Mamma Mia! (2008)

Intensivt intellektuell. Inte.

Tre män i en båt introduceras till ”Gimme! Gimme! Gimme!”, följt av ”Honey honey” på stranden i ett upplägg som någonstans påminner om inledningen av ”Mycket väsen för ingenting”. Och sedan borde, rent ordvetenskapligt, ”Money money money” ta vid. Men det gör den inte. Däremot Meryl Streep som driver ett skraltigt hotell på en grekisk ö. Hon förbereder bröllop för sin (fortfarande påfallande unga) dotter, men vet inte allt som dottern företagit sig för att höja stämningen. Som att inbjuda de tre redan nämnda männen, eftersom någon av dem förmodligen är hennes pappa, och således morsans gamla flamma från något slags flower power-tillvaro. Om detta nu är möjligt ur kronologisk synvinkel, men den här filmen ska inte skärskådas för noggrant i sådana avseenden.

Däremot kan man roa sig med att räkna hur många av de gamla gosiga ABBA-örhängena som fått plats i filmen. Och debattera hur smakfullt och välgenomtänkt de används. Meryl Streep kan hålla sig i samma tonart i tre minuter, men det är inte alla andra som är kapabla till det. Å andra sidan; det visste ni redan, om ni överhuvudtaget är så intresserade av ”Mamma Mia!” att ni börjat läsa den här senkomna recensionen till att börja med.

Komplikationerna tilltar, med ett mervärde i olika små sub-intriger. Kärnan i labradoren är dock jakten på den Riktige Fadern. Är det Stilige Sam (Pierce Brosnan), Bohemiske Bill (Stellan Skarsgård) eller den mer hämmade Harry (Colin Firth)? Och jakten rullar på till tonerna av ”Dancing Queen” (med damtrio, sängstudsande och en förbifladdrande Benny Andersson i bild), ”Does Your Mother Know” (vilken på vetenskaplig basis kan sorteras in bland ABBA:s fem sämsta låtar), ”Voulez-vous” (från disco-eran), den bitterljuva balladen ”Slippin' through my fingers” och så vidare, inlemmade i handlingen på ett erkänt ganska fyndigt vis.

”The Winner Takes It All” (en av gruppens höjdpunkter) är lagom hjärtskärande. Inget får ju vara FÖR skärande i en sådan här film. Om bruket av separationspamfletten ”Knowing Me, Knowing You” som bröllopsmarsch är medveten ironi eller inte... ja, det vete de grekiska gudomarna. Mot slutet är det i alla fall massiva ”Monsunbröllop”-vibbar som skakar den lilla ön, fast med mer falsksång då.

Musikalen som blev film har blivit ett publikfenomen, inte minst i Storbritannien, säger statistikerna. Större-än-”Titanic”-fenomenalt, alltså. Och jag är ju uppväxt med, och gillar faktiskt fortfarande, många av låtarna. Plockar man fram en klassiker som ”Money, Money, Money” idag kan jag slås av hur snitsigt, närmast perfekt arrangerad den är som poplåt med en sarkastisk underton. Såg ni förresten Björn Ulvaeus tålmodigt förklara att den inte var en direkt hyllning till kapitalismen när satirprogrammet ”The Daily Show” skickade en reporter till Sverige i vårvintras?

Nu får man ställa in sig på att den musikaliska kalibern sänks av skådespelare som, just det, i första hand är karaktärs-impressionister och inte vokal-ekvilibrister. Hängde hela upplevelsen på Brosnans barska baryton i utkanten av alla kända tonala register så stode sig filmen slätt som en åker i Skaraborg. Men det finns annat som inte ska viftas bort; identifikationen som många uppenbarligen tar till sig. Turistfälle-komponenten. Hur mycket har grekernas semesterrelaterade sektor tjänat på filmen? Det här kanske rentav är en typ av film som överlever bättre i kristider, då eskapismen blir extra attraktiv. Särskilt när huvudpersonerna inte är lättjefulla lyxlirare i perverst påkostade palats, utan åtminstone ska ge sken av att arbeta för sitt uppehälle. Gemenskap! Hopp! Inget är försent! Kärlek för ung och medelålders! Fina naturvyer och medelhavskitsch!

Då inser man att det inte lönar sig att stöta hjärnan i blöt över anomalier som ifall den mycket unga blivande bruden Sophie (Amanda Seyfried) inte är både väldigt ung för att slå till redan nu, utan också att modern hennes (Streep) borde ha varit åtminstone 30-plus när dottern kom till. Och då blir inte den sedelärande fabeln om föräldrarnas förskjutning (Streeps moder i alla fall) riktigt... valid. Men glöm det. Och glöm mycket annat som inte hör hemma i en analys av en film som motsätter sig alla intellektuella anspråk. Keep Rocking. Eller Keep Dancing and Flirting, i alla händelser. Men visst borde de ha fått med ”Lovers Live a Little Longer” någonstans längs rutten, gärna på bekostnad av ”Does Your Mother Know”.

© Johan Lindahl
2009-08-18

DVD / Blu-ray

Mycket extramaterial finns det i den nordiska utgåvan. Jag har skummat igenom delar av det - och dit hör inte Sing-along-versionen av hela filmen. Man kan också roa sig med reportage bakom scenerna på en strand som tydligen var klart kyligare än vad det ser ut att vara i filmen. För hängivna fans borde det här vara ett prisvärt paket (Universal).

Originaltitel: Mamma Mia!
Storbritannien/USA/Tyskland, 2008
Regi: Phyllida Lloyd
Med: Meryl Streep, Pierce Brosnan, Amanda Seyfried, Colin Firth, Stellan Skarsgård, Julie Walters, Christine Baranski, Dominic Cooper

Genre: Musikal, Romantik

Dela |