High Fidelity (2000)

Ska det vara så himla svårt?

Så har det hänt igen. Jättebra bok blir ganska bra film.

Nick Hornbys roman om kärlek och skivor var en mycket glad överraskning när jag fick den i present. Oavbrutet välformulerad, hysteriskt rolig, känslomässigt komplex och väldigt mänsklig.

Rob Gordon äger en skivaffär, och tillsammans med sina två anställda gör han listor över allting i livet och ser ner på kunder som inte delar deras raffinerade musiksmak. I berättelsens början har hans flickvän Laura just flyttat ut efter flera års förhållande, och han intalar sig att det inte är någon större katastrof genom att göra en lista över de flickor som verkligen lyckats krossa hans hjärta. Gradvis inser han dock att Laura faktiskt lyckats ta sig in på fem-i-topplistan och att han måste ha tillbaka henne.

Handlingen har här flyttats från England till USA. Rent praktiskt innebär det att vi går miste om några väldigt roliga kommentarer om skillnader mellan de båda länderna, men i övrigt känns det mesta sig likt på ytan. Men det Saknas Något, eller snarare en hel del.

Jag ska inte gå in på detaljer som "varför tog dom inte med den scenen, eller den repliken" även om jag ofta kände så när jag såg filmen. Men rent generellt tycker jag att filmen saknar både den komplexitet och intimitet som gör boken så fantastisk. Boken går så nära, dess huvudperson backar inte för att berätta hela historien, varje osmickrande detalj, varje dum tanke som han egentligen inte vill ha i sitt huvud. Det finns så många lager av känslor och tankar som gör läsningen så speciell. Filmen försöker, men känns ändå både försnällad och förenklad. Det som blir så mångbottnat och ofta klokt i romanen reduceras ofta i filmen till bara något kul. Vid flera tillfällen i boken drämmer Hornby till med plötsliga insikter och avslöjanden som ständigt sätter saker i en ny dager. Jag saknar dessa ögonblick i filmen, som mera lunkar på i en trivsam ton av myshumor.

John Cusack är på sätt och vis perfekt i rollen. Eller borde ha varit. Han har hittat rätt anspråkslöst självömkande uttryck och blandning av ilska och lättja, men når inte ända fram. Många av hans repliker känns som just repliker, vare sig det beror på att de borde ha skrivits om mer, eller på att han kunde ha yttrat dem på ett spontanare sätt. Hur som helst känns det inte riktigt som han sjunkit in i sin karaktär, utan bär honom mer som en rolig kavaj. Det är inte så bra för filmen.

Trots det är den förstås bra. Stephen Frears regisserar elegant och påhittigt, de flesta karaktärerna känns hyfsat trovärdiga och roande. Särskilt Jack Black som den odiplomatiske Barry gör ett suveränt jobb, och om det verkligen är han som sjunger på slutet är jag dubbelt imponerad. Tim Robbins har fått en förfärlig karaktär att spela, och gör det på ett mycket roande sätt. Bruce Springsteen dyker upp i några sekunder. Lisa Bonet från Cosby är ett kul återseende. Mycket musik, förstås. Många saker gör att "High Fidelity" blir en trevlig filmupplevlese. Trevlig, men inte särskilt anmärkningsvärd.

Tja, vi säger det i kör allihop, filmen är bra men boken är mycket, mycket bättre. Tre russin.

© Anders Lindahl
2001-09-16

Originaltitel: High Fidelity
USA/Storbritannien 2000, 2000
Regi: Stephen Frears
Med: John Cusack, Iben Hjejle, Todd Louiso, Lisa Bonet, Jack Black, Joan Cusack, Catherine Zeta-Jones, Tim Robbins, Lili Taylor

Genre: Komedi, Romantik

Sök