Walk Hard: The Dewey Cox Story (2007)
Hårt - för halsmusklerna
John C. Reilly ser inte ut som en filmstjärna. Eller rockstjärna, typ, heller. Han har däremot varit en pålitlig karaktärsskådespelare i rätt många år och visat sig ha hyfsat musiköra. Hur var det nu? Visst var han med i ”Chicago" och tog några toner som alla andra i den annars ganska lättglömda Oscar-vinnaren? Den enda ledande roll jag kan minnas honom i var väl "Criminal”, en snårig men ganska tilltalande remake av en argentinsk vem-lurar-vem-historia. Som den av livet hårdhänt behandlade och själv ganska hårdhänt behandlande andra medmänniskor singer- songwritern Dewey Cox visar han sig i alla fall nästan perfekt. Dewey ska väl föreställa en skruvad version av Johnny Cash, med många drag av andra existerande artister. Eller åtminstone artister som har vandrat på denna jord och sedan gått vidare till en annan dimension, bättre värld eller vad vi nu vill kalla det.
Det förefaller självklart att Jake Kasdan (regi/manus) och Judd Apatow (manus/producentcredit) hämtat näring i ”Walk the Line”, som jag händelsevis inte har sett. Jo, så är det. Däremot har jag sett ”Ray”, ”Spinal Tap" och lyssnade en hel del på Beatles en gång i tiden. Jag känner till att Elvis Presley var en idol för många på sin tid - och fortfarande är - även om jag själv definitivt inte är medlem i kulten. Allt detta kan man också ha nytta av för att ha roligt under 90 minuter med Reilly som den evolverande legendaren Cox. Och roligt hade jag. Förmodligen framstår inte det här som en milstolpe om, säg, fem eller tio år, men den har ett slags behärskad hysterifaktor som är omedelbart obetalbar.
Cox växer upp på landet i Alabama, i ännu en av dessa karikerade redneck-världar som setts på film flera gånger om - om de nu är karikerade? Här framstår det framförallt som en parodi på den vanliga karikatyren. Att något kommer att gå illa görs uppenbart i övertydliga planteringar så fort vi presenteras för Dewey och hans överbegåvade bror Nate. En olycka händer så lätt... Dewey får sedan leva med sin fars förföljande "fel grabb dog” och flyttar hemifrån så fort han får chansen. Det vill säga när han lyckats göra skandalsuccé som 14-åring på skolans talangjakt och blivit stämplad som ungdomens förförare nummer ett på orten. Detta med något i våra öron mycket oskyldigt. Reilly spelar Cox från den här punkten och det är naturligtvis inte vad man kallar trovärdigt, men det är knappast avsikten. Redan som 21-åring har han hunnit igenom flera faser i sin begynnande karriär och familjelivet - och det kommer fler...
Det här är i princip ”Spinal Tap" som en 33-varvare spelad på 78 varv - om det säger dagens ungdom någonting (tja, jag vet ju inte om någon född efter cirka 1985 läser det här, men bara för säkerhets skull kan jag nämna att det syftar på det gamla LP-mediet och stenkakorna dessförinnan). Det går fort. Snart liknar det ett kollage, eller ett montage, till den grad att jag en liten stund börjar tvivla på att filmen är riktigt så rolig som den från början aspirerar på att bli. Men det fortsätter ändå att generera så många spontana skratt så frekvent att jag ändå måste falla i stort sett pladask.
Stora namn gödslas det inte med i ledande roller, men det behövs inte heller. Reilly flankeras främst av Kristen Wiig och Tim Meadows (båda med meriter från långkörande TV-showen "Saturday Night Live") och Jenna Fischer (som synts bland annat i ”Blades of Glory” och tydligen också flitigt i den amerikanska varianten av ”The Office”). Men håll utkik för cameos; Jackson Browne, Jewel och Lyle Lovett är några hyggligt välbekanta artister som spelar sig själva i små instick. I både för- och eftertexter utelämnas vilka som är The Beatles i en infernaliskt spydig scen hos Maharashin i Indien. Jag vill inte spoliera för mycket av upptäckarnöjet, men det är några igenkännbara individer som iklätt sig Fab Fours excentriska utstyrslar från den perioden. Några av dem lyckas vara porträttlika också, men Paul McCartney kan säkert ha synpunkter på att han spelas av... ja, ni får se själva. Om han nu inte har självdistans.
”Walk Hard” beträder ofta minerad mark och driver bland annat med uttrycken för de spända rasrelationerna under inte minst 1950- och 60-talen. I en tidig sekvens går Cox upp på scenen på en klubb till 97 procent frekventerad av afroamerikaner som ersättare till den för dagen handikappade huvudattraktionen och river av refränger som "You gotta love your negro man” till oväntat entusiastisk respons. I samma vända visar sig tre vise män i kosherkonservativa kostymer och långa skägg och Cox får veta att "de där judarna kontrollerar show business". Sedan följer sex och droger som brev på det vi brukade kalla posten, och så följderna av det... allt nitiskt och effektivt reflekterat genom en med amerikanska standardmått ocensurerad skrattspegel. Som fars fortsätter ”Walk Hard” i den här ny-råa traditionen efter ”Wedding Crashers", ”Old School” och ”The 40-Year Old Virgin". Särskilt Judd Apatow har ju varit inblandad i sjukligt mycket av den nya komedivågen från USA i olika roller. Sover han aldrig?
© Johan Lindahl
2008-09-18
DVD / Blu-ray
Mycket extra, faktiskt: såsom sångframträdanden från filmen i sin helhet. Särskilt blommar Bob Dylan-parodin upp i hela sin politiskt inkorrekta prakt (ja, jag vet att PC är ett uttjatat uttryck, men de flesta vet ju ungefär vad det betyder numera så det får väl duga). Den synnerligen barnförbjudna hiphopvideon ”(You Make Me So) Hard" vågar jag nästan inte säga någonting om...De alternativa eller utökade scenerna har definitivt guldkorn i sig, särskilt det omväxlande surmulna och surrealistiska mötet med beatlarna i Indien. Till de mer seriösa extrainslagen hör kärleksförklaringen till all musik man fick anledning att använda i filmen. Och fanns det en riktig Dewey Cox? Ja, se den hyllningskören och tro vad ni vill...
Kommentatorsspår finnes - har icke hunnit höra på det(Sony Home Entertainmen).
Originaltitel: Walk Hard: The Dewey Cox Story
USA, 2007
Regi: Jake Kasdan
Med: John C. Reilly, Tim Meadows, Kristen Wiig, Jenna Fischer, Raymond J. Barry, Margo Martindale, David Krumholtz m fl
Genre: Komedi, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2008-03-19
Hemmabio: 2008-08-27
