Quantum of Solace (2008)

Business before pleasure

3 russin

He's back and he's mad. Inför ”Casino Royale” satte producenterna hela maskineriet i Omstart-läge för att berätta hur Bond blev Bond och dessutom något i sammanhanget så kontraproduktivt som - kär. Resultatet blev en av de tre-fyra bästa installationerna i serien så här långt (och det är ju ganska länge). Daniel Craig blev omgående förlåten för brottet att ta rollen till att börja med, vilket många inte tyckte att han ens borde fått chansen att göra. Nu är han tillbaka: bränd, sviken, bitter och en smula hämndlysten. Inte heller det riktigt i linje med idealet; en kylig och effektiv hantverkare i hårda bud åt de hårda. Men hård är han trots allt, och ganska effektiv när det kniper. ”Quantum of Solace” är en av de kortaste och mest kraftfullt berättade Bond-filmerna, men kan även anklagas för en viss brist på charm. Den tidigare förföraren har numera knappt ens tid att kasta lystna blickar på kvinnor. Han har knappt ens heller tid att dra några skämt och när han gör det, är de så torra att... nej, jag tänker inte vitsa med anspelning på starka drycker här. Absolut inte.

Är det bra? Till slut, ja. En milstolpe i sviten? Nej, inte sett till helheten, men det finns några intressanta undertexter som smugit sig in och påminner om att vi lever i en mer komplicerad värld än när det här konceptet etablerades. Ganska länge gick det i alla fall att utgå från en beskrivning av sakernas tillstånd, terrorbalans och kallt krig som såg mer enkel ut på ytan. Öst och väst kanske inte gillade varandra i Bonds värld heller, men problemen skapades oftast av skurkar som ville rubba den rådande ordningen och själva ta kontrollen. Dagens 007 arbetar i en mer realistisk omgivning, fast det är ett relativt begrepp. Huvudpersonen själv har ju en förmåga att överleva fler trängda situationer än en vanlig dödlig borde klara.

Den här gången gör han det också i sådana hyperkinetiska sekvenser att det går runt i huvudet. Det går så fort, så fort. De första minuterna ger mig nästan huvudvärk, när Bond först visar sig inbegripen i en hårresande biljakt utanför italienska Siena. Sedan slutar ett fångförhör med ännu en jakt, nu till fots och med en hel del hängande i takkronor och dylikt. Vem som skjuter på vem och hur det avlöper uppfattar jag knappt förrän varje sekvens i sig är avslutad. Här börjar jag ana oråd. Marc Forster har sådant som ”Monster's Ball” och ”Finding Neverland” bakom sig och det skvallrar inte om en actionspecialist. Att döma av den här inledningen är det inte heller det han borde satsa hela sitt sparkapital på framledes, tänker jag.

När väl storyns mer grundläggande premisser börjar ta form och kopplingarna till förra filmen klargörs blir det mer lovande. Någon har försökt göra slut på självaste M (Dame Judi Dench) och det är nog ingen privat vendetta det rör sig om utan en organisation ligger bakom, en som ”finns överallt” och kanske rycker i trådarna till allt avgörande som händer på planeten. En värdig arvtagare till SPECTRE? Britternas bäste ger sig iväg på ännu en av sina återkommande världsturnéer, med särskild inriktning på Karibien och Sydamerika, men den här gången hoppar han över de flesta mer glamourösa vattenhål. Haiti och Bolivia bjuder ogästvänliga miljöer, dödshot och dubbelspel. Ett och annat cocktailparty tar han väl sig tid för, men det är inte för nöjes skull. Han stöter på en mystisk ung dam (Olga Kurylenko) som visar sig ha ett tvetydigt förhållande till en inflytelserik entreprenör med smak för att framställa sig själv som välgörare och visionär (Mathieu Amalric). Det växande nätverket i filmens egen lilla version av FaceBook omfattar även makthungriga generaler, CIA-agenter som sluter tvivelaktiga avtal av uttalat realpolitiska skäl och... ja, några till.

Det kanske vore en överdrift att läsa en James Bond-film som antiimperialistisk, men den här kommer ändå ganska nära imperieifrågasättande. Alltså, världsbilden är gråare, krassare, mer svårläst än någonsin tidigare. Huvudskurken är en fixare som vet hur man gör snygga affärer officiellt och mellan fyra ögon (väl valda ögon, inte vilka som helst) nonchalant konstaterar att 'visst, vi kan fixa en statskupp på beställning men vill du inte betala vårt pris vänder vi oss gärna till nästa spekulant - du kan ju låta bli att göra som jag säger om du vill pröva lyckan'.

Daniel Craig var en kargare och mer tillknäppt dubbelnolla än någon av sina föregångare redan i ”Casino Royale” men samtidigt lät han en kvinna komma sig in på verkliga veka livet, vilket inte hänt sedan, typ, ”I hennes majestäts hemliga tjänst”. Nu är seriens kronologi inget att ta hänsyn till, eftersom han återuppfanns i nutid och egentligen ingenting som hänt förut verkligen hänt, om man ska börja tänka efter noggrant - och det ska man naturligtvis inte göra. Såg ni aldrig ”Casino” är det kanske en god idé att göra det innan ni tar itu med den här, eftersom så mycket av den drivande dialogen refererar tillbaka dit utan att förklara detaljerna. Agenten är i alla fall mer på sin vakt nu, så snabb på avtryckaren och nitiskt övertänd att han tidigt råkar ut för en ”Tid för hämnd”-utfrysning: han misstänks snart för att själv vara en hänsynslös mördare, gone rogue liksom, och arbetsgivaren vill bänka honom. Men han blir givetvis bara mer motiverad av det.

Olga Kurylenko är väl en Bondbrud av den sort som en del tanklöst skulle kalla 'inte en typisk Bondbrud'. Det har funnits många olika typer där, och inte så osjälvständiga som de populärt anses vara (vilket bland annat granskats av filmvetaren Yvonne Linder i en ofta upplysande, men språkligt haltande liten skrift, ”Det regnar aldrig i en Bond-film”). Olga kan dock placeras i kategorin mer besläktad med Michelle Yeoh eller Halle Berry (”Tomorrow Never Dies”, ”Die Another Day”) än med, säg, Ursula Andress eller Jane Seymour (”Dr No” respektive ”Leva och låta dö”. Ja, snart är det väl ingen titel i serien jag glömt nämna, men det var inte min poäng). Det uppstår i alla fall ett mer laddat samspel mellan Craig och Kurylenko mot slutet av filmen än jag väntat mig efter första mötet.

Actionscenerna, där har jag alltså lite problem. Spänningen dräneras när allt är för förvirrat och det känns som om Marc Forster har en övertro på tempo, när det kanske är själva koreografin som brister och det ser ut som om klippningen ska dölja det förhållandet. Jag vet faktiskt inte säkert. Men, men, flygdramat i ett bolivianskt ökenlandskap är inte så dumt och den avgörande uppgörelsen i blod och eld (framförallt eld) fungerar. Precis som ”Quantum” i stort. Men det som mest får mig att se oanade möjligheter för franchisen är den mer dysterkvistiska undertonen. Bond må göra sin plikt och tjäna fosterlandet, men egentligen måste han följa sin egen kompass, för de omkring honom kommer alltid att fatta felaktiga beslut medan hans instinkter i grunden alltid är rätt. Det är i sig inte direkt socialrealism, men det svarar mot behov i dagens verklighet, där patriotism av många tänkande människor uppfattas som ett problem och inte lösningen. Det känns lite tjatigt att nämna en viss agent Bourne, men nästan oundvikligt. Just nu ser de båda enmansarméerna, en britt och en amerikan, väldigt mycket ut som varandras själsfränder; väldrillade, men själsligt handikappade och på jakt efter mer än missdådare - kanske till och med frid inombords.

© Johan Lindahl
2008-11-16

(C) Sony Pictures Releasing
Tja, du har nog rätt. Den där gubben är faktiskt längre än ”Jaws”... Men han går nog till en annan tandläkare.

(C) Sony Pictures Releasing
Här ute på vischan tar vi livet med en klackspark.

Originaltitel: Quantum of Solace
Storbritannien/USA, 2008
Regi: Marc Forster
Med: Daniel Craig, Olga Kurylenko, Mathieu Amalric, Judi Dench, Jeffrey Wright, Giancarlo Giannini, Gemma Arterton, Joaquín Cosio m fl

Genre: Action, Thriller
Svensk biopremiär: 2008-10-31
Hemmabio: 2009-03-25
Teman: James Bond

Relaterat ur russinbloggen
2008-11-26: Bästa Bondlåten sen Bassey


Ingår i följande teman


James Bond





     

Dela |