Hancock (2008)
Superhjälte på glid
Superhjältar har en tendens att ställa till det. I svallvågorna av deras framfart följer ofta en ansenlig förstörelse av egendom: bilar, broar, hus, monument, länder, och i vissa fall, hela planeter. OK, i ärlighetens namn är det framför allt superhjältarnas motståndare som brukar stå för den mesta skadegörelsen, men många är ändå de amerikaner som fått promenera hem efter att en superhjälte har använt deras fordon som vapen i rättvisans tjänst.
John Hancock (Will Smith) är hemlös, alkoholiserad och allmänt otrevlig. Han har också superkrafter, vilket är en farlig kombination med de tidigare nämna egenskaperna. I hans försök att rädda Los Angeles från brottslighet åstadkommer han så mycket skada att invånarna tröttnat rejält på honom. Hancocks framfart tar dock en ny vändning när han, på sedvanligt extravagant sätt, räddar PR-konsulten Ray Embrey (Jason Bateman från "Juno") från att bli överkörd av tåget. Den yrkesskadade Ray ser det som sin uppgift att förbättra Hancocks image och det omaka paret påbörjar en lång och snårig resa bland attitydproblemen. Rays hustru Mary (Charlize Theron) är, som så många andra, föga hoppfull om Hancocks rehabilitering till en plats i de fina salongerna, men det är inte bara paret Embreys äktenskapliga lycka som sätts på spel. En twist, som inte ska avslöjas här, sätter även den käppar i hjulen.
"Hancock" är ingen fantastisk film, långt därifrån, men den har ändå ett visst underhållningsvärde. Will Smith tar, som vanligt, med sig en rejäl dos busig charm till sin karaktär. Han tillåts ta ut svängarna en hel del och ibland riskerar filmen att hänfalla åt ren slapstick men klarar sig med en hårsmån från ett slikt öde.
Historien i stort är inte mycket att jubla över. Premissen med den alkoholiserade superhjälten och genomförandet av idén är dock rätt kul. Framför allt gillar jag sättet Hancock flyger på, vilket skiljer sig från alla andra superhjältar hittills, då främst genom den totala bristen av kontroll. Det är charmigt att se en superhjälte som inte är så jädrans käck för en gångs skull. En annan favoritscen, som finns med i trailern, är det korta klippet där Hancock kastar en strandad val på en segelbåt. Jag skrattar fortfarande.
Trailern är förresten ett rätt bra riktmärke för filmen i stort. Om du gillar det du ser i den så kommer du få mer av samma, men egentligen inget utöver detta, i själva filmen. Det i sig räcker bara till en tvåa i betyg och det är också det slutbetyg som "Hancock" får med sig från denna recension.
-----
Förresten, här kommer lite amerikaniana:
John Hancock (1737-1793) var en framstående person i den amerikanska revolutionen. Han var för en tid president i Second Continental Congress, en sammanslutning av kolonier som kan ses som en föregångare till det blivande USA:s regering. John Hancock skrev under USA:s självständighetsförklaring med en sådan panache att hans namn i amerikanskt engelska numera är en synonym till ordet "signatur". Se, där fick du en förklaring av denna films titel som du kan imponera med på fester.
© Andreas Hallgren2008-07-15