Surveillance (2008)
Bra eller dålig, vem bryr sig?
Hemska mord har begåtts och något hemskt har hänt på en ödslig landsväg i amerikanska södern. En polis, en nerknarkad tjej och en ung flicka har överlevt händelsen och sitter nu själsligt och viss mån fysiskt ärrade på lokala polisstationen. Alla har de förlorat någon, den lilla flickan (en utmärkt Ryan Simpkins) rentav hela sin familj. En man (Pullman) och en kvinna (Ormond) från FBI anländer för att få ur dem information nog att pussla ihop fallet, med den sedvanliga antipatin från lokalsnutarna som grädde på moset. På stationen bossar för övrigt en småtjock Michael Ironside.
Bill Pullman ser väldigt konstig ut i mimik och kroppsspråk, sådär så att man undrar hur han egentligen mår. Men det är nog mest hans rollfigur som är lite udda. Det är ju ändå David Lynchs dotter som gjort filmen, så normala karaktärer är inte riktigt vad man bör förvänta sig.
Ej heller en normal kronologi. Vittnenas muntliga redogörelser korsklipps mot de verkliga händelserna i ett stort antal flashbacks, samtidigt som interaktionerna på polisstationen är en nog så viktig del av handlingen. Ingen verkar riktigt sanningsenlig, faktum är att Lynch roar sig gott med att kontrastera ord mot handling, men mest av alla ljuger den skadade polisen. Tydligen botade han och kollegan (French Stewart från "Tredje klotet från solen"!) jobbledan med att skjuta sönder däcken på förbipasserande bilar och sedan psykterra förarna och deras medpassagerare.
Det händer en hel del, bland annat ett besök hos en langare med abrupt avsked, men filmens bästa sekvens är en lång scen på landsvägen strax innan Det Hemska som händer sedan. Ekon av "Den sista färden" hörs när de två svinaktiga snutarna med råge passerar gränsen för sin uppförandekod, i vad som ändå känns som en vanlig dag på jobbet för dem. Här bleknar det faktum att man kanske redan insett filmens stora twist bort nästan till irrelevans, för det är så hypnotiserande irriterande och oroande alltihop.
Och sedan kommer upplösningen, med scener som kanske inte är riktigt så bra som om pappa David hade gjort dem men med liknande inslag av våld och lust. Tråkigt är det verkligen inte. Moraliskt "diskutabelt"? Javisst, diskutera på om du vill! Det blir säkert Jennifer inte ledsen för.
Du minns kanske "Boxing Helena", där Julian Sands knipsar armar och ben av Sherilyn Fenn följt av världens sämsta twist? Glöm den igen, det känns väl ändå bäst så? För här är Jennifer Lynch betydligt säkrare på vad hon håller på med. Det känns inte nödvändigtvis så i början, där "mysko" är svårt att särskilja från "tafatt", men den hittar formen rätt fort. Stämningen är tät, miljöerna väl fångade. "Surveillance" är kanske inte en film att bära med sig genom livet men den provocerar och fascinerar alldeles för mycket för att det ska kännas särskilt viktigt huruvida den är bra eller dålig.
© Anders Lindahl
2008-12-06
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Surveillance
USA, 2008
Regi: Jennifer Lynch
Med: Bill Pullman, Julia Ormond, Pell James, Ryan Simpkins, Michael Ironside, French Stewart
Genre: Thriller
Hemmabio: 2008-11-26
