En värld i krig (1974)
För dig som vill förstå hela andra världskriget
Arbetet med "En värld i krig" påbörjades 1971 och blev klart 1974, en tid då brittiska produktioner kunde inledas med Thames speglade vinjett, den med Big Ben (fritt fram att bli nostalgisk eller förbryllad).
Apropå vinjett så är seriens sådan fortfarande imponerande. Bland lågor framträder och förfaller en serie ansikten genom vad som säkert var en omständlig teknisk procedur på sin tid. Själva serien är förstås en smula imponerande den med. I tjugosex avsnitt (om man inte räknar "extraavsnitten") uppnås något som är så nära en perfekt sammanfattning av andra världskrigets både krigiska och mänskliga aspekter som man kan föreställa sig. Hur det började och varför, hur det utkämpades och var, varför det tog slut och hur - och vad som hände med de vanliga människor som hamnade i krigets skugga.
De invändningar man kan få för sig att höja kommer en efter en på skam. Hann de inte ens med att nämna Dunkerque i avsnittet om invasionen av Frankrike? Berätta mer om "Vichyregimen", alla kanske inte vet! Förtälj, förtälj! Och visst förtäljer serien, fast kanske inte just i det avsnitt man trodde. Strukturen är genomtänkt och pedagogisk men inte hundraprocentigt kronologisk.
Första avsnittet målar effektivt upp bakgrunden, framför allt Hitlers och hans nazisters raska färd mot allsmakt. Sedan rör vi oss långsamt fram genom historien, ibland med hela avsnitt ägnade åt några veckors händelser. Och tur är det, för det finns mycket att berätta.
Det som bara verkar generande idiotiskt i vissa historieskrivningar förses med förklaringar och plötsligt förstår man lite mer hur Frankrike kunde falla så "lätt", varför de inte byggde en längre Maginot-linje (korta versionen, de försökte men försent), varför så många vanliga tyskar såg Hitler som det enda tänkbara valet trots hans extrema åsikter.
I senare dokumentärer om kriget (som BBC:s utmärkta serie "Auschwitz") är intervjuinslagen av förklarliga skäl fyllda av åldrade ansikten som får något nästan frånvarande i blicken när de minns tillbaka. Här är ansikten yngre, minnena färskare och urvalet större. Här möter vi tyska, franska och engelska militärer (meniga såväl som befäl och toppbefäl), frivilliga brandmän och motvilliga medlöpare. Här ser vi Hitlers sekreterare Traudl Junge, som är en av karaktärerna i "Undergången" och strax före sin död ställde upp i en hel intervjufilm. Här pratar en japan om hur man spionerade i Pearl Harbor för att förbereda anfallet. Här möter vi en mycket åldrad Karl Döniz, amiral för ubåts-"vargflockarna" som höll Atlantkonvojerna i skräck. En tysk lägre i rang berättar, fortfarande med synbar belåtenhet, om den första stora ubåtsattacken mot en konvoj - sedan får en engelsk kapten berätta om händelsen från det andra perspektivet.
Ja, här syns till och med Albert Speer, en av tredje rikets mest gåtfulla och samtidigt mest frispråkiga centralfigurer. Hitlers arkitekt och senare rustningsminister anses av många ha förlängt kriget genom att vara alltför bra på det sistnämnda jobbet. I intervjuer och böcker uppvisar han en blandning av naivitet och ånger som kontrasterar starkt mot vad man vet om honom, inte minst hans avsevärda intelligens. I hans underliga historia, föremål för bland annat en mycket bra bok av Gitta Sereny, finns nog en hel del av förklaringen till varför Hitler kunde få med sig så många: förblindande fåfänga och självvald ovetskap. Man hör Speers resonliga men märkligt känslolösa självförebråelser med en oundviklig skepsis: visste han verkligen inte mer? Respekt får man istället för bland annat den berlinska hemmafru som, efter att ha berättat hur hon tillåtit ett judiskt par att "bara" gömma sig hos henne i två dagar, konstaterar att Hitler gjort henne till mördare. De flyende fångades efter att de lämnat hennes hus och fördes till Auschwitz, ett öde som mycket väl kunnat drabba den ångerfulla kvinnans egen familj om hennes korta hjälp till dem blivit känd. Sedda efter varandra säger dessa två intervjuklipp mer om personligt ansvar än vilken välskriven etikuppsats som helst.
Att ägna närmare en timme åt Englands hårdnackade motstånd, ensamma i hela vida världen, kunde kanske ha varit lite smygpatriotiskt i en kortare serie. Här finns det lika mycket plats för djupdykningar i operation Barbarossa respektive slaget om Stalingrad, eller bakgrunden till Japans aggressiva politik. Nattbombningarna av Tyskland, ibland med enorma civila offer (vilket nazisterna förstås inte var sena att använda i sin propaganda), granskas med samma skärskådande blick som nazisternas dåd även om Arthur "Bomber" Harris, ett kontroversiellt namn ur WWII-historien, får ge sin syn på saken i både arkivmaterial och senare intervju. I samma avsnitt dyker en grånad James Stewart upp med sin krigstitel "Squadron commander" under namnet istället för "Hollywoodlegend".
(En liten fotnot, eller kanske snarare midjenot här: några av de konstruerade "dokumentärer" om RAF:s bombningsverksamhet som skymtar till i serien finns faktiskt utgivna på DVD i sin helhet av Musicbank, som "Target for Tonight". I samma serie finns bland annat propagandafilmer signerade Frank Capra. Superintressanta tidsdokument, förstås.)
Det är kanske i balansen mellan svepande överblick och nedslag mitt i infernot som serien visar sin allra bästa sida. I avsnittet om ökenkriget ryms ett par ljuspunkter (de båda sidorna respekterade till exempel varandras fotbollspauser) men det är framför allt en serie gruvliga tillbakablickar från fronten som gör intryck. Vare sig det handlar om stormande hav, iskall vinter eller svettig djungel finns det någon menig eller mer mäktig militär som kan förflytta en i tid och rum med några starka minnesbilder i målande men sakliga beskrivningar. Tillsammans med omsorgsfullt valt bild- och filmmaterial blir effekten ofta starkare än i påkostade rekonstruktioner. Ja, krig verkar vara ett rent helvete, skulle man kunna säga...
Även om serien inte fokuserar in absurdum på krigstekniska detaljer och strider, utan har valt ut ett selekt antal nyckelslagfält, så blir det förstås en hel del kartor med pilar och montage av briserande bomber och soldater som matar artilleripjäser i kanoner. Men med kuslig precision serveras oftast något överraskande, något gripande personligt eller kanske rentav komiskt just som krigströttheten sätter in hos tittaren. I avsnittet om kampen om Burmas djungler står en före detta japansk soldat för en serie fascinerande och öppenhjärtiga inblickar i de menigas liv på andra sidan - och bjuder också på några smarta överlevnadstips för djungelresenären. Visste ni att man i allmänhet kan äta allt som är tjänligt åt apor? Det är alltså bara att studera dem och... apa efter. I samma avsnitt ser vi Vera Lynn. Hon med "We'll meet again", ni vet, slagdängan som hörs i slutet på "Doktor Strangelove".
Men hemmafronterna besöks också, exempelvis i ett upplysande avsnitt om de stämningar och den propaganda som rådde i Tyskland - från den första trevande triumfen 1940 till den gryende insikten om att deras krig skulle komma tillbaka och hemsöka dem. Goebbels tal inför välregisserad publik om det totala kriget hamnar här i sitt sammanhang, snarare än som en lösryckt fras.
Laurence Oliviers röst är kittet som håller samman detta överdådigt informationsspäckade TV-verk. Sparsamma men omsorgsfullt formulerade förklaringar leder en genom komplicerade händelseförlopp, utan melodrama i varje sig ordval eller betoningar.
Är det en felfri produktion? Nej, inte riktigt, förstås. Några enstaka berättargrepp, som Terry Gilliam-artade animationer av tyska utrensningar av SA-folk eller ett tjatigt nyttjande av hurrande soldater när de sammanfattar de japanska framgångarna, blir ofrivilligt komiska och man undrar nästan om en klipparpraktikant eller grafiker busat lite när Isaacs tittat bort. Jag har heller aldrig gillat traditionen i de flesta engelskspråkiga dokumentärer att översätta intervjuer med hjälp av en voice-over. Något går alltid förlorat.
Men serien är något bättre än felfri; den är ett enormt intressant, viktigt och monumentalt dokument som gjordes av rätt människor, med rätt avsikt och attityd, i helt rätt tid.
© Anders Lindahl
2008-11-16
DVD / Blu-ray
Första skivan i den skrymmande boxen (distributör: Nordisk Film) rymmer en making-of, eller ska vi kalla det ett långt föredrag, av producenten Jeremy Isaacs. Hans kommentarer om metodik och attityd är faktiskt rätt nyttiga att ha med sig när man ser serien, och i förbigående förklarar han en del om det filmmaterial de haft till hands.Lika intressant är möjligheten att navigera till vissa kategorier av inslag i respektive avsnitt, kanske alla tal, dikter och sånger eller varför inte alla journalfilmer?
Blott en sak tål att gnällas och klagas över ordentligt. Tiden det tar från att man sätter i en skiva till att man faktiskt får välja avsnitt är fullkomligt löjeväckande. Efter ett par vinjetter tillåts man ynnesten att välja språk, varpå vinjettandet och copyrightvarnandet drar igång på allvar. Inget av detta kan hoppas över, det har de noggrant sett till. Efter vad som känns som en minut får man då slutligen välja det avsnitt man vill se. Ärligt talat, detta är rent oförskämt.
Det enda övriga "problemet" finns väl i det stora antalet avsnitt och därmed skivor. För att komma åt första disken krävs inte mindre än fyra "flipp", detta trots att de delats i två booklets. Vilket måste klassas som världshistoriens ynkligaste invändning.
Utöver seriens 26 "basavsnitt" finns här också ett antal extraepisoder där några teman och personer besöks i mer fördjupad form och delvis återanvändning av material. Här möter vi åter Hitlers sekreterare Traudl Junge och Hitlers död granskas närmare. Tre avsnitt granskar livet i Tredje riket från Hitlers maktövertagande till krigsslutet. Med mera.
Slutligen skärskådas Förintelsen i vad som nästan är en miniserie i sin egen rätt. Dessa tre timmar är lika svåruthärdliga som ämnet kräver, men minst lika viktig tittning nu som då.
Originaltitel: The World at War
Storbritannien, 1974
Regi: Hugh Raggett John Pett David Elstein
Genre: Dokumentär, Historia, Krig
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2008
Ingår i följande teman
