Gone Baby Gone (2007)

Good Ben Good

Ja...gott folk. Vad skulle NI ha gjort i samma situation? En del filmer (eller berättelser i vilken form det vara må) ställer den där frågan väldigt precist. ”Gone Baby Gone” är en sådan film, byggd på en berättelse av Dennis Lehane. Det var med viss bävan jag motsåg DVD-släppet sedan jag missat filmen på bio i vintras. I Lehanes serie om privatdeckarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro i Boston är den nummer fyra av fem i ordningen. Som film är den först att produceras och det kanske inte är en slump; spontant känns den som den mest filmbara. Vad den handlar om är så lätt att identifiera sig med för så många och svårt att inte förstå vidden av oavsett kulturell bakgrund, egna familjeförhållanden och socialt sammanhang. Ämnet är kort sagt universellt.

Men allt det här med kultur, etnicitet och sociala grupper spelar roll i Lehanes värld. Det irländska arvet är starkt i Boston om man får tro honom. Ben Affleck tog sig an det här projektet som ett litet labour of love, eftersom han har en viss historia i de här trakterna han också. Och han har impregnerat filmversionen med samma atmosfär som Clint Eastwood gjorde med ”Mystic River”, den första av Lehanes kriminalromaner som INTE handlade om firma Kenzie & Gennaro. Melankoli, klasstänkande, många oglamourösa miljöer och människor som inte självklart platsar i alla Hollywood-produktioner är integrerade delar i helheten. Det känns överhuvudtaget väldigt verklighetsnära.

Jag har mina tveksamheter inför lillebror Casey Affleck och Michelle Monaghan i huvudrollerna. Så här dags i huvudpersonernas bokliv har de redan varit med om en hel del och är inga oskyldiga lammungar. Här ser först ut som sådana, vilket andra de möter gärna påpekar. Men det framgår efterhand att de inte är så bortkomna som de ger sken av. Och även en liten puffra kan tysta ett gäng tuffa barflies i ett ruffigt hörn av stan. Det duon ger sig i kast med är ett fall med en försvunnen flicka i fyraårsåldern. De anlitas av flickans moster som är djupt engagerad, medan mamman mest tycker synd om sig själv eller distraherar sig med TVn. Det framkommer att hon regelbundet använder droger och vid flera tillfällen agerat kurir åt knarkhandlare. Hon är definitionen av det som i USA populärt kallas 'white trash' och inte bara stämplad som socialbidragstagare utan även direkt oansvarig till sin karaktär. Har dottern det verkligen sämre nu, förutsatt att hon inte är död?

Hela poliskåren sägs vara ute och söka efter barnet, för hittar man henne inte snabbt så är det förmodligen kört. Men privatsnokarnas intåg tolkas givetvis som ett intrång av den division som leder den officiella undersökningen, med kapten Doyle (Morgan Freeman) i spetsen. Han är en hängiven man som ser sitt arbete som ett kall, efter att hans egen dotter dödats för flera år sedan. I alla händelser sätter han frilansarna i förbindelse med två poliser (Ed Harris och John Ashton) för att samordna ansträngningarna.

När man läst ett par av Lehanes böcker lär man sig mönstret; det finns förutsägbara drag, som att ingenting kommer att vara riktigt vad man väntar sig till slut. Du vet att du kommer att bli överraskad, men aldrig exakt hur. Ganska garanterat uppträder ett klimax efter omkring 100 sidor, men det är alltid bara början på avtäckningen av flera lager desinformation, alternativt rena stickspår. Och regissör-Affleck hanterar den här rytmen med en rutin som han inte rimligtvis borde ha redan nu. Det allra mesta gör han rätt. Alla ändringar av detaljer jag som stor Lehaneofil kan störa mig på i överföringen är egentligen ovidkommande. Allt viktigt finns i stort sett med, och det viktigaste av allt är vägen fram mot en upplösning där man på något sätt tvingas ta ställning. Och det känns i märgen.

”Gone Baby Gone” går genom rutan både som thriller och som samtidsbild. Den lyckas med det som alla filmer i den här genren - eller i alla genrer egentligen, men kanske allra mest här - siktar på men inte alltid går i land med. Att börja med ett för publiken blankt papper, fylla det med till synes otydliga anteckningar som sedan visar sig betyda något - men inte det vi först luras att tro. Och när sanningen står klar landar den med kraften hos ett skyfall som rensar undan alla eventuella tveksamheter längs rutten. Jag tror mitt största problem här är att jag redan känner till upplösningen - the dénouement som riktiga filmsnobbar skolen uttrycka det på frangelska... Och det finns inga riktiga möjligheter att radikalt avvika från romanen på det planet utan att förråda den. Så, filmupplevelsen når aldrig det där totalt magiska stadiet där jag är säker på att absolut vad som helst kan hända. För det kan det inte. Men det här är uschkeligt bra ändå.

De aktörer vi vant oss vid att lita på (Freeman, Harris etc ) gör ingen besviken här heller, förutom dem som kanske hoppades på Freeman i en mer framträdande roll hela vägen. Han dyker upp där han behövs. De lite mer osäkra korten, som skulle kunna digna under tyngden av materialet och det stolta sällskapet, visar sig vara sleeper cells av hittills oförlöst handlingskraft; framförallt då Casey Affleck. (OK, jag har inte sett den där Jesse James-filmen än, om ni undrade).

I en tidig scen på en bar visar han att de nästan barnsliga dragen döljer en del. Och då blir det lika tydligt att vi från början ska ha underskattat honom och kollegan, såsom andra ock göra. När det gäller Monaghan får hon aldrig riktigt chansen att bli samma dynamitpaket som bok-Angie och det är kanske främst för att manus inte skrivits med svängrum för det. Det är en av filmens små, men märkbara brister i mina ögon. Amy Ryan som den mer eller mindre sörjande trashmamman Helene är däremot helt utan fläck och skrynka, det vill säga full av just de bildliga fläckar och skrynkor som ska finnas i hennes roll. Briljant!

Ben Affleck som fått så mycket stryk som skådespelare under flera år har aldrig varit den talanglösa tölp de grövsta belackerimästarna velat ha det till. Däremot har han emellanåt visat mindre gott utvecklad urskillningsförmåga. Nu är det uppenbart att han skulle kunna ha en lång framtid för sig i registolen. Och om det innebär fler besök i Boston, inkluderat Lehanes Boston, är jag inte den som hissar protestplakaten.

Trivia: I Storbritannien försenades biopremiären med nästan ett år efter affären med den engelska flickan som försvann i Portugal och genererat så många löpsedlar även här.

Mer trivia: det här är Ben Afflecks regidebut när det gäller långfilmer. En gång i tiden, som filmstudent, regisserade han dock en kortfilm med följande titel: ”I Killed My Lesbian Wife, Hung Her on a Meat Hook, and Now I Have a Three-Picture Deal at Disney”. Hur många som har sett den är en bra fråga, som jag inte har svaret på.

© Johan Lindahl
2008-06-30

---

DVD / Blu-ray

Ett par ganska korta bakom-kulisserna-sjok där det pratas en hel del om Boston som miljö, om behovet av realism och hur det åstadkoms genom att filma i speciella delar av stan och använda flera icke-skådespelare i småroller. Författaren Dennis Lehane är med på ett hörn också. Sedan finns en räcka scener som inte kom med till slut, med vidhängande förklaringar av Ben Affleck till varför han spelade in dem och sedan valde bort dem. Kan vara värt en koll (Miramax/SF).

---

Originaltitel: Gone Baby Gone
USA, 2007
Regi: Ben Affleck
Med: Casey Affleck, Michelle Monaghan, Ed Harris, John Ashton, Morgan Freeman, Amy Ryan, Amy Madigan, Titus Welliver

Genre: Drama, Thriller
Hemmabio: 2008-06-25
Teman: Skådespelare regidebuterar Tjugohundratalets bästa filmer

Ingår i följande teman

Sök