Lust, Caution (2007)
Sova med...ja, ni vet
- Om man har destruktiva drag, får man inte leva ut dem för mycket.
Sagt av psykoanalytikern Tomas Böhm i en diskussion på Kunskapskanalen, som av en händelse visad just när jag stängde av DVDn och kontemplerade innebörden av allt som stormat emot mig i ”Lust, Caution”.
Destruktivitet, ja. Och själv-sådan. 'This person will self-destruct in... two hours'. Vad sägs om en sådan slogan? Redan tidigt slås tonen an som gör klart att det här uppdraget, det kan inte alla gå helskinnade ur. Men det är en lång och metodisk uppbyggnad innan konfrontationen mellan de två huvudkombattanterna tar form. Då är de satta i sitt sammanhang genom ett berättande i två tidsplan och en välbehövlig kurs om det politiska läget i Kina under andra världskriget.
Det bor en liten provokatör i den lille farbror Lee som ser så snäll ut. Inte så liten heller... Efter att ha subverterat comboyfilmens machoideal slår han nu till med ett kammarspel i krigsmiljö där sadomasochismen är ett framträdande inslag. Samtidigt är det så mycket mer än så. Det är oundvikligt att kommentera hur sex används som ett vapen här, men det är en lång väg dit och ”Lust, Caution” är som helhet en riktigt tung, riktigt elak och riktigt vacker historia. En frontalkollision mellan alla sidor som människor är kapabla att plocka fram ur sina gömmor. Vilka som till slut vann världskriget är numera ganska allmänt känt (obs! understatement) men vem som går segrande ur det här hemliga slaget om Shanghai är det frågan om någon kan svara på efteråt.
Lee har snart jobbat i alla genrer, i olika epoker och skiftande stämningslägen men melankolin och den inte alltid fullt optimistiska världsbilden går igen allt oftare, här som i ”Brokeback Mountain” eller ”Crouching Tiger, Hidden Dragon”. Nu har han gjort en fängslande dramathriller om en period vi i väst icke veta lika mycket om som om vad som sig tilldrog parallellt i Europa och ute på Stilla Havet. Och kriget i den här tappningen blir personligt, väldigt personligt för de inblandade.
Det börjar i Shanghai 1942, för att sedan gå tillbaka några år och introducera ett gäng upproriska ungdomar som sätter upp patriotiska pjäser. Japanerna har intagit flera kinesiska städer och de unga studenterna vill etablera en motståndsrörelse och väcka engagemang hos den bortskämda bourgeoisin.
- Kina kommer aldrig att falla! skanderar publiken entusiastiskt efter en lyckad föreställning.
Men så uppstår chansen att spela högre och infiltrera förrädarnas - vilket vill säga kinesiska kollaboratörers - innersta kretsar. Idén är att döda en av dessa, en handling som ingen i ensemblen har någon större erfarenhet av. Och för att komma nära fienden herr Yi (Tony Leung) krävs obehagligt mycket mahjong, åtminstone för tjejerna, med den vackra Wong (debutanten Tang Wei) som point woman. Det krävs också att ungdomarna förlorar oskulden i flera betydelser.
Men allt går inte som planerat i Hong Kong och ett par år senare hittar vi Wong i Shanghai, där hon kontaktas av mer välorganiserade rebeller som även engagerat hennes tidigare kompanjoner. Och för att lura fienden i fällan krävs nu ännu mer list och... lust. Eller vad det nu egentligen kallas i det här fallet. Det talas mycket om Yis metoder i förhörsrum med fångar, men vi får inte se något av det. I stället ska hans relation till Wong ge bilden av vem han är.
- Bara i mörkret blir allting äkta för honom, anförtror sig Wong åt sina osentimentala och kompromisslösa uppdragsgivare.
Och själv börjar hon förlora fästet. Sex, sex, sex - det ställer alltid till problem (som managern i ”The Commitments” klagar när succébandet han skapat börjar gå upp i sömmarna). Ja, det är ju de scenerna som det blivit mest liv om. De upptar strängt taget inte så hög procent av speltiden, men är minst sagt intensiva. Frågan är naturligtvis om den eftersträvade effekten gått fram även om ribban lagts lite lägre. Hur mycket är ren provokation? Men om jag fattar budskapet rätt så är det här med ondska och godhet relativa saker. Världen är full av förlorare och de flesta människor har flera sidor. De rättar sig efter omständigheterna och kan samtidigt inte låta bli att utsätta sig för prövningar och konfrontera sina inre demoner. Ja, hur nytt och fräscht lät det där? Inte särskilt. Men grejen är att filmen ändå åskådliggör det på ett väldigt kraftfullt sätt. Den är så extremt väl spelad, så disciplinerad och precis - och spännande! - att den bräcker det mesta jag sett i övrigt detta år.
Fotot är verkligen fantastiskt finfint, men Rodrigo Prieto är också en dokumenterad icke-klåpare bakom kameran. Förutom att han arbetat med Lee i ”Brokeback Mountain” har han sådant som ”Alexander”, ”Frida” och ”Babel” med sig i kappsäcken. Allt som allt är det en produktion med klass och det bekanta skarpa underspelet som återkommer i Lees filmer avslöjar på något sätt alltid återhållen vrede, hat, eller passion, med plötsliga eruptioner. Existentialism big time! Och så är det snyggt också - sade jag det?
© Johan Lindahl2008-12-08
DVD / Blu-ray
- För mig är det en kärlekshistoria, en väldigt konstig sorts kärlekshistoria...
Tony Leung talar ut i bakom-filmen, som även inkluderar intervjuer med motspelerskan Tang Wei, regissör Lee och hans kreativa radarpartner James Schamus. Leung kommenterar även det faktum att han oftare spelar trevliga typer än här. Vi får veta lite om författaren Eileen Chang som skrev förlagan och att Wei valdes bland 10 000 aspiranter för sin roll, för att att hon hade rätt ”1942”-utstrålning. Och Lee erkänner att han ville ”push the envelope” - alltså testa gränser.
Inom parentes kan nämnas att eftertexterna avrundas med ett viktigt meddelande som verkar föranlett av amerikansk lagstiftning. Det poängteras i alla fall att de skådespelare som ses utöva explicita sexscener i filmen är över 18 år gamla och att ingen under den åldern bör se sådant (svensk distribution Focus Features/Sandrew-Metronome).