The Nightmare Before Christmas (1993)
Något överskattad modern klassiker
Även om senare tiders Burton-filmer framkallar en lätt olustkänsla orsakat av allt för mycket återanvända, sötsliskiga Burton-esque-attribut från förr så finns det ändå mycket skoj att hämta från regissörens tidiga 90-tal då han uppfann många av sina små tricks.
Nu är det ju faktiskt inte Tim Burton som regisserat ”The Nightmare before Christmas”. Men på samma sätt som Steven Spielberg alltid får regicredd för ”Poltergeist” och George Lucas alltid får det för ”Empire Strikes Back" så har historien för alltid tillskrivit Tim Burton hela äran för ”Nightmare …”. Nu är det ju ingen komplett lögn, eftersom designen i princip redan var fixad av Burton innan inspelningsstart. Henry Selick, som är den egentlige regissören, fick jobbet på sina dockfilmsreferenser. Man kan väl ana att Burton hängde över hans axel titt som tätt.
Jack Skellington är en av Halloween-landets mest aktade medborgare. En skelettliknande individ med en skön sångröst och ett mörkt inre. Han är nämligen trött på Halloween och allt vad det innebär. Han behöver förändring och nya intryck. Av en olycklig (eller kanske lycklig) slump så hamnar Jack i jul-landet, där han blir alldeles till sig över de konstiga seder som försiggår där. Problemet är att Jack ser julen genom ett Halloween-filter och missförstår konceptet; Santa Claus missuppfattas exempelvis som Sandy Claws. Detta leder till en kulturkrock utan dess like.
Ja, man kommer väl inte ifrån att ägna ett stycke åt den här filmens utsökta dockanimationer. Idag gör min morsa samma sak i CGI på en kvart men på 90-talet så var datoranimation något som bara James Camerons och en mångmiljonbudget fick syssla med. Det lustiga är hur mycket läckrare den här filmen är i jämförelse med Burtons reprisförsök ”Ghost Bride” som förvisso inte var en dålig film men som saknade ”schvunget” i animationen där ”Nightmare …” briljerar.
Musiken, som ju har en betydande roll i musikaler, är faktiskt inte så mycket att hänga i Halloween-granen. Danny Elfman, som också är Jack Skellingtons sjungande röst (en annan skådis, Chris Sarandon, spelar honom i pratscenerna) sjunger väldigt trevligt. Men sångerna är repetitiva och förgängliga. De sätter sig inte. Och av någon anledning har jag fått för mig att alla låtar i musikaler måste ”sätta sig” för att de ska vara bra. Så behöver det ju förstås inte vara men jag har svårt att komma på en musikal jag gillar där jag inte kan nynna åtminstone ett par låtar från soundtracket.
Storyn är en aning simpel och börjar trampa vatten rätt rejält halvvägs igenom när Jack förbereder julen. Så trots att filmen är så kort känns vissa delar som utfyllnad, vilket får premissen att kännas rätt tunn. Trasdockan Sallys öde känns också konstlat och påslängt. Skellington är en ensamvarg och kemin (om man nu kan tala om kemi mellan två dockor) finns helt enkelt inte där.
”Nightmare …” vinner mycket på sin sköna atmosfär och på de sanslösa scenerna i slutet när julen och halloween krockar. Och det är uppenbart att det finns väldigt mycket talang och gott hantverke bakom filmen. Men allt känns tyvärr lite … tunt, i brist på bättre ord. Tunn premiss, tunt manus, tunn musik. Filmen är väldigt behaglig men filmhistorien har, i mitt tycke, värderat den här filmen lite väl högt.
© Johan Hultgren
2008-11-24
Tack till Disney för recensionsexemplar
DVD / Blu-ray
Filmens nya utgåva på blu-ray är verkligen en upplevelse. Definitivt referensmaterial när skeptiker ska omvandlas till high-def-fanatiker.
"We'll get it right... next time!"
Originaltitel: The Nightmare Before Christmas
USA, 1993
Regi: Henry Selick
Med: Danny Elfman, Chris Sarandon, Catherine O'Hara, William Hickey, Glenn Shadix
Genre: Animation
Hemmabio: 2008-11-12
Relaterat: Corpse Bride (2005)
