Eichmann - Dödens Underskrift (2007)
Suverän Kretschmann i svajig film
I eftertexterna till "Eichmann" hör vi en icke identifierad röst berätta om hur folk i denna dag inte vet vem Adolf Eichmann var, och vad han gjorde. Filmen som föregått orden gör ganska lite för att råda bot på problemet.
Nyss fångad i Argentina och inspärrad i Israel berättar den eftersökte nazisten under tidigt 60-tal för den viljestarkt lågmälde Avner Less (Troy Garity) om allt han inte gjort eller åtminstone bara gjort under order - om man får tro honom själv. I tillbakablickande bilder ser vi ofta motsatsen till vad han påstår, sanningen kort och gott, men det är en väldigt fragmentarisk och svajig bild av mannen, monstret och familjefadern Eichmann som skapas. Vad som inledningsvis känns som befriande oväntade val av händelser och scener känns alltmer frustrerande och i vissa fall klart diskutabla.
Det är ett Nürnberg-artat tema i München-artade färgskalor, stilistiskt kompetent men ganska opersonligt, med vacker stråkmusik som nästan ständigt ackompanjemang med syftet - gissar jag - att understryka att det handlar om en tragedi och en gåta, där Eichmann bara är en av ledtrådarna. Efter ett tag får det långdragna förhöret en deadline i form av en journalist som hotar med att publicera problematisk information, för att skapa en intern spänning och dramatik får man väl förmoda. Vad som ska föreställa en fascinerande ordkamp mellan två starka viljor, en ond och en god, känns ibland segdraget och planlöst. Och det värsta är att det är förmodligen precis så det ska kännas eftersom belöningen slutligen ska komma i form av förlösande och förfärande ord. Det är ett ganska dumt sätt att bygga upp en film på.
I största allmänhet verkar doldisveteranen Robert Young måna om att inte berätta det intressantaste - kanske i tron att alla redan känner till detta, vilket ju rösten i eftertexterna (man gissar på verklighetens Avner Less) alltså konstaterar inte är fallet.
Jag tycker inte det funkar. Lite malplacerad nakenhet med i sammanhanget närmast opassande attraktiva kvinnor ökar på skepsisen - särskilt när en märklig baronessa vill höra siffror på mördade judar som något slags "dirty talk" under akten (eller vad man nu ska kalla det). En scen strax därefter är omskakande men är farligt nära emotionellt effektsökeri.
Steven Fry känns bortslösad i en marginellt viktig biroll, Franke Potente har svårt att nå fram genom rutan i rollen som Less sjuka hustru. Odiskutabelt bra är bara Thomas Kretschmann, som ofta spelar nazist eller åtminstone tysk soldat, men sällan de allra värsta. Han gör sin Eichmann helt utan ego, oftast lömskt undanglidande utan att framstå som lömskt undanglidande, någon enstaka gång naket känslosam och med ett enda svar till hands: "De var judar".
Om "Eichmann" är sevärd så är det på grund av honom. Eventuellt är den inte sevärd ändå...
© Anders Lindahl
2008-10-30
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Eichmann
Storbritannien / Ungern, 2007
Regi: Robert Young
Med: Thomas Kretschmann, Stephen Fry, Franka Potente
Genre: Drama, Historia
Hemmabio: 2008-10-08
Teman: Andra världskriget
Ingår i följande teman
