Myteriet på Bounty (1962)

Mastodontmyteri med Marlon

3 russin

Jag är en stor beundrare av Roger Donaldsons Bounty-film från 1984, vilket kan göra mig lite svårflirtad när det gäller andra versioner - även de som råkar ha ålderns auktoritet. Den här sjufaldigt Oscarnominerade mastodontbetraktelsen är ändå helt klart sevärd, inte minst i Warners fina DVD-utgåva på två discar.

Kapten Bligh är missförstådd och har ett orättvist eftermäle. Det var kontentan av en dokumentär på Discovery som jag av en livets märkliga slumper råkade se samma dag som jag helt apropå ingenting kom att tänka på myteriet på Bounty. Senare samma dag hittade jag för övrigt en bit av 80-talsfilmen om samma händelser när jag gick igenom gamla VHS-band, för att göra slumpen till något som liknade ett budskap från ovan.

Pryglingsfrekvensen var lägre än normalt på det ganska lilla skeppet Bounty, arbetsskiften mer humana (progressiva, rentav!) och maten mer genomtänkt. Bligh är offret för en slipad förtalskampanj ledd av bland andra myteriledaren Fletcher Christians bror - det är i korthet den lite sannare historien. Tydligen. Men sannare är ju inte nödvändigtvis intressantare och berättelsen om hur en brittisk 1700-talsexpedition för att hämta brödfrukter för att ge mat åt slavar (och eventuellt Civiliserat folk, om frukterna smakar gott) gick käpprätt åt Pitcairn Island är kändast i sin enkla form - där den handlar om hur rättrådigt folk tvingas till myteri och de lika spektakulära som nedslående konsekvenserna av myteriet.

Trevor Howards porträtt av kaptenen i denna tvättäkta mastodontrulle (en remake på en version från 1935) är alltså en nidbild (mer så än Anthony Hopkins fullkomligt briljanta tolkning drygt tjugo år senare) men det är en välspelad och välskriven nidbild med många riktigt giftiga repliker. Ja, man tror ju kanske lite för ofta att alla technicolor/cinemascope-spektaklen med intromusik och paus i mitten är mossiga och naiva filmer, men ofta blir man ju till sin glädje motbevisad.

Här är ett exempel, om än med några skönhetsfel. Visst känns det att "Myteriet på Bounty" är ett barn av sin tid, men ett av de sätt det känns på är det omsorgsfulla arbetet med att berätta hela historien (åtminstone den här tillspetsade versionen av historien) utan att vara så tydlig att det kan bli censurproblem.

De lättklädda kvinnorna på Tahiti är expertmässigt skylda bakom färggranna blomster, men innuendon och ibland rent klarspråk gör det tydligt att ett av de stora problemen med resan är att exakt halvvägs kommer sjömännen frestas av Sex. Infödingarna har ingen moral, konstaterar kaptenen, men tillägger att han struntat blankt i hur sjömännen ämnar dra nytta av detta så länge det inte drabbar uppdraget. I det senare fallet kommer de skyldiga att förbanna sina mödrar för att de födde dem, påpekar han.

Bligh är en kapten som väntat länge på att få den titeln och tar sitt jungfruuppdrag på största allvar. Howard har det gemensamt med Hopkins version att de båda verkar ha planerat sitt första toppkneg länge, begrundat vilken slags kapten de ska vara och inte låter verkligheten störa deras planer. Howard framstår dock som mer stabil, mer säker i sin instängda och beslutsamma roll högt ovanför manskapet på skeppet; i hans ögon är de drägg som bara kan motiveras med fruktan. Samtidigt har han inget till övers för "förakt", påtalar han föraktfullt för Fletcher Christian, vars variant av den känslan tydligen inte är av den rätta sorten. Väldigt effektivt ser Howard till att man som tittare avskyr honom mer och mer för varje minut och till slut blir arg när han dyker upp i bild.

Nämnde Christian, som senare ska bli Blighs nemesis och redan från start går honom på nerverna, har i Marlon Brandos tolkning en brittisk snobbaccent som kanske går genom taket men som verkar vara resultatet av omsorgsfullt arbete. Det är inte helt uppenbart här att Brando var en av världens mest hyllade skådisar någonsin men visst gör han ett bra jobb som dandyn som gradvis knuffas mot randen av uppror. Han bryr sig om mannarna mer och har många meningsskiljaktigheter med kaptenen om disciplinering men det dröjer innan han slutar ta allting med ett lite syrligt leende och ännu längre innan han med chockerande plötslighet når gränsen.

Sporadisk berättare är botanikern Brown (Richard Haydn), vars funktion i berättelsen är ganska begränsad. Mills (Richard Harris) är en slags katalysator till konflikt med sin kaxighet och sina regelbrott (små som stora). Han fortsätter att driva händelserna även mot slutet av filmen och hinner både vinna och mista tittarens respekt några gånger om. Inte heller han har sin största skådisstund här, men visst märks det att duken är full av begåvade aktörer (som tydligen inte alltid drog jämnt under inspelningen).

Mot slutet blir skillnaderna de båda filmerna emellan ännu tydligare. I 80-talsfilmen breddas bilden av Bligh när vi följer honom direkt efter myteriet i en av den filmens allra starkaste partier. Här missar eller undviker man denna möjlighet med en tidsförkortning och ett annat fokus (och kanske några rena påhitt för att behaga tittaren och förstärka den valda bilden av Christian?). Det är inget snack om vilken version jag tycker går rätt väg här. Men 60-tals-"Bounty" fegar inte ur helt, utan gör något ganska tungt av sin egen final. Inte nödvändigtvis utifrån 100%-ig dokumenterad sannning, men med en övertygande känsla av fåfänglighet och äntligen lite plats för äkta Brandobriljans.

Visuellt övertygar "Myteriet på Bounty" ganska exakt så mycket som ekvationen mellan filmens höga ålder och budget resulterar i. En specialbyggd nyversion av Bounty konstruerades omsorgsfullt vilket förstås är en bra start. Den färdades för egna segel till Tahiti för inspelningen, så att kalla båten "rekvisita" känns lite nedlåtande. Kameravinklarna skvallrar ibland om att skutan inte alltid är så långt ifrån land, eller ens i vattnet. Vissa vyer känns dock väldigt verkliga, med en härlig känsla av äventyr och avstånd från civilisationen. Mycket har filmats på plats, även om öborna säkerligen stajlats om duktigt för att passa tidsandan.

Det känns aldrig "realistiskt" i vår moderna och bortskämda betydelse, mycket på grund av den tidstypiskt bombastiska och övertydliga musiken, harmlöst småskitiga sjömän som håller svordomarna inom gränsen för det tillåtna, med mera. Effekten av att få två gånger tolv piskrapp förklaras med brutal tydlighet men det motsäger vad vi ser i bild.

Men personerna fascinerar, och hela historien är ju en väldigt intressant sådan med en massa "vad skulle DU ha gjort" inbakade som russin i kakan. Ska du bara se en Bounty-film i ditt liv råder jag dig att leta ett par decennier framåt i filmarkiven, men har du tid med fler är även den här ett gott tips.


(Versionen med Laughton har jag inte ens sett, men den är säkert också bra.)



TRIVIA

Duktiga Carol Reed fick under inspelningen nog av Marlons ego och lät sig ersättas av veteranen Lewis Milestone, som i sin tur sägs ha fått finna sig i att Brando tog över tyglarna, i den sortens spännande virrvarr som verkar känneteckna många mastodontiska epos förr i tiden, särskilt när självsäkra superstjärnor var inblandade. Filmens försening blev smått legendarisk och trots många biobesökare gick den finansiellt back. En föraning inför dubbelt så dyra "Cleopatras" öde, skulle man kunna säga.

Brando fattade för övrigt tycke till sin motspelerska Tarita så till den milda grad att det blev äktenskap och två barn. Franska Polynesien blev han också kär i, och köpte ön Tetiaroa som en tillflyktsort undan kändislivet.

Och så en sista tillfällighet: pausar DVD:n mitt i "Mutiny on the Bounty" för att käka, och slår över till SVT. Där visas en dokumentär om Marlon Brando, med bland annat ett klipp ifrån just den filmen.

© Anders Lindahl
2008-08-05

DVD / Blu-ray

Warner har en fin dubbeldiskare på denna.

Pausen i mitten kommer förstås när det är dags att byta skiva. Klara färger, oklanderlig transfer och en del extramaterial.

Skiva ett har faktiskt en alternativ prolog och epilog, två bokstöd som nästan aldrig visats men tydligen har sparats i fin kvalitet. Att de petats från filmen är nästan respektingivande eftersom de hade försett den med lite mer hopp och ljus.

Annars handlar det mest om själva skeppet i både nyproducerat och jämngammalt material, alltså den båt som byggdes för filmen. Skutan var den stora PR-maskinen för filmen och verkade ha ett ganska äventyrligt liv som stjärna.

När vi i en gammal journalfilm ser vi det nybyggda Bounty-skeppet locka stora tittarskaror, känns det ungefär som när Ostindiefararen Götheborg for till Kina för några år sedan, för övrigt.

Tyvärr finns det egentligen ingenting om själva inspelningen. Synd, det verkar ju ha varit en rätt intressant röra.
Originaltitel: Mutiny on the Bounty
USA, 1962
Regi: Lewis Milestone
Med: Marlon Brando, Trevor Howard, Richard Harris, Richard Haydn, Hugh Griffith, Tim Seely, m fl

Genre: Drama, Historia, Äventyr

Relaterat: The Bounty (1984)

Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Marlon Brando





     

Dela |