Nightbreed (1990)
Något gick fel. Helt tokfel...
I mitt minne från tidigt 90-tal var Clive Barkers monsterepos rätt coolt, men hade sina brister. En DVD-beställning senare måste jag konstatera att filmen mestadels består av brister, men har några coola ingredienser. Sällan har en "unik vision" känts så mycket som en misslyckad kompromiss.
Aaron Boone (Sheffer) får veta att han är en seriemördare som utplånat hela familjer. Att det är David Cronenberg (i rollen som Aarons psykolog) som berättar det för honom borde kanske få honom att känna en viss skepsis till påståendet men han sväljer historien med hull och hår. Lyckligtvis finns det en plats där monster är välkomna. I Midian (när Barker behöver ett coolt namn slår han upp Bibeln på måfå) huserar varelser som skapta att förverkligas av ambitiösa make-upmagiker, inkluderandes en kille med halvmåneformat huvud, en lacksvart miniversion av Darkness i "Legend" och en kille som pratar precis som Darkness men har något slags köttdreadlocks istället för horn.
Midians invånare, huserandes under en gothig övergiven kyrkogård, följer sina egna lagar och sin egen ledare (spelad av Doug "Pinhead" Bradley). Vanliga människor, så kallade "naturals", är fiender eller i bästa fall kött. Till detta förunderliga ställe, som inte är mer eteriskt än att man kan bila dit, kommer Boone på flykt undan lagen, och där dör han. Och där börjar hans nya liv. Slutet gott, allting gott? Nej, så fort en subkultur presenterats i en film är ju dess tillvaro på väg att raseras, här bland annat på grund av att Boones tjej följer efter, lojal och modig och totalt ovetande om vilket mysterium hon klampar in i ...
Det här skulle ju bli så häftigt, var det tänkt. Clive Barker var fortfarande skräcklitteraturens officiella wunderkind och hade vässat regitänderna på kultiga "Hellraiser". Här skulle han nu få en fet budget att förverkliga sina visioner med. Boken "Cabal" var en relativt kortfattad och underhållande historia utan de allra värsta pretentionerna från Clives mer episka verk. Danny Elfman komponerade musiken, ibland på Bernhard Herrmann-humör, ibland på sitt gamla vanliga.
I rättvisans namn ska väl först Barkers Brask-lapp presenteras (en Barker-lapp, as it were). I sorgligen avsomnade skräck- och fantasyblaskan Fear motsågs ankomsten av Clive Barkers monsterepos i närmast religiösa termer när det begav sig. De gav också Barker ymnig plats att ondgöra sig över Hollywoodsystemet när Fox hade tagit bort en massa scener och, om man får tro ryktena, beordrat att nya skulle filmas och infogas. "Nightbreed" hade som en sista förolämpning marknadsförts i staterna som en slasherrulle, vilket den bara är till cirka 14 procent.
Den stora frågan för författarens del blir sedan hur långt detta frikort kan nyttjas, ni vet: det där kortet där det står "Studion förstörde min film"? Säkert kan det hjälpa till att förklara filmens hoppiga tempo och hur snabbt personerna greppar alla nya situationer, men ska det täcka alla nedanstående invändningar eller måste mannen själv ta ansvar ibland? Svaret baseras väl på ens grad av Barker-lojalism. Hur som helst, detta kan konstateras om den film som slutligen distribuerades:
"Nightbreed" har till att börja med ett enormt problem. Den ägnar nästan ingen tid åt att utforska den subkultur som är dess trumfkort och lägger istället väldigt mycken tid på att låta dumma människor rasera den. Antydningar, någon flashback, det är allt vi får. Fanns det inget mer att berätta än att de är metamorfa varelser som jagats av mänskan och nästan utplånats?
De omsorgsfullt skapade monstrositeterna är förstås rätt häftiga att beskåda. Tyvärr blinkar de flesta bara till i korta bilder för att snabbt glömmas. Min favorit är piggsvinsbruden och den ganska normalt ut seende Babette. Många andra, mer extrema skapelser, hinner man som sagt knappt se medans berserkarna i källarens syns för mycket. När de sistnämnda går till strid uppnås för övrigt en bra definition på antiklimax.
Unikheten, och det enda potentiellt vågade efter att sexet i boken rensats bort, är att vi förväntas heja på dessa utstötta kreatur. Att man som tittare kanske inte gör det behöver inte nödvändigtvis bero på trångsynthet. De flesta är, sina yttre attribut åsido, inte sådär vansinnigt intressanta. Det känns lite som om filmen är riktad mot en publik som rent reflexmässigt kommer bestämma sig för att tycka om Nightbreedarna eftersom de kan spelreglerna i genrerna: heja på de annorlunda. Gissningsvis finns det också, liksom i framförallt tredje "X-Men"-filmen, ett gaytema här - något som var uppenbart redan innan Barkers senkomna garderobsutträde - men budskapet om intolerans ekar lite tomt. Fienden är helt enkelt för parodisk.
En invändning som nog måste läggas i Barkers inbox är att hans film är så storyboardad och planerad ut i minsta bildruta att det inte ens finns rum för skådisarna att ge liv åt sina repliker. Ibland är det så konstlat att man försöker hitta på ursäkter åt regissören: kanske är det någon slags uråldrig form av mysteriespel som inspirerat till dessa stela poser och kraftlösa minspel? Kanske låg studion i en radonkåk där alla hade ont i huvudet och gick på halvfart?
Även de "vanliga" karaktärerna är nästan imponerande dimensionslösa, som om man verkligen ansträngt sig för att vi inte ska hitta något enda drag av personlighet i dem. Sanningen är väl tyvärr enklare: Barker har nog helt enkelt glömt bort dem i sin iver att skissa kulisser och designa monsterfejor. Jag var frestad att kalla det Lucas-syndromet, men jag tror faktiskt att George försöker skriva personer och ge dem motivation även om det inte alltid går så bra.
Cronenbergs närvaro i filmen är rätt naturlig; han delar ju Barkers fascination för fysiska förvandlingar eller alternativa anatomier. Hans lågmälda seriemördare, med en hemmasydd mask och Davids kusligt kalla röst, är ändå en figur man minns, trots hans konstigt skiftande motiv. Det är mer än man kan säga om träiga Craig Sheffer eller menlösa Anne Bobby i huvudrollerna. Boone verkar mer tjurig än själsligt omskakad av att ständigt få sin världs- och självbild upp-och-nedvänd och är nog en av de minst karismatiska "chosen ones" som sett bioprojektorns ljus.
Våldet går dock en bit utanför mainstreamens trygga nejder. Att en kille som försöker skära av sig ansiktet (och delvis lyckas) senare blir något slags comic sidekick är rättså "Barker". Morden i början är rätt råa.
Finalen där Nightbreedarna tvingas upp till kamp mot oförstående karikatyrer anförda av Charles Haid (mest känd som Hill Street Blues-snuten Renko) är, låt oss säga det rent ut, en soppa. Explosioner, konstiga dödsfall och skämtsamma one-liners utan uppenbar humor fyller rutan tillsammans med en försupen präst och en massa rednecks. Epilogen är alldeles uppenbart ämnad att fresta med en sequel som aldrig såg dagens ljus och lyckas därmed bara göra första filmen ännu lite sämre.
Något gick fel, kort och gott. "Nightbreed" är ett intressant filmunikum på sitt sätt, men om du letar efter något sant vrickat och annorlunda är den inte svaret. Kanske är "Tetsuo" svaret... Eller åtminstone Tod Brownings "Freaks".
© Anders Lindahl2008-07-30