Shut Up and Sing (2007)
Yttrandefrihet är okej, men inte offentligt
På toppen av sin karriär, som sångare för ett av världens mest framgångsrika band bestående av brudar, säger Natalie Maines i Dixie Chicks under en konsert i England, strax före invasionen av Irak, att hon skäms över att George W. Bush kommer från Texas. Ett litet skämt med allvar bakom, inte mer. Som, med ivrigt pådrivande från en mäktig organisation kallad New Republic, snabbt antar dimensionen av en nationell kontrovers.
Spelar man dem är man opatriotisk, får countrystationerna veta och viker sig vekt. Deras karriär är slut, förutspår vissa. För det här var 2003, ganska nyss men ändå en era sedan - en tid då den som ifrågasatte USA:s "svar" på 11:e september, hur missriktat svaret än var, med kuslig lätthet kunde klassas som svikare. Eller värre, som det berömda omslaget till Entertainment Weekly så coolt visade: trion, nakna förutom påritade skällsord och hyllningsord. Från "traitor" och "Dixie bimbos" till "Hero" - ett potpurri av de ord som argt slängts eller respektfullt riktats mot dem efter de där få orden.
Kanye Wests spontana dissning av Bush under en gala strax efter Katrina-katastrofen - som paralyserade Michael Myers på ett så YouTube-vänligt vis - var på sitt sätt ett pionjärartat, och lika orepeterat, sätt att sticka ut hakan, men redan då hade folk börjat öppna ögonen både för bristen på vitala moraliska fakulteter i den sittande administrationen och de utlovade massförstörelsevapnen i Irak.
Natalie säger sitt strax innan en oerhört nöjd Dubya placerar sig framför den beryktade Mission Accomplished-bannern på det där hangarfartyget och för alltid förvandlar uttrycket "uppdraget slutfört" till ett dystert skämt. I väl valda nyhetsklipp från strax innan invasionen ser vi bland annat Donald "var gömmer han sig nu" Rumsfeld förklara att det över huvud taget inte är någon diskussion huruvida Saddam har massförstörelsevapen. Det är inget snack om saken, det där landet tigger om att tuktas, och French Fries heter numera Freedom Fries.
Och folket reagerar, eller i alla fall en del folk. Det är förstås inte de mest imponerande belackarna som vi får se i korta klipp som representanter för "folkstormen" mot Dixie-flickorna. Det är rent ut sagt rednecks av mest karikatyriska sort. I sällskap, lika förstås, av åsiktsstinna TV-apor i slips som Bill O'Reilly och Sean Hannity. Dokumentärteamet har inte bemödat sig med att hitta någon välformulerad men uppriktig person som från hjärtat berättar hur Natalies kommentar verkligen, verkligen sårat honom eller henne.
Ingen dokumentärfilm är iskallt objektiv, och den här är förstås gjord av folk som gillar The Dixie Chicks. Det är helt okej. När du har sett filmen kommer du också gilla dem. Du kommer kanske till och med gilla deras musik, även om du som jag ser country som en genre endast tänkbar att närma sig ifall Johnny Cash är inblandad.
En trio musiker ställs inför ett val - att försöka distansera så långt som möjligt från kontroversen eller faktiskt fundera på var de står: dels som band, dels åsiktsmässigt. Det är Natalie som dragit igång det hela, och hon är helt klart den kaxigaste av dem, men hur gör de andra? De två systrarna som startade bandet, som lever för countrymusiken och plötsligt får finna sig i att de har blivit en vattendelare - rentav djupt hatade av vissa - hur reagerar de?
Vad som kunde ha blivit en countryversion av "Some Kind of Monster" är faktiskt på många vis raka motsatsen. Konflikterna inom bandet är utbytta mot konflikten runt dem, till och med managern ger ett himla skönt intryck, och det mest känslomässiga uttalandet kommer sent och är riktigt rörande snarare än ilsket.
Det finns också plats för familjeliv och ett segment som gör effektiv reklam för Texas-livet på ungefär samma vis som Bush hade gillat, men som man i sammanhanget mycket lättare tar till sig. Intressant!
Annat riktigt bra med "Shut up and Sing" är bland annat att:
1) Den har massvis med material filmat under perioder då ingen har någon aning om vart hela kontroversen ska leda.
2) Den hoppar kronologiskt på ett väldigt lyckat vis.
3) Den blir mer och mer intressant och rent av spännande, mycket på grund av punkt 2.
4) Mordhotet görs till en väldigt intressant scen utan att de försöker tänja det till en thriller.
5) Sekvensen med alla tolkningar och alternativa stavningar av F.U.T.K. är väldigt rolig.
Med mycket mera. Se den!
Fotnot:
Barbara Kopple har faktiskt regisserat ett avsnitt av "Oz"!
© Anders Lindahl
2008-06-19
Tack till Noble Entertainment för recensionskopia
Originaltitel: Shut Up and Sing
USA, 2007
Regi: Barbara Kopple Cecilia Peck
Med: Natalie Maines, Emily Robison, Martie Maguire
Genre: Dokumentär
Hemmabio: 2008-06-18
Teman: 11:e september och därefter
Ingår i följande teman
