Waltz with Bashir (2008)
Trauma i tecknad form
Dramadokumentär med drömsekvenser och animation med terapeutisk funktion - nej, den här kombinationen har jag nog inte sett förut. En israel i sina bästa (?) år har återkommande mardrömmar om hundar. Ilskna, hotfulla och hungriga hundar. Han kopplar det till sina upplevelser under ett av Israels invasionsäventyr i norr, alltså Libanon. Då fick han uppdraget att knäppa alla K9:s som kunde ha skvallrat för fienden med sitt skällande under nattliga raider.
En sen kväll, eller möjligen vargtimme, väcker han sin gamle vapendragare, numera filmare, och berättar om drömmen. Filmaren förklarar att han ju inte är psykolog och att han själv har väldigt vaga minnen av kriget, som utspelades i början av 1980-talet. Men han börjar i sin tur grubbla; kontaktar en mer psykologisk bevandrad bekant och letar sedan upp fler som var med vid fronten. En odyssé genom det förflutna följer. Formen är egentligen dramadokumentärens, med sina intervjusekvenser och re-enactments, men det framförs helt i animerad form - förutom de allra sista scenerna med dokumentära filmklipp från Beirut. Socialrealism med smak av ”Sin City”. Trauma Trek?
Minnen är inte precis vad vi brukar tro. Berättaren/filmaren/regissörens alter ego (eller rentav han själv rakt igenom) vägleds av psykologen att söka sanningen bakom de minnesbilder han tror sig ha, och det leder till motsägelsefulla dialoger med hans överlevande kamrater från kriget.
- Jag vet att jag var där. Var du?
- Jag vet att du var där, men minns du om jag var med?
- Det där har jag inget minne av, men du måste väl komma ihåg något mer? Till exempel det här...
Alla gamla Brothers in Arms har skiftande intryck och tolkningar kring vad man sysslade med i Libanon.
Filmen är avgjort ingen krigspropaganda. Samtidigt undrar jag ibland om formen för oss närmare eller distanserar oss från allvaret. Men det är ett djärvt projekt som tar på krafterna. Fascinerande, men tungt. Det rådde en påtagligt ”tagen” stämning efter den festivalvisning på Draken i Göteborg som jag bevistade. Många var tystlåtna och andra sade sig må lite illa... I vissa stycken påminner ”Waltz” om en del oanimerade krigsskildringar som ”Harrison's Flowers”, men Ari Folman har definitivt gjort något eget, som fått en förnyad resonans efter den senaste tidens strider i Gaza. Men i Mellanöstern är de här frågorna alltid aktuella, har Folman tydligen sagt nyligen.
Mycket handlar om ord, om dialoger och återberättanden som förstärks med filmremsor från var och ens personliga storylinjer. Deras beskrivningar flyter också fram och tillbaka mellan det troliga och det de drömt eller fantiserat om vid tiden. Allt får sin tydligaste genomslagskraft på slutet, när filmaren i filmen på allvar vågar närma sig kärnan; vad som egentligen hände i flyktinglägren Sabra och Shatila (1982, väl?) då så kallade kristna falangister massakrerade palestinier, medan Israels armé stod bredvid utan att agera. Sade jag att det var tungt?
För att vara i den här genren, alltså tecknad film (vilket i sig kan betyda ganska många olika tekniker numera) och med tanke på temat - krig, ju! - är resultatet kanske mindre flashigt än vad många väntar sig. Men det är verkligen inte uttryckslöst. Filmen är ett slags smygande styrkedemonstration av den där sorten man egentligen vill bönfalla alla att se, men samtidigt inser att alla kanske inte blir lyckligare av... Som det brukar heta: ta det som ett hot eller ett löfte.
© Johan Lindahl
2009-01-24
Originaltitel: Vals im Bashir
Israel/Tyskland/Frankrike/USA, 2008
Regi: Ari Folman
Med: Röster: Ari Folman, Ronny Dayag, Dror Harazi, Yehezkel Lazarov, Zahava Solomon m fl
Genre: Animation, Dokumentär, Drama, Krig
Svensk biopremiär: 2009-02-20
Teman: GIFF2009
Ingår i följande teman
