In the Valley of Elah (2007)
Visst har ni rätt - men visste vi inte det redan?
Amerikanska filmer som på något sätt anknyter till 9/11 och invasionen av Irak sägs allmänt ha gått ganska uselt på hemmaplan, rent publikmässigt. Och tidigare Oscar-vinnaren Paul ”Crash” Haggis har skapat en av just de där, tydligen inte fullt så attraktiva, samtidsskildringarna. Det är också i många avseenden en 'downer' vi får till livs. Jag kan faktiskt förstå att många väljer bort en film med den här premissen, särskilt om man vill ha en paus från den hårda verkligheten och debatten kring ett krig som många även där verkar undra om det var nödvändigt att ge sig in i. Kanske får den sin upprättelse om några år, som någon annan recension (tror det var i engelska Empire) förutspådde. Här ställs om inte annat några viktiga, om än inte helt nyformulerade, frågor om konsekvenserna av att tusentals unga män skickas ut för att tjäna sitt land på ett slagfält där inre spänningar byggs upp till bristningsgränsen och sedan eventuellt får utlopp som ingen hade räknat med.
Ja, nu ska jag försöka sammanfatta det viktigaste som finns att säga om ”Elah” utan att avslöja precis hur den slutar. Formen är ändå något slags drama-thriller med ett betydande element av både police-procedural och whodunnit. Men det större syftet med Haggis film kan ändå inte vara svaret på exakt vem som gjorde vad, utan varför. ”Sometimes finding the truth is easier than facing it” lyder ändå dess original-sälj-in-slogan. Och handlingen utgår i viss mån från ett verkligt fall.
I november 2004 får Hank (Tommy Lee Jones) en pensionerad militärpolis, ett samtal hemma i Tennessee. Sonen Mike har försvunnit från sin militärbas, några dagar efter hemkomsten från en sejour i Irak. Hank tar själv flakkärran den långa vägen dit och börjar fråga runt både på basen och närbelägna strippklubbar, vartefter tipsen leder. Så hittas utspridda likdelar vid en vägsträcka i närheten av militäranläggningen. Revirträtor mellan civil och militär polis uppstår, när detektiven Emily (Charlize Theron) först motvilligt men sedan med mer engagemang börjar nysta bland ledtrådarna. Med Hank i tätt släptåg, ska tilläggas. Han är en hårdhudad typ som redan förlorat en son i strid och inte släpper många in på livet, knappt ens hustrun (Susan Sarandon, som är sedvanligt uttrycksfull trots väldigt begränsad medverkan).
Ett av instrumenten för att dechiffrera det nyligen förflutna blir Mikes mobiltelefon, som innehåller en del filmade sekvenser från livet därborta. Och en sub-plot med en ung soldathustru som undrar varför hennes make beter sig så irrationellt och labilt visar sig också ha bäring på Det Större Syftet med filmen; det vill säga att många som vistats i konfliktområden är ganska 'fucked up' inombords när de kommer tillbaka. Upptäckten eller insikten är som sagt inte ny, men borde kanske påminnas om; hellre för många gånger än för få, om man tror sig leva i en demokrati som tar ansvar för sina handlingar.
Filmens titel? Var lugn, den förklaras utförligt av Tommy Lee Jones i en scen där han återger Gamla Testamentets berättelse om David och Goliat. Tung symbolik om att slåss med jättar och våga ta risker, ungefär. Symboliskt är också filmens flagg-motif; en fana som hissas tidigt i filmen och sedan alldeles i slutet. Döm själva om det blir övertydligt eller alldeles, alldeles... överväldigande. Annars är ”Elah” oftast underspelad snarare än tvärtom, inte alls lika omedelbar som exempelvis ”Utlämnad” eller ”Battle for Haditha”. Vi kan ana ganska tydligt vart alltihop leder, men även i upplösningen väljer Haggis en påfallande o-publikfriande väg. Ingen smäll - snarare en desperat viskning, ett kvävt skri i mörkret. Eller öknen. Hank och Emily kanske har mer gemensamt med Johannes Döparen än med den slungbeväpnade herdegossen David. Röster som levererar en begäran om nödhjälp - till ett helt land.
Sarandon är alltså inte med särskilt mycket här. Theron kämpar med sin nersminkade roll som ensam kvinna bland grabbiga kolleger och dessutom ensamstående mamma. Jason Patric och Josh Brolin har små och ganska väl avgränsade uppgifter, medan Jones har den självklara huvudrollen. Hans odyssé mot sanningen påminner om Jack Lemmons i Costa-Gavras ”Försvunnen” och han är ju urtypen för den bistre väderbitne alpha-hanen: kapabel att utstråla handlingskraft, stark irritation och melankoli samtidigt med små medel. Faktiskt påminner det också en aning om ”The Hunted”, en i det stora hela inte alltför övertygande skröna, där samme Jones jagade en traumatiserad elitsoldat (Benicio del Toro) och längs vägen konfronterades med egna skuldkänslor över en händelseutveckling han kanske, kanske kunde ha hejdat i tid.
Om själva kriget i Irak ur en politisk synvinkel sägs egentligen ingenting rakt ut. Det ligger under ytan och bubblar och är upp till publiken att ta ställning till. Det handlar absolut mer om vad krigsupplevelsen gör med de unga krafter stormakten skickar ut, än om det land de skickas ut till och människorna där. Det i sig räcker till ett bra, gediget drama. Men det rör kanske inte upp fullt så mycket slam som regissören et al själva tror - eller?
© Johan Lindahl2008-10-21
DVD / Blu-ray
Extramaterialet består av en tudelad bakom kulisserna-film som kunde ha slopat de flesta av sina segdragna inslag från inspelningen och i stället koncentrerat sig på intervjuerna. Där förekommer såväl några av skådespelarna som regissör Haggis, som unga Irak-veteraner (varav några har biroller i filmen) och stripteasedansöser som träffat sådana stukade veteraner i sitt värv. Och, kanske viktigast av allt, föräldrarna till soldaten Richard Davis som mördades strax efter tjänstgöring i Irak.
- We're unloading thousands of timebombs in our society, tycker Susan Sarandon , apropå temat post-traumatiskt stressyndrom (Sandrew/Metronome).