Yamato – Den Sista Striden (2005)
Ambitiöst men lite tungfotat
Det är alltid intressant med andra perspektiv på historiskt omvälvande händelser än de gamla vanliga. Den senkomna propagandan sticker ofta upp huvudet, mer eller mindre diskret, men samtidigt kommer man ofta människorna från den sidan av konflikten närmare än när den forne fienden, oftast Vinnaren, berättar om dem. Det bästa "icke-allierade" exemplet från WWII är väl fortfarande "Das Boot".
Japans bidrag till Andra världskrigsgenren är, föga förvånande, begränsade i antal men här görs ett ambitiöst försök att hitta mänsklig tragedi och mäktiga scener i ett örlogsmisslyckande. Vi har ju skeppet Vasa med dess påkostade museum som påminnelse om en tid då vi siktade för högt och sjönk som en sten. Japan har Yamato, dock ej upplockad från havets botten utan rekonstruerad i dator och studio. Att filmen blev en enorm succé hemma i Japan är inte förvånande, men säger kanske lika mycket om behovet av berättelser om den egna historien som inte bara går ut på att "vi gjorde fel".
Yamato, det största krigsfartyg världen skådat, sjönk 1945 med 3000 man ombord. Det gör man lika lite hemlighet av som i troliga förebilden "Titanic" (som väl också inspirerat till upplägget med prolog i modern tid och en utflykt till haveriplatsen). Det här är berättelsen om människorna ombord, och om hur särdeles STORT skeppet var.
Japans krigslycka har vänt och som så ofta när ett krig går dåligt letar man allt längre ner i åldrarna efter ny kanonmat och kortar av utbildningstiden. De unga rekryterna som med stora ögon går ombord på kolossen är 16-17 år gamla. "Det ser ut som ett berg" kommenterar en av nykomlingarna andlöst. På däck motionerar man med judo, kendo eller sumobrottning. Kanoner pekar åt alla håll. En ganska häftig plats att jobba på, frånsett faran för flyganfall förstås. Och faran för spö.
Disciplinen är nämligen, inte helt oväntat, hård. En tappad granat under övning straffas med smisk med vad som ser ut som ett basebollträ. Som går av... Samma visa fast värre över en glömd ventil, som "dragit vanära över Yamato". I konfrontationen som uppstår kring detta lösgör sig äntligen ett par karaktärer ur den anonyma massan, en självuppoffrande och en rättmätigt upprorisk.
Uchida, den arge men snälle sergeanten, uträttade fina ting efter kriget får vi tidigt veta, så att han överlever det hela kan alltså betraktas som troligt. Det är hans (överraskande unga) dotter som i sällskap med en grånad Yamato-överlevare och hans unga assistent stävar ut mot havet i ramhandlingen. Hon har aska att strö, men skepparen hon lejer kanske har minst lika stort behov av att resa ut dit för vad som de lyckligt lottade engelsmännen behändigt kan kalla "closure".
"Yamato" jobbar rätt hårt på att påminna oss om att det var människor ombord, och inte nödvändigtvis bara stridslystna sådana. Ibland blir det lite mycket av det goda, som under en permission i en rar fiskeby där övertydligheter florerar, men avsikten är förstås god och en del dialoger har fin tyngd.
Själva stridandet lyser förstås inte med sin frånvaro. Redan i en tidig dust går otaliga stridsplan hårt åt Yamato och de andra fartygen och plötsligt kommer jag att tänka på Alistair MacLeans "HMS Ulysses". Frågan är bara när sekvensen av slow-motion-dödsfall ska komma. Kanske vid Okinawa, dit Yamato skickas. Faller denna ö är huvudöarna hotade - en sista strid är alltså av nöden. Om man inte sällar sig till den mer förnuftiga tanken att Japan borde ha kapitulerat för länge sedan vid det här laget...
Ett omöjligt självmordsuppdrag ska bli flottans mäktigaste fartygs öde, och officerarna är inte mer tuktade än att de protesterar argt innan de viker sig för sitt öde. Att villigt kasta sig i dödens käftar är förstås något vi förknippar Andra världskrigets japanska soldater med, men det är alltså långt ifrån alla som framstår som lydiga maskiner. Lojalitet mot själva fartyget kan dock väga minst lika tungt som kärlek till staten. För vissa är Yamato kulmen av japansk storslagenhet och om hon ska gå under, ska de följa med. De flesta är införstådda med att dö för Nippon, men vissa menar ändå att det borde finnas någon poäng med att offra sig. Meningsskiljaktigheter i frågan leder faktiskt till slagsmål under däck.
Tusentals besättningsmän honnörandes i perfekt synkronisation vid beskedet om att de ska dö ärorikt är onekligen en ganska mäktig syn. Mer oväntat är dock rådet från ett befäl om att vända sig mot fosterlandet och skrika eller gråta farväl, för "det är också en del av förberedelsen inför döden".
Historien om Yamato är värd att berätta, om den berättas på rätt sätt. Historien berättas, tja låt oss kalla det, på ett okej sätt. Stilmässigt är det mestadels en kompetent klon av Hollywood-berättande med hög budget, Bruckheimerartad musik och mestadels solida effekter. Ibland verkar dock berättarrösten ha fått ledigt, för information i samma anda levereras plötsligt med textskyltar.
När den stora konfrontationen väl kommer märks det igen hur kraven har höjts på krigsskildringar inte minst genom "Rädda menige Ryan". Det är kaotiskt och enormt våldsamt, kulspruteelden från flocken av amerikanska stridsplan mejar ner hela rader av soldater i korta, blodregnande klipp, kroppar faller, slungas och kapas och att fundera över huruvida det är "spännande" är förstås att missa poängen. Det är ordlöst vrålande män som trotsigt matar luftvärnseld upp i luften, korsklippt med fortfarande kontrollerade överbefäl som konstaterar saker som "ett förargligt resultat". Och det är, slutligen, inte så lite "Titanic", förstås, med många scener som är den militära (och kanske därför mindre gripande) speglingen.
Ett skepps långsamma men oundvikliga undergång har onekligen något tungt poetiskt över sig, som ett sårat, gigantiskt djur ansatt av schakaler. Men vad är poängen? Troligen att berätta om de som tvingades offra sig för en dum idé och att de mötte döden hjältemodigt trots att ingen nu skulle säga att de slogs för en god sak. Så långt, så väl. Men det finns alltför länge något tungfotat och livlöst över "Yamato", där inte ens humörexplosioner och tårfyllda farväl når igenom rutan. De blir scener ämnade att upplysa om tragedi, inte fylla tittaren med känslan av tragedi.
Där "Yamato" främst fallerar är i hur temat om vänskapen mellan dem på båten, de som dog och de som överlevde, inte hinner göra avtryck. Inte för att man inte försöker, men scenerna på land och till havs menade att göra människor av dem på båten saknar ofta någon nödvändig ingrediens. Något oväntat men väldigt mänskligt. Det känns lite anonymt.
Intressant nog finns det inte det minsta klipp till "andra sidan". Amerikanerna blir aldrig mer än osedda piloter och kulspruteskyttar. Å andra sidan är det ganska tydligt att filmen inte vill utmåla USA som den egentliga fienden, utan vanvettiga ideal om offervilja och mod.
En ganska bra och dystert finstämd avtoning höjer slutbetyget och helhetskänslan av "Yamato" är som sig bör en av krigets fåfänglighet och destruktivitet snarare än ett försenat hyllningstal till världens häftigaste båt. Cirkeln sluts helt enligt konstens regler och egentligen är "Yamato", trots sina fåniga eftertextballad, inte alls en dålig film. Det känns bara som om man lagt väldigt mycket pengar på något som inte lever upp till ambitionen.
© Anders Lindahl
2008-11-12
Originaltitel: Otoko-tachi no Yamato
Japan, 2005
Regi: Junya Sato
Med: Takashi Sorimachi, Shido Nakamura, Yû Aoi, Junichi Haruta, Ryô Hashidume, Ryuzo Hayashi, m.fl.
Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2008
Ingår i följande teman
