Det sista offret (2007)

På spaning efter liv som flytt...

- Ingenting förändras i den här stan.
- Utom du.

Diana och Maureen är bästa väninnor. Tyvärr drabbas deras skola av en Columbine-liknande massaker, där en olycklig och desperat elev tar med sig ett kraftfullt skjutvapen och dödar flera personer. Diana inser också att just hon blivit förvarnad om planerna, men inte tagit dem på allvar. Redan i filmens första scener väntar hon och väninnan inne på damtoalatten, där de hör skottlossning och skrik utanför, och hoppas, hoppas att grabben med geväret inte hittar dem. Men det gör han...

15 år senare har Diana växt upp och bildat familj i samma småstad. Där förbereds en minneshögtid på årsdagen av tragedin, som hon fortfarande inte lärt sig hantera. Filmen kommer nu att regelbundet kasta sig, eller kanske snarare flyta, fram och tillbaka mellan den unga Dianas (Evan Rachel Wood) upplevelser och den vuxna versionens (Uma Thurman) bearbetande av det förflutna. Eftersom jag nyss tog mig igenom fjärde säsongen av ”Lost” har jag svårt att inte dra paralleller till dess berättarteknik. Och kanske känner ni också igen Brett Cullen, som här spelar vuxna Dianas make och haft en biroll som en av De Andra på ”Lost”-ön.

Stämningen är också bekant för dem som sett ukrainske regissören Vadim Perelmans debut med ”Hus av sand och dimma”. Han väjer inte för stor sorg och obarmhärtiga följder av människans inneboende svagheter och destruktiva tendenser. I båda filmerna har han utgått från romaner (som jag inte läst). Låter namnet Laura Kasischke bekant så kan ni ha ett försprång. ”Det sista offret” är kanske inte den bästa tänkbara svenska titeln, men originalet rakt översatt hade väl verkat för introvert ur marknadsföringssynpunkt. Perelman har gjort (ännu) en existentiell thriller, som i stort sett går i land med sina pretentioner. Den twistar och törnar, men är till slut ganska öppen med vad som egentligen hänt. Tror jag.

- Se på oss. Jungfrun och horan.
Diana har mer eller mindre stämplat sig själv som både slarvig, oansvarig och lösaktig. Maureen (Eva Amurri) är den 'ordentliga' flickan som hittat Gud i den lokala pingstkyrkan (eller något ditåt). Det betyder inte att hon är nöjd med allt i sitt liv. Tonåringar är sällan det. Är deras vänskap en omöjlighet? Nej, filmen lyckas ganska bra med att förklara vad som håller ihop dem, även om de ofta går varann på nerverna. Båda vill bort från Briar Hill, men facit verkar ju redan från början slå fast att ingen av dem lyckas med det.

Atmosfären förtätas av bildspel, väldigt vackra scenerier och de glidande övergångarna mellan tidsplanen, liknande ”Snö faller över cederträden” och ”The Human Stain”. Musiken av James Horner understryker melankolin snarare än spänningen, som ändå finns där. För det är mycket som inte är självklart och det ska sägas att filmen är slugt, rent manipulativt konstruerad. Perelman leker med våra förväntningar rätt rejält, men när allt är över har en del intressanta saker blivit sagda utan att vrålas rakt ut. Filmen handlar i princip om det den ser ut att göra från början, men inte på exakt det sätt den ser ut att göra det. Blir den för listig på bekostnad av sin emotionella slagkraft? Det ser ut så ett tag, men den landar definitivt på rätt sida om den där gränsen vid floden Styx där en del filmer havererar totalt och förvandlas till hatobjekt à la ”Secret Window”.

Det finns mycket stoff för post-filmdiskussionsentusiaster att plocka upp längs vägen. Är hjärtat den starkaste muskeln? Vad är det som gör att fåglar flyger? Är det möjligt att hitta ett recept för ett lyckligt liv och till och med göra bot för ett fel man begått, eller tror sig begå? Och vad exakt är samvetet? Sedan kan man distrahera sig från allvaret med triviala detaljer som att Eva Amurri hade en nästan motsatt roll i komedin ”Saved”, som den avvikande ofromma rösten på en kristen high school.

”Det sista offret” breder inte ut sig utan stannar vid en och en halv timme för att leverera sin last av existentiella bryderier. Räcker det, eller skulle den ha kunnat utvecklas och bli en riktigt storslagen tragedi? Nu är den i alla händelser en koncentrerad och välgjord historia i det lilla formatet; ofta obehaglig men samtidigt en skönhetsupplevelse. Nästan värt fyra russin, men...bara nästan.

© Johan Lindahl
2008-11-12

Tack till Noble Entertainment för recensionskopia

Originaltitel: The Life Before Her Eyes
USA, 2007
Regi: Vadim Perelman
Med: Uma Thurman, Evan Rachel Wood, Eva Amurri, Gabrielle Brennan, Brett Cullen, Jack Gilpin, John Magaro m fl

Genre: Drama, Mystery, Thriller
Hemmabio: 2008-10-08

Dela |