Leva och låta dö (1973)

Mindre hightech, mer häxeri

Det finns åtminstone en god anledning att se ”Leva och låta dö”, Roger Moores debut som agent nollnollsju. ”Live and Let Die” är nog den bästa Bond-låten hittills, producerad och levererad av Paul McCartney & Wings, några år efter uppbrottet från Beatles. Dessutom framförs låten av en New Orleansk nattklubbschanteuse i en raffinerad nyckelsekvens. Resten av filmen då? Tja, en potentiellt olycksalig häxbrygd av knarksmuggling, voodoo och en kontingent farliga kreatur som mordvapen slutar i en bagatellartad, men på sina villkor underhållande Bond.

En riskfaktor, som framkommer även i medföljande bakom-film, var att allt skulle ta en rasistisk vändning. Just den här boken av Ian Fleming föreföll inte riktigt tidsenlig i ett tidigt 1970-tal när medborgarrättsrörelser och andra sociala omvälvningar ritade om kartan. Här är i stort sett alla skurkar svarta, med Mr Kananga (Yaphet Kotto) i spetsen. Men filmen håller sig ändå på något sätt på rätt köl, det vill säga satsar på en opretentiös rövarhistoria som är svår att ta på allvar. Högteknologin är på sparlåga, jämförelsevis, och Bond klarar sig ganska bra med en magnetisk armbandsklocka som främsta försvarslinje. Däremot bidrar både krokodiler, ormar och hajar till avdagatagandet. Och filmen tar fart i andra halvan efter en aningen tafflig start.

Under de första minuterna ser vi faktiskt en skylt med ”Sverige” skymta förbi, när ett lönnmord begås under ett FN-sammanträde i New York. Parallellt undrar en distingerad herre i New Orleans vems begravningståg som paraderar förbi och får ett oväntat svar, medan en annan stackare möter sitt öde i en ockult offerritual på en karibisk ö. De tre offren visar sig ha varit brittiska agenter och frågan är given: vem röjde dem ur vägen och varför? Bond tillbringar en trevlig stund med en italiensk agentska när det knackar på dörren vid en okristlig tidpunkt. Det är M.
- Insomnia, Sir?
- Instructions.

007 ska samarbeta med CIA och inte minst kollegan Felix Leiter (David Hedison, som blev först med att göra karaktären två gånger i och med ”Tid för hämnd” där hungriga havsbestar också var ett bärande inslag). Det spanas på Mr Kananga, en karibisk diplomat som dock tros dölja andra ambitioner, först i New York, där Bond ställer till med trubbel för sig i Harlem. Sedan flyttas det mesta av händelseutvecklingen över till Louisianas träskmarker och, inte oväntat, den karibiska övärlden. Längs vägen får Bond upp ögonen för Miss Solitaire (Jane ”Dr Quinn” Seymour) som läser tarotkort och förutsäger framtiden åt sin uppdragsgivare - ingen mindre än Kananga. En väl tilltagen dos dubbelagerande och bluffmakeri från alla håll följer som brev på posten. Och som sagt en räcka reptiler. ”Trespassers will be eaten” förvarnas det på en skylt utanför en anläggning som kan antas härbärgera olagliga aktiviteter. Värdefullt vetande, förresten; krokodiler kan tydligen bli upp till 200 år gamla. Och det händer att de äter upp varann.

Ett av de mer komiska inslagen är sydstatssheriffen, den tobakstuggande J.W. Pepper (Clifton James) som tvingas till handling när snabbgående sjöfarkoster jagar varandra i hans farvatten - och på land, när det krävs.
- I got me a regular Ben Hur down here!
Roger Moore har annars mer av gentleman över sig än Sean Connery - vilket också diskuteras i DVDns extramaterial - samtidigt som han är lika snabb på att utnyttja alla uppdykande damer för sina syften, vare sig de är nödvändiga för att få jobbet gjort eller inte.
- Du kan inte döda mig, inte efter vad vi just gjort!
- Ja, jag skulle verkligen inte ha gjort det innan...

Seymours oskuldsfulla fröken Solitaire är ingen av den tuffare skolans Bond-brudar, utan definierar snarare den schablon som efterträderskor av det hårdare virket vill betona att de inte passar in i. Storskurken i sammanhanget är å sin sida inte ute efter världsherravälde, men gärna kontroll över en lönsam pulvermarknad och framstår idag som en föregångare till señor Sánchez i redan nämnda ”Tid för hämnd”. Vad filmen i stort lyckas med är att framförallt att använda kantigheterna och sina ständiga stereotyper till ett äventyr att småle åt, med en extra krydda i New Orleans-grooven. ”Leva och låta dö” spelar ogenerat på mystiken som omger den låglänta kuststaden, den som kanske aldrig blir sig lik igen efter översvämningarna för några år sedan, men som jag alltid vela besöka av någon anledning. I Bond-familjen sticker filmen ut mest för sina paranormala inslag och som sagt, det flitiga bruket av farliga, och för många fobiframkallande, varelser ur den vildare sidan av Vår Herres hage. Le och låt bli att tänka efter för mycket, så fungerar det.

© Johan Lindahl
2008-12-29

---

DVD / Blu-ray

MGM:s Special Edition bjuder på originaltrailers, möjlighet till kommenterande ljudspår och så en drygt halvtimmeslång dokumentär om tillkomsten, producerad 1999. Flera medverkande bidrar med korta anekdoter och tillbakablickar, såväl regissör Hamilton, som Roger Moore, Jane Seymour, Yaphet Kotto och några av birollsinnehavarna. Dessutom har de letat upp gamla klipp från misslyckade stuntinsatser och så Moores möte med en häxdoktor på Jamaica, en man som förutser att filmstjärnan en gång ska bli känd som ”a great humanitarian”. Efter det följer ett klipp med en äldre Moore på uppdrag som ambassadör för UNICEF. I övrigt framgår att det grubblades en del på hur Bond skulle överleva efter Connerys farväl och vem som skulle ta över manteln. Burt Reynolds var tydligen en het kandidat, innan de kom ihåg att han inte var en äkta britt...

---

Originaltitel: Live and Let Die
Storbritannien, 1973
Regi: Guy Hamilton
Med: Roger Moore, Yaphet Kotto, Jane Seymour, Julius Harris, David Hedison, Clifton James, Gloria Hendry

Genre: Action, Thriller
Teman: James Bond

Ingår i följande teman

Sök