How Harry Became a Tree (2001)
Om konsten att skaffa sig en fiende
Handlingen kunde, med nästan identiskt förlopp, ha varit en ren tragedi. Nu är den, tack vare den karga irländska galghumorn och framförallt Colm Meaneys insats vad som brukar kallas en sedelärande skröna med plats för både sorg och skrattsalvor. Det är närmast en moralkaka som utspelas på Irland, med manus och regi av en serb efter en kinesisk berättelse. Men avund, svartsjuka, irrationell illvilja och hämnd är som bekant universella drifter. I det lilla formatet lyckas filmen säga ganska mycket om mänskligheten, inte minst som den ser ut just nu på storpolitikens område.
Harry Moloney (Meaney) är en bränd och bitter bonde på iriska vischan efter hustruns och äldste sonens för tidiga frånfällen, offer för 1920-talets konflikter med Big Brother Britain. Han gör ständigt livet surt för den återstående sonen Gus och drömmer om revansch på - ja, någon bra fiende måste ju finnas på nära håll. Han bestämmer sig för George, bygdens borne charmör och store näringsidkare. Som Hagbard Handfaste uttryckte det i en strip: "Vänner kommer och går, men en bra fiende kan man ha hela livet". Harry gör allt för att så fiendskapens från hos den än så länge intet ont anande George. Denne har nyligen hämtat sin senaste hemhjälp Eileen till byn och Harry lyckas arrangera ett äktenskap mellan henne och Gus. Situationen erbjuder många möjligheter att nyttja till sin fördel och Harry gör allt för att mjölka dem till max. Att George är en kvinnokarl som inte är fullständigt trogen sin fru blir en perfekt pusselbit i spelet.
Det går i stort sett bara utför mot undergången för alla inblandade - eller ska någon lyckas dra sig ur den onda cirkeln? Med det här temat är faran för enformig tristess uppenbar. Filmen är på papperet nästan generande enkelspårig, snarast simpel i strukturen, men med butter målmedvetenhet plöjer Paskaljevic fram en komedi med sensmoral. Som en god saga säger filmen sina sanningar med snits och sälta. De flesta förlorar på vad som verkar vara onödiga, skapade konflikter. Och även om Harry är arkitekten bakom de flesta slagen i den farsartade striden är det ändå aldrig helt och hållet ens fel när två träter.
Att den irländska landsbygden är nästan parodiskt film-irländsk med gröna kullar, knipsluga karaktärer, överdrivet ölhävande och ständiga steppdanser stör inte så mycket, utan passar in i det allmänna tonläget. Den torra slapstickartade humorn utesluter dock inte en del riktigt stiliga symboliska bildlösningar - slutscenen bör inte missas!
Och Colm Meaney, tjurigare än någonsin, regerar i sin roll. Utan honom vore nog filmen betydligt mer anonym. För några år sedan medgav en irländsk regissör - minns inte vem - att filmer på ön i princip inte får spelas in utan Meaneys medverkan. Och det var nog bara delvis på skämt. Roddy Doyle-filmatiseringarna "The Commitments" och "The Snapper" innehåller några av hans bästa fadersporträtt. I den förstnämnda briljerar han som Elvis-dyrkande far till bandets manager och i "The Snapper" är det hans tonårsdotter som blir gravid med stora sociala konsekvenser. "How Harry became a tree" liknar bägge i tonen, men Meaneys roll är klart mer endimensionell. Han har i amerikanska actionfilmer som "Con Air" och "Under belägring" gjort bistra birollstyper med den äran, men att bära en hel film som den hopplöse hämnaren med så till synes enkla medel är imponerande.
----
Lite extra trivia
Pat Laffan som spelar den diplomatiske prästen fader O'Connor var präst också i "Helgonet". Dessutom spelade han i "The Snapper" den otuktige grannen som såg till att försätta Meaneys dotter i den ovälkomna välsignade tillståndet. Hans karaktär hette för övrigt - George. George i den här recenserade filmen spelas av Adrian Dunbar som också varit ganska flitig, även om det kan vara svårt att minnas var man sett honom. "Min vänstra fot" och "Richard III" är i alla fall två av filmerna på meritlistan.
© Johan Lindahl2002-01-30