Benjamin Buttons otroliga liv (2008)
Traditionell historia på unik idé
"Men lilla gubben, då!"
Riktigt så ropar inte mannen som en kväll 1918 nästan snubblar över en korg på trappan, även om det hade varit lite vitsigt.
Denna afton, som de flesta tillbringar i festyra eftersom första världskriget just tagit slut, har inte varit så lyckad för herr Button. Hustrun dör i barnsäng och pojken hon fött har en 90-årings ansikte. En poliskonstapels närvaro hindrar honom från att kasta ungen i älven och det blir istället den klassiska "lämna barnet utanför en främlings port"-lösningen. Farsan har i alla fall hjärta nog att dröja kvar runt hörnet och lyssna ifall de som kommer ut ur dörren verkar schyssta.
De är oerhört schyssta, turligt nog. Genomgoda Blanche fastslår direkt på ett alldeles hjärtevärmande vis att det är "ett av Guds barn" det här med och tar sig an lillingen under endast begränsade protester från maken. De jobbar på ett pensionärshem och Benjamin får alltså uppleva sina första år i gemenskap med dem som befinner sig i livets slutskede. Själv förväntas han också vara där, i slutskedet, redan från start; han har ju fötts gammal och kommer bara bli äldre resonerar logiken. Men grejen med Benjamin Button är att han åldras baklänges. Han blir förvisso längre och musklerna växer, men ansiktet blir yngre i samma takt som han lär sig mer och mer om livet. Synen och hörseln blir allt bättre. Han lämnar gubbstadiet, och färdas obevekligt bland annat via ett Robert Redford-liknande stadium och en stunds James Dean-tillvaro förbi några olika årgångar snygge-Brad. Och vidare...
Och han hinner lära sig en hel del. Benjamins liv är intressant att följa, även när det inte är enormt dramatiskt, eftersom han direkt blir en person att bry sig om, solitt sympatisk på ett nedtonat vis. Och eftersom filmen är så stämningsfull och välgjord.
I ramhandlingen ligger en gammal kvinna döende på ett sjukhus i New Orleans medans dottern (Julia Ormond) läser ur Benjamins dagbok för henne. Formen är väldigt enkel, vilket har både för- och nackdelar. Faktum är faktiskt att hela filmen är rätt enkel, på gott och ont. Men den är ändå anmärkningsvärd på sitt sätt.
Inte minst kan man bara häpna över hur skickligt det på papperet hopplösa jobbet att visualisera historien har genomförts. Knepen och trixen är säkert legio, gammalmodiga lösningar bredvid hypermoderna såna gissar jag, men filmen känns samtidigt behagligt gammalmodig i sin ton och sina bilder. Det är liksom en Riktig film. Och det är Brad Pitts spel ännu mer än tekniska lösningar som "gör" karaktären.
Det här är inte "Elefantmannen". Visst är Benjamin en outsider men det är befriande att se hur omvärlden mestadels accepterar honom och hur de han möter på sina olika sätt berikar hans liv snarare än gör det till en pina. Som bogserbåtskaptenen Mike (Jared Harris) eller den världsvana spionhustrun i Ryssland (Tilda Swinton). Och Daisy förstås, även om det krävs ett par försök innan de möts vid rätt tillfälle. Balettdansande Daisy (Cate Blanchett, som gör nästan alla dansscenerna själv!) blir hans livs kärlek, vilket innebär klara kronologistiska (vilket troligen inte är ett ord, men borde vara det) problem.
Ett par mestadels outtalade frågor löper genom filmen. Vad händer när han blir gammal? Han har ju redan varit gammal, ju. Och har hans liv en mer än symbolisk koppling till den där klockan på tågstationen som går baklänges, efter att dess skapare förlorat sin son i kriget och velat vända tiden tillbaka? Sedan kommer ett sista intressant dilemma som jag inte vill skvallra om, men som i alla fall är ett bra försök att använda grundidéns fulla potential, vilket tyvärr inte kan sägas om allt som sker i filmen.
Det finns klara vibbar av "Forrest Gump" i sagan om Benjamin Buttons liv och som av en händelse råkar Eric Roth ha skrivit båda manusen. Men en stor skillnad är att Finchers film inte handlar om någon som hamnar mitt i världshändelserna, än mindre påverkar dem, utan som "bara" mot alla odds lever ett fullt och rikt liv. Det är kanske medvetet, men en annan skillnad är att Button, med undantag för grundidén signerad författaren F. Scott Fitzgerald, inte känns så oerhört idérik. Och där har vi grundproblemet. En film om baklängesåldrande borde verkligen inte kunna kännas så här traditionell.
Kombinationen David Fincher och Brad Pitt har tidigare varit en garanti för väldigt bra film. Det är bra det här med, förstås, där man bland alla kvalitetstecken måste nämna med hur liten ansträngning filmen rör sig genom ett så stort antal årtionden. Tonen är dock betydligt varmare och snällare än i deras tidigare samarbeten och kan faktiskt ibland balansera på randen till smörighetens rike. Kanske har Brad efter alla barnens inträde i hans liv blivit en mjukis som lyckats övertala polaren Fincher att testa en softare stil, eller vill Fincher möjligen nu bli folkkär efter att ha förtjänat sin street cred bland cynikerna?
Om man kan invända mot något är det kanske, ironiskt nog, att det inte finns något att diskutera eller ... invända emot. Benjamins liv är en sällsam historia som det är fascinerande och rörande att följa men här saknas också det djärva, genialiska och tankeväckande från Finchers vassare filmer. Det saknas frågetecken och tvetydigheter, i den mån det är något att "sakna". Det råder en skriande brist på provokationer, i den mån det är en "brist". Det märkligaste med "Benjamin Button" är hur Fincher och gänget har lyckats få ett så udda koncept att i slutändan kännas så märkligt bekant och tryggt.
Med sin kvalitet och sitt fina slut är filmen en resa värd att göra. Det tråkiga är att diskussionerna efteråt inte alls kommer vara så intressanta som efter "Se7en" och "Fight Club". Det finns liksom inte så mycket att tjöta om...
Någon: "Vilket märkligt liv, va!"
Någon annan: "Ja, verkligen!"
Någon tredje: "Synnerligen anmärkningsvärt!"
Den förste: "Ja, men ändå säger det oss något om våra egna liv."
Allihopa: "Ja, verkligen!"
© Anders Lindahl2009-01-17