Hjärtan i Atlantis (2001)

Bra, även utan svarta tornet

Soldränkt amerikanskt 60-tal. Bobby Garfield bor i den lilla småstaden med sin mamma som ständigt påpekar att deras far inte lämnade kvar några pengar när han dog, så de måste snåla och spara och någon cykel kan hon inte ge honom. Han har vänner - sportige Sully och söta Carol - och ovänner - de elaka killarna från katolska skolan. En ny granne, den åldrade Ted Brautigan, kommer in på scenen och blir en behövlig faders- eller farfarsgestalt i Bobbys liv. Brautigan bär på hemligheter och verkar ganska udda, och han har en oroväckande tendens att veta vad man tänker. Han ber Bobby hjälpa honom att läsa tidningen - på grund av sina gamla ögon - och ber honom också hålla uppsikt efter "låga män".

Allt detta visas som minnen från modern tid, när den vuxne Bobby är på Sullys begravning och dessutom nyss där fått veta att även Carol är död. "När någon dör tänker man på det förflutna", säger en person i boken, och filmen är en bekräftelse på den tesen. Upplägget och tonen är påfallande lika "Stand By Me", och "Hjärtan i Atlantis" blir ungefär samma blandning av vemod och barndomsdrama, fast med vissa övernaturliga inslag. Vi snackar förstås min favoritförfattare; Stephen King.

Långnovellen som filmen bygger på utgör startberättelsen i en samling som fortsätter med att berätta om vad som hände sedan med huvudpersonerna och som också till stor del handlar om Vietnam-kriget sett ur ett hemma-i-Amerika-perspektiv. Här finns också trådar som flätas in i Kings Svarta Tornet-epos - där det hittills utkommit fyra böcker.

William Goldman - som skrivit King-film tidigare i form av "Lida" och även senare i form av "Dreamcatcher" som kommer nästa år - har, förmodligen klokt nog, valt att skala ner berättelsen till bara de beståndsdelar som klarar sig oberoende av fortsättningsberättelserna eller kunskaper om Kings komplexa universum. Atlantis, som i boken snarare är flower power-mentaliteten och ett Amerika som för alltid försvunnit, blir här en metafor för världen sedd ur barns ögon. Resultatet blir enklare, lite mindre, men också mer fungerande i sitt sammanhang. De övernaturliga inslagen finns delvis kvar, men i en mer jordnära form och ombyggda på ett ganska smart sätt till lämplig 60-talstyp.

Kvar har vi en vemodig berättelse om barndomen och om det dystra faktum att allt som är bra måste ta slut, och kanske betydligt tidigare än vi anar. Det är en film som formligen knakar av längtan efter det som flytt, och gör det på ett väldigt smittsamt sätt.

Inget är dåligt här, men det finns en tendens att ta i för mycket. Somliga monologer hade kunnat klippas, en del musik hade definitivt kunnat göras mindre smäktande. Å andra sidan finns det scener som är smått mästerliga, ofta på ett ganska lågmält sätt. Barnskådespelarna är mycket bra, och Yelchin som unge Bobby är faktiskt briljant. Hopkins gör sitt jobb som det superproffs han är, med en del minspel hämtade från Hannibal Lecters mer tankfulla stunder, och det fungerar fint. Hope Davis, som mamman, måste ha varit väldigt bra eftersom jag inte ens reflekterade över om hon spelade bra eller inte. David Morse, som spelar den vuxne Bobby, har för övrigt varit med i allvarsam King-film förr, nämligen "The Green Mile".

"Hjärtan i Atlantis" är alltså ett välspelat och fint drama, kort och gott. Om man blir tagen av det eller uttråkad tror jag väldigt mycket beror på ens sinnesstämning och preferenser. Själv fann jag mig inte helt bortsvept i filmens värld, men tappade iallafall fotfästet ett par gånger på det där rätta sättet. Barndomen sedd ur den vuxnes perspektiv är ett vanligt tema hos King och eftersom han aldrig underskattar barn eller låtsas att allt är enkelt när man är ung, så blir det närmast oundvikligen intressant och gripande. Hicks har gjort en bra film som fångar detta. Tre russin, som med lite mer återhållsamhet hade blivit fyra.

© Anders Lindahl
2002-03-14

Originaltitel: Hearts in Atlantis
USA, 2001
Regi: Scott Hicks
Med: Anton Yelchin, David Morse, Hope Davis, Anthony Hopkins, Mika Boorem, Will Rothhaar

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-03-15
Teman: Stephen King på vita duken

Relaterade artiklar
Inte bara blod på duken

Ingår i följande teman

Sök