Åskbollen (1965)

Mycket undervattensscener, kanske för mycket...

I inledningen i Paris får Bond slåss med en transa i sorgeskrud (egentligen en överste Bouvar som fejkat sin egen död för att undgå 007:s hämnd) och flyga med en jetpak långt innan vi storögt såg en verklig sådan i öppningsceremonin för Los Angeles-OS. Men ändå... är det inte något som fattas?

Fjärde Bond-filmen, tillika Connerys fjärde förstås, hör inte till dem som oftast nämns bland Bond-fantasterna, kanske för att den inte sticker ut på något vis alls. Eller kanske, förresten! Det är ju här som SPECTRE presenteras grundligt, i supercool hemlig lokal och allt, där höjdpunkten på ett sammanträde är det burdusa elektrifierandet av en girig medlem. Det är här man inser hur stor organisationen är. Mycket undervattenscener blir det också, ibland i ett tempo som hade varit oacceptabelt lågt idag.

Det är också här som Bond lärde ungdomen att ett nej inte nödvändigtvis betyder nej och att söta flickor kan utpressas till sex, och det är inget särskilt konstigt med det. Upprörande? Jo, det hade det väl varit om någon haft det dåliga omdömet att ta filmen på allvar - vilket knappast är avsikten. Men det verkar nästan bli riktig, om än kortlivad, kärlek av den tarvliga inledningen.

Att bli mördad av någon som ser ut precis som en själv kan inte vara särskilt festligt, men är onekligen en intressant idé. Major Derval har omsorgsfullt duplicerats med plastikkirurgi och röstlektioner, allt som en del i en ambitiös plan för att norpa några nukleära stridsspetsar från britterna och idka utpressning för snöd vinnings skull. Bond är förstås först på plan, eller åtminstone vid sidlinjen, på en hälsoklinik med maskiner som lekande lätt kan ställas in för att vara direkt livsfarliga.

Bond ser till att få åka till Bahamas för att träffa en snygg, svartvitt klädd tjej vid namn Domino (Claudine Auger) och eventuellt också återfå de försvunna bomberna, och resten av filmen utspelar sig under eller i närheten av azurblå vågor. Trevligt. På babemenyn finns också Fiona Volpe (Luciana Paluzzi, som också var påtänkt för Domino-rollen), en lika mångkompetent som tilldragande redhead-skurkska som visar sig hans jämlike i det mesta, inklusive repliker, och i alla fall försöker paja hans goda självförtroende när korten väl är på bordet. Ett omöjligt uppdrag, förstås.

Tom Jones sjunger temalåtens nonsenstext. Q delar ut geigermätare i klockformat och en kamera som tar bilder i snabb följd ("Is that clever?" undrar den svårimpade Bond). Micro-managerande skurken Largo som trots sin höga status (nummer 2 i Spectre-hierarkin) inte räds att själv trä på sig dykardräkten har, som några andra Bondbovar, hajar till hands när någon anställd spektakulärt måste straffas. Fast otäckast i hans menageri är väl den glädjelösa hejduken Vargas, åtminstone tills han i slutändan visar sig ha som huvudfunktion att hjälpa till med punchlinen i ett bistert skämt.

Alla ingredienserna är med, kan man säga, men frågan är om det idiotsäkra receptet räcker den här gången. Slutet känns lite ihopskyndat, inte bara för att man snabbar upp filmen så extremt mycket ibland. Mer undervattenskamp (visst virrigt, visst våldsamt) en båt som kan dela sig och en allmän känsla av att filmen måste "rundas av" så de kan börja med nästa. Tyvärr är finalens hektiska stillöshet det man tar med sig i minnesbanken.

Mindre än tre russin kan jag nästan omöjligt sätta på en Connery-Bond, men tanken skymtar till i fallet "Åskbollen". Det är inte en film som sätter sig på minnet, men Connery är i fin form, levererandes några av sina torraste och coolaste repliker. Sedan är det förstås en 60-talare, varpå följer att den är härlig att se på av rent teknik- och designnostalgiska skäl.

© Anders Lindahl
2009-01-13

Originaltitel: Thunderball
Storbritannien, 1965
Regi: Terence Young
Med: Sean Connery, Claudine Auger, Adolfo Celi, Luciana Paluzzi, Bernard Lee, Desmond Llewelyn, Lois Maxwell

Genre: Action, Äventyr
Teman: James Bond

Ingår i följande teman

Sök