Inside (2007)
Betty Blue på brutalt barnrövarstråt
En ny fransk skräckvåg, hur häftigt låter det? Ja, om "Frontier(s)" varit det bästa exemplet hade det kanske inte varit så mycket att hurra över men i "Inside" flexar La Belle France skrämmarmusklerna ordentligt!
Sarah är fotograf, och ska visa sig enormt effektiv i att både labba och förstora - hon arbetar nämligen analogt, kanske mest för att ge plats åt några effektiva mörkrumsscener. I den lika effektiva (och mer informativa än du kanske anar) prologen mister hon sin kille. Barnet i magen klarar sig dock. Fyra månader senare är det dags för födsel. "Njut av din sista natt av lugn och ro", får hon som råd på BB när hon beger sig hem till ensamma huset för att invänta morgonen, då värkarna ska sättas igång ifall detta inte sköter sig självt.
Lugn och ro är inte vad som i första hand präglar fortsättningen. Det var faktiskt länge sedan en skräckis spärrade upp mina ögon och naglade fast blicken på det här sättet. En främmande kvinna ringer på, stryker runt, slår på fönstret och är slutligen... inne. Hon vill ha ett barn.
En varning är på sin plats. Många av scenerna, och själva huvudtemat, är rätt magstarka (no pun intended) och olämpliga om du själv eller kanske din signifikanta andra går omkring med en bebis inuti magen. Klippen inifrån magen där lilla barnet reagerar på vad som händer utanför är både skickligt och smart gjorda och kanske lite... för mycket.
Även nämnda "Frontier(s)" hade ju Pariskravallerna ekande i bakgrunden. En kvinnlig, allt mer beslutsam offer-hjältinna som blir extremt illa åtgången verkar också höra till checklistan för modern fransk skräck. Om jag bara skulle nämna en av skillnaderna mellan filmerna så skulle det vara detta: "Inside"gör jobbet. Den tar ut svängarna lika mycket, om än i en mer begränsad area, men känns lika solid som slabbig. Någonstans på vägen tappar den bort den där "det skulle kunna hända"-känslan, men den tappar aldrig greppet. Till och med när man tycker att man fått "nog" och att det klassiska slutet (förklaring / avtoning) kan sitta rätt fint, finns det några riktigt brutala överraskningar kvar.
Trumfkortet - spontantrakeotomier, saxar genom händer och virknålar genom halsar och ögon åsido - är Beatrice Dalle, 20 år efter "Betty Blue" och tusen gånger galnare. Hon är som en kvinnlig demon med endast ett mål, beredd och kapabel att skapa och gå över hur många lik som helst för att uppnå det. Ironiskt nog behöver hon inte ens stå för allt dödandet själv - Sarah verkar vara en av de mest otursförföljda människorna i världen...
Visst kan man tillåta PR-folket att kalla "Inside" en psykologisk rysare, och visst finns det några behärskat überkusliga scener i början (när hon bara ståååår där helt tyst i suddig skugga bakom Sarah, till exempel...), men den urartar (eller inartar) ganska fort i en våldsorgie som ställer många splatterfilmer i skamvrån. Hela huset målas gradvis om i blodrött, bodycounten är oväntat hög och brutaliteterna oväntat kreativa. Det är samtidigt mindre skrikigt än det kunnat vara, har mer stil än det rimligen borde kunna ha och är inte minst riktigt spännande istället för sadistfnissigt gore-kul. På något nattsvart sätt är det nästan komiskt ibland, om inte annat så för att vissa scener är så extrema, men man sugs med i skräckvirveln, bryr sig och förfasas - det är det jag försöker säga.
"Inside" är definitivt inte en film för alla, kanske inte ens för alla någorlunda härdade rysarfans, men som kompromisslös skräcktripp är den något utöver det vanliga.
© Anders Lindahl
2008-08-27
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: À L'Intérieur
Frankrike, 2007
Regi: Alexandre Bustillo Julien Maury
Med: Béatrice Dalle, Alysson Paradis, Nathalie Roussel, François-Régis Marchasson
Genre: Skräck
Hemmabio: 2008-08-20
Teman: Franska nya skräck-vågen
Ingår i följande teman
