Miraklet med Henry Poole (2008)
Mot väggen
”Life unwinds like a cheap sweater, but since I gave up hope I feel a lot better” (Steve Taylor, 1987).
”All in all, you're just another brick in the wall” (Pink Floyd, 1980).
Henry Poole mår inte bra. Det kan alla se. Han flyttar in i ett slitet blåblekt hus i ett stillsamt villaområde, förklarar för mäklarinnan att det inte är nödvändigt att pruta, renovera eller restaurera något för han 'ska ändå inte bo här så länge'. Men visst envisas någon med att måla om lite ändå, och resultatet är inte riktigt till Henrys belåtenhet. En av ytterväggarna befläckas av en...fläck. Eller är det något annat? Grannen Esperanza, djupt troende katolik, ser omgående konturerna av Kristi ansikte och kallar dit sin präst som dock inte vill dra för snabba slutsatser. Fler är nyfikna, som den tystlåtna flickan med bandspelaren i ett annat grannhus. Men Henry Poole vill bara vara ifred och inte störas i sin misär. Bollen är dock i rullning och han kan inte hindra att fler börjar intressera sig för fenomenet, eller vad det nu är. Vänta... är det där färg eller bloddroppar?
”Årets feelgoodfilm!” trumpetar omslagstexten ut. Jaha. Luke Wilson, brorsa till den mer berömde Owen, brukar inte han vara en lättviktare i leading man-klassen, främst känd för halvmesyrer som ”Mitt Super Ex” eller ”Idiocracy” och annars andrafiolare till herrar som Ben Stiller och Will Ferrell? Och regissören Mark Pellington, vad har han gjort efter den i och för sig minnesvärda konspirysaren ”Arlington Road” för snart tio år sedan? Tja, bland annat konsertfilmen ”U2 3D” förra året, visar det sig vid en faktakoll efteråt, när jag redan insett att det här, det gav mer än jag förväntat mig. Det här musikintresset kan förresten förklara varför så mycket av den meditativa stämningen förstärks av sånger med bland andra Bob Dylan, Blur, Ben Harper och Badly Drawn Boy. Och ”Miraklet” är faktiskt en liten pärla.
Framförallt är det här ett bra exempel på hur man undviker att storma in med vajande fanor och vällustiga löften och i stället smyger sig på; gradvis bygger upp ett förtroende, ett kontrakt med publiken och skapar öppningar åt olika håll, för att sedan gå i land med ett stycke opretentiös existentialism - om detta är möjligt. Originaltiteln ”Henry Poole is Here” verkar intetsägande, men får sin innebörd efterhand och blir, ja OK då, nästan fånigt övertydlig till slut. Men då har jag redan bestämt mig för att den här är en fin liten film. Inget mästerverk, stilbildande eller standardskapande men självbärande, renodlat och med efterdyningar. Kalla det corny eller kvasireligiöst kitsch om du vill, eller inse att budskapet ”fånga dagen” kanske behöver upprepas då och då. Och nu är väl inte det det enda filmen vill få fram heller.
Vi förstår ganska tidigt att ett läkarbesök nyligen bidragit till att sänka Henrys humör till denna lågvattennivå där han är på gränsen till katatonisk. Men egentligen har han nog inte varit lyckligt på mycket, mycket länge. Tysta flickan Millie bredvid börjar dock väcka hans intresse, liksom ensamstående mamman (Radha Mitchell, som har viss erfarenhet av brådmogna och faktiskt bokstavligen bortförda döttrar från ”Man on Fire”). Och han släpper motvilligt den devota Esperanza närmare inpå sig också (Adriana Barraza kan vi förresten känna igen som barnflicka åt Brad Pitt i ”Babel”). Men där andra ser oanade möjligheter tvivlar Henry på väggens potential. Han vill inte, vågar inte, väljer att inte hoppas - eller? Är hela hans identitet grundad i hopplöshet? Luke Wilson är bättre i den här rollen än jag någonsin kan minnas att jag sett honom, det är bara att erkänna.
Bra är också Rachel Seiferth som kassörskan på lokala snabbköpet, hon som också försöker få hål på Henrys hårda personliga mur, tipsa om hälsosammare kostvanor och upplysa om historiska fakta såsom Mikhail Gorbatjovs fruktlösa försök att förbjuda vodkan i Sovjetunionen på 1980-talet, eller att Noam Chomsky förklarat att alla frågor inte har vetenskapliga svar. Är filmen i stort mer drama med komiska detaljer inbakade, eller en komedi med seriösa frågeställningar som krydda på moset? Inte så avgörande. Den fängslade mig under alla omständigheter betydligt mer än jag förväntat mig innan. Inte mirakulöst magnifik, men lite lagom magisk för mogna människor som kan tillåta sig att tänka i fler banor än, säg Richard Dawkins eller Enver Hoxha.
© Johan Lindahl
2008-12-29
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Henry Poole Is Here
USA, 2008
Regi: Mark Pellington
Med: Luke Wilson, Adriana Barraza, Radha Mitchell, Morgan Lily, Rachel Seiferth, George Lopez, Cheryl Hines
Genre: Drama, Religion/filosofi
Hemmabio: 2008-12-10
