3:10 to Yuma (2007)
Dröm eller verklighet?
James "Walk the Line" Mangold har här gjort om en 50 år äldre westernklassiker (eller kanske snarare filmat samma Elmore Leonard-novell) och resultatet är i alla fall intressant, oavsett vad man kan säga i övrigt.
Krigsskadade farmaren Dan Evans (Bale) och hans två söner hamnar mitt i ett rån utfört av legendariske banditen Ben Wade (Crowe) och hans samvetslösa anhang. Det är för övrigt Pinkertons som vaktar lasten, en agentur som ofta omnämns med skräckblandad respekt i "Deadwood" och som kanske var lite av sin tids Blackwater. Peter Fonda från nämnda firma överlever rånet och möter upp både Evans och skurkarna inne i stan. Det ena leder till det andra och snart nog har Evans tagit jobb som hyrt gevär under transporten av Wade till staden Contention. Därifrån ska han på 3-och-tio-tåget till Yuma för rättegång.
I truppen ingår också bland annat Alan Tudyk som läkare och Kevin Durand från säsong fyra av Lost som svinaktig typ. Evans 14-årige son (Logan Lerman), som saknar vederbörlig respekt för farsan men kanske kan få det under resans gång, hakar också olovandes på. Överraskande nog förstör inte detta hela filmen, snarare finns det stunder då man som tittare är rätt glad över tilltaget. Wades närmaste man Charlie Prince (Foster) är kanske den extrakaraktär som ber om att göra starkast avtryck, men järnvägsrepresentanten Butterfield (Dallas Roberts) har faktiskt fler överraskningar på lut. Inga stora chocker, bara några detaljer och beslut som inte rimmar med hur den sortens karaktär "ska" bete sig på vita duken.
Det mesta av resten av filmen handlar om vägen till Contention, som förstås är kantad av hot, inte bara ifrån Prince och gänget. Ibland är det "Assault on Precinct 13" man kommer att tänka på istället för någon annan westernfilm. Fast den är visst inspirerad av westernfilmen "Rio Bravo" när jag tänker efter. Det är en spännande resa hur som helst, uppstyckad med ständiga mer eller mindre korthuggna dialoger. Wade jobbar hårt på att få Evans att ifrågasätta både sina livsval och sin moral medans den skyndande skaran reduceras på olika vis.
Av de båda är det Christian Bale som får visa mest register, trots att hans karaktär är väldigt behärskad. Bale är ju helt galet bra i största allmänhet och även om det finns många andra filmer där det märks ännu tydligare är hans insats här sedvanligt sevärd. Evans är ingen skrytmåns och ingen kronisk risktagare, bara en man som ser vad han tror att han måste göra och som kärnfullt kan sammanfatta varför för frugan.
"Now I'm tired, Alice. I'm tired of watching my boys go hungry. I'm tired of the way that they look at me. I'm tired of the way that you don't."
Han har kort och gott chans att bli Man igen.
Vi ska också respektera Ben Wade lite motvilligt är tanken, ty han är en old-school-bandit (med krucifixdekorerad revolver) som pratar lika stillsamt som kaxigt och talar lyriskt om kvinnors ögon snarare än deras andra attribut. Själv hävdar han förstås ändå att han är rakt igenom ond, men vi förväntas tvivla. Crowe spelar sin skurk med ett nästan-konstant, distanserat nästan-leende som någon gång bryter ut i ett riktigt leende. Ibland blir han lite allvarlig, men hans karaktär känns huvudsakligen bortom sådana Svensson-grejer som oro, vilket förstås gör honom mindre intressant.
Intressant, däremot, är dilemmat som Evans ställs inför mot slutet. Vad göra, och varför? Svaret är bra men dess följder riskerar att ställa dig som tittare inför ett annat dilemma: kan man verkligen tro på det här? Visst finns det gott om scener på vägen där man ifrågasätter trovärdigheten - hur slarvigt får man till exempel vakta en ökänd mördare? hur snabbt hämtar man sig efter en kula i magen? - men här blir det rätt marigt att lydigt köpa det hela. En del av mig väntar mig att den alltmer osannolika upplösningen ska brytas i en Brazilsk twist, men så sker inte - i alla fall inte så jag märkte det.
Mer än så bör kanske inte sägas om slutet. Den allmänna känslan av filmen borde man orda desto mer om, vilket dock inte är det enklaste eftersom den inte är helt konsekvent i sitt tonfall. Vill den tas på allvar? Är den ambitiös eller en bagatell? Några actionsekvenser är väldigt snyggt genomförda - särskilt en flykt genom nysprängda tunnlar - andra känns väldigt bekanta. Några stunder av stiltje är härligt spända, andra kanske lite tråkiga. Några dialoger har udd, andra är trubbiga.
Även om "3:10" är en remake så är det två nyare klassiker man lättare jämför med. "De skoningslösa" hanterar westerntematikens svåra frågor med mycket större tyngd, och "Open Range" har ett större hjärta och ännu vackrare foto. De båda är framför allt konsekventa på ett sätt som Mangolds film inte är.
Det finns skäl att vara lite besviken, kort och gott. Här finns för mycket skådispotential och några för bra scener för att det ska vara okej att känna sig tveksam till helheten. Mangold tappar bollen några gånger för mycket, även om han plockar upp den och omsorgsfullt putsar av den innan han sätter den i spel igen - och slutligen skjuter den utanför arenan. Och sådant händer faktiskt bara på film...
FOTNOT
"We Never Sleep" var Pinkertons berömda slogan, och har förstås refererats en hel del genom tiderna. Numera är faktiskt Pinkertons en del av Securitas AB. Jo, faktiskt.
© Anders Lindahl
2008-08-09
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: 3:10 to Yuma
USA, 2007
Regi: James Mangold
Med: Christian Bale, Russell Crowe, Ben Foster, Logan Lerman Peter Fonda, Alan Tudyk, m fl
Genre: Western
Hemmabio: 2008-08-13
