Synecdoche, New York (2008)

Intelligent men ihålig identitetsförvirring

George W. Bush (och en del av hans försvarare) brukar upprepa att bara historien kan bedöma om hans presidentskap varit lyckat eller inte. Historien - när den nu infaller. Någon annan någon gång senare, kanske när marsianerna intar jorden och får sista ordet, som The Daily Show (eller om det var Stephen Colbert) föreslog. När det gäller filmer som Charlie Kaufman haft en hand med i skulle man åtminstone ofta vilja vänta en vecka på att recensera dem. Men nu har jag dragit ut på det i ett par dagar och borde väl ta mitt ansvar. Att säga...något.

Ett skruvat manus av Charlie själv, alltid med genuint originella uppslag och sedan regisserat av antingen Spike Jonze eller Michel Gondry. Så brukar det se ut. Men nu har han svarat för det senare jobbet själv också. Var det en bra idé? Många tycker det och har utropat ”mästerverk”, eller att det kommer att framstå som ett i historiens ljus. Hmmm. Vad upplever jag själv här och nu? Kanske att nackdelarna med hans sätt att operera blir tydligare när ingen mellanhand styr upp och stramar åt. Och att filmen - obs! relativt! - känns visuellt mer avslagen än ”I huvudet på John Malkovich”, ”Adaptation” och ”Eternal Sunshine of the Spotless Mind”.

Infallen finns där hela tiden, liksom den nästan generande självdistansen, existentialismen och metafilmfysiken. Men det är som om han aldrig kan säga något allvarligt utan att nästa giv tar udden ur det. När det till slut stannar upp i ett ihållande allvar kan det vara ett allvarligt menat sådant, men man vet verkligen aldrig. Roligt blir det ofta och flera skratt väcks åt tabubelagda ämnen. Men ”Synecdoche” dras också med en seghet och som sagt en distans jag har svårt att komma förbi. Ofta genialt men ungefär lika osorterat som jag misstänker att Kaufmans hjärna ser ut i genomskärning.

Det var en aningen stökig festivalvisning jag bevistade på Chalmers, bland annat befolkad av flera ungdomar som snabbt studsade upp ur sätena med lättade utrop när eftertexterna började rulla. Jag anar att de var ditkommenderade på lektionstid och det hade verkligen varit spännande att höra det efterföljande skolseminariet. Vad hade jag fällt för dom i den åldern? Möjligen ganska hård också.

Huvudpersonen Caden Cotard (Philip Seymour Hoffman) hinner bli sjuk på de flesta vis medicinvetenskapen känner till under den första timmen. Sedan grubblar han över livet och döden. Särskilt döden. Och han skapar. Regisserar teater, som är större än livet självt, eller ska föreställa livet självt. Det är våldsamt självmedvetet och kan kallas navelskåderi eller precis tvärtom. That's the beauty of it. Vilken sorts invändningar som än riktas mot filmen kan de ställas på huvudet eller returneras som illvilliga giftpilar och neutralisera all opposition.

Filmen är märkligt mättad och samtidigt ihålig, tycker jag länge. Engagemanget i Cadens och de andras öden infinner sig inte lika lätt som småleenden över alla kluriga detaljer och kufiska uppdykande karaktärer. Caden går också igenom olika förhållanden och familjer, fysiologiska faser och psykologiska skinnömsningar. Snart blir det oklart vem han är, vilka han hör ihop med, när allting händer - om det är något att bry sig om - och det är bara att flyta med strömmen. Men den är mer trögflytande än nödvändigt, strömmen.

Hela paketet med identitetsförvirring, rollspelslekar och de ständiga tvärvändningarna på fläcken skapar intrycket av en smart film, skrivet av en övergenomsnittligt intelligent figur. Men det kan vara för smart. Det är svårt att koncentrera sig på vad som betyder något, eftersom det inte är säkert att Kaufman själv bryr sig. Jo, det gör han nog förresten. Till slut. Men jag är fortfarande inte överbevisad om att det här är ett storverk. Kanske imorgon, eller om ett år. Eller aldrig.

Tillsvidare något om agerandet: Hoffman kan ingen klaga på. Men hans roll är så full av neuroser och hypokondrier (eller vad?) att han ibland liknar en parodi på en parad-Hoffman-roll. Och det kan vara planerat att vara det. Catherine Keener, Samantha Morton, Emily Watson - med flera - är alla utmärkta som kvinnor nära och i kretsen kring Caden. Men roligast är nog Tom Noonan (seriemördaren i ”Manhunter”!) som ett alter ego, eller en stalker, eller både och. Och lite till.

Men om Charlie Kaufmans livsfilosofi kan man spekulera hårt och hänsynslöst med andra uthålliga existenser som inte råkar ha något bättre för sig om man så önskar. Jag hoppas bara att det inte sammanfattas enklast med den här autentiska repliken ur filmen:
- Alla gör dig besviken när du lär känna dem.

© Johan Lindahl
2009-02-03

Originaltitel: Synecdoche, New York
USA/Storbritannien, 2008
Regi: Charlie Kaufman
Med: Philip Seymour Hoffman, Catherine Keener, Michelle Williams, Samantha Morton, Hope Davis, Tom Noonan, Jennifer Jason Leigh, Sadie Goldstein, Emily Watson m fl

Genre: Drama, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2009-02-06
Hemmabio: 2009-06-10
Teman: GIFF2009 Meta

Ingår i följande teman

Sök