Heaven's Gate (1980)

Den som gapar efter mycket missar ibland poängen

Visst är det något särskilt med fiaskon. Filmer som tar i så det knakar, men inte lyckas, vare sig det är konstnärligt eller ekonomiskt. "Waterworld" är ett exempel på det förra, "Heaven's Gate" det senare. Historien om hur Cimino fick ett filmbolag att gå i konkurs med sitt ambitiösa drama om begångna grymheter i den amerikanska västern i slutet av 1800-talet är en legend, och det är svårt att se filmen utan den ekandes i bakhuvudet.

Det finns en annan klassisk filmhistoria som dök upp mitt huvud när jag såg "Heaven's Gate"; den handlar om hur publiken vid visningen av en Antonioni-film började mässa "cut, cut, cut" mot duken, i reaktion mot filmens överdrivet långa scener. "Heaven's Gate" lider delvis av samma syndrom, men om Antonioni (liksom Tarkovskij) mycket avsiktligt använde sig av långa tagningar för att tvinga tittaren till eftertanke, får man här mer känslan av att Cimino vill nyttja varje centimeter film, efter att ha spenderat stora summor pengar i iscensättandet.

"Heaven's Gate" rör sig långsamt, nästan slött, genom sin första timme och lite till, och etablerar visserligen karaktärer och kommande konflikt under tiden, men på ett väl långdraget sätt. Framförallt ägnas påfallande mycket tid åt dansscener som kanske inte är fullt så förtrollande för publiken som Cimino tror. Hans "The Deerhunter" har liknande "problem", där inledningen går i slow motion innan publikens tålamod belönas med riktigt starka scener. I princip har jag inget emot tillvägagångssättet, där tanken verkar vara att tittaren ska lära känna personer och bakgrund, för att reagera desto starkare när helvetet brakar loss. En berättare jag beundrar som gärna arbetar så är ju Stephen King. Skillnaden är dock att King är en mästare på att tala om människor och får en att bry sig om och förstå dem. Cimino låter oss inte komma särskilt nära ens historiens huvudpersoner.

John Hurt protesterar vekt mot de övergrepp hans kollegor i den ondskefulla och giriga Boskapsuppfödarföreningen tänker begå mot traktens immigranter, men följer dem lydigt i spåren på ett sätt man varken respekterar eller förstår. Christopher Walken arbetar för föreningen, och tjänar pengar på att döda boskapstjuvar - i inledningen skjuter han en obeväpnad man som flår en stulen ko - men uppfattar föreningens drastiska beslut om massmord som mycket förkastligt, byter sida och ska plötsligt uppfattas som helt igenom schysst. Kris Kristofferson är den nästan parodiskt moraliske sheriffen, som står på de svagas sida och tävlar med Christopher Walken om den fagra, godhjärtade skökan (Isabelle Huppert), men han beter sig iallafall konsekvent. Överlag tycker jag inte personteckningarna är särskilt lyckade, och det måste anses som en viktig brist. Jag saknar också den där känslan av att regissören beslutsamt leder tittaren genom en Berättelse, en historia vars handling har en självklar och spännande logik. Filmen känns helt enkelt lite vimsig.

Vad man ändå får av filmen är konsekvent vackra bilder. Stora, rörliga panoramavyer, där slättens hela potential som målarduk utnyttjas poetiskt och skickligt. Dessutom blir man arg över de illdåd som kan begås bara man har Lagen (och USA:s president) på sin sida. I sina bästa stunder påminner filmen om "The Mission", med sin kraftfulla polarisering mellan ont och gott. Det är också intressant att se så många stjärnor i en och samma film, bland annat har Joseph Cotten en liten roll i inledningen. Slutligen är finalen både överväldigande i sin energi och kraft och slutet så nedslående att det ändå känns som om Cimino, till slut, lyckades säga det han ville få fram.

© Anders Lindahl
2000-08-15

Originaltitel: Heaven's Gate
USA, 1980
Regi: Michael Cimino
Med: Kris Kristofferson, Isabelle Huppert, John Hurt, Christopher Walken, Sam Waterson, Jeff Bridges

Genre: Drama, Historia, Romantik, Western

Sök