Heaven (2002)
Svag prettovarning utfärdad
Giovanni Ribisi föll för en äldre kvinna redan i "Vänner". Jag vill minnas att hon var lärarinna. Här gör han det igen, även om kvinnan bara är 7 år äldre den här gången. Och vem kan klandra honom när Cate Blanchett är så enkelt och lågmält vacker som här? Dessutom är hon en god människa, fastän hon just dödat fyra oskyldiga människor.
Hur går det ihop? Jo, efter att hennes make dött av en överdos och hon sett flera av sina elever förstöras av knark beslutar sig engelskalärarinnan Philippa för att döda den företagsledare som i lönndom sköter knarkhandeln i Turin, och som polisen inte kan eller vill sätta dit. I den starka och lågmält spända inledningsscenen placerar hon en bomb på hans kontor och det går helt fel. Hon hamnar i förhör där de vägrar lyssna till hennes förklaring och istället anklagar henne för att tillhöra en terroristorganisation. Tolkar (eftersom hon vill vittna på engelska) gör den unge polisen Filippo. Med hjälp av sin lillebror börjar han planera att frita den kvinna som direkt gjort ett så starkt intryck på honom.
Filmens par möttes ju redan i Sam Raimis "The Gift", och kanske var det därför som tyske Tykwer tyckte att de borde fungera ihop. Han har väl både rätt och fel. Ribisi, vars karaktärer ofta nästan bågnar av känslor, spelar Filippo behärskat, i det närmaste uttryckslöst. Hans deklarerande av sin kärlek känns närmast konstaterande, även om det kanske är ämnat att uppfattas som känslor så starka att stora gester skulle förminska dem. Även Blanchett avstår från alltför stora minspel. De känslor som finns emellan dem lyser inte direkt igenom; man måste gissa eller tolka sig till dem, eller i värsta fall invänta dialogen för att få veta hur det ligger till.
Ja, det är något europeiskt över det hela, skulle man kunna säga, och det beror inte bara på att det mestadels talas italienska och att ljussättningen är realistisk snarare än dramatisk. Att Kieslowski och hans gamla manuskompanjon Piesiewicz har skrivit det hela märks, fast kanske allra mest i hur Tykwer försöker slå an ett liknande tonfall som i Kieslowskis filmer, med stabila bilder (även åkningarna är grymt stadiga), mycket tystnad och musik som skulle ha kunnat vara skriven av Preisner men inte är det (utan av Arvo Pärt). De där scenerna som verkligen tar andan ur en rent själsligt saknas dock, med undantag kanske för Blanchetts minspel när hon får veta att hennes bomb blivit oskyldiga människors död.
Istället är det här lika mycket en stillsam actionfilm som en filosofisk kärlekshistoria. Korrumperade poliser som försöker luras, och själva blir lurade. Den onde företagsledaren och parets flykt undan den orättvisa rättvisan som har till synes oändliga reserver av svartklädda specialpoliser. Möjligen är jag helt tokig när jag stundtals kommer att tänka på True Romance, men vissa likheter finns där rent handlingsmässigt. Tonen är förstås en helt annan, men kanske är det för mycket vanlig spänningsfilm och för lite funderingar i Heaven för att den ska kännas sådär helstark.
Fast å andra sidan; de grubblerier som dyker upp är inte av den tyngd att en hel film kunnat göras i samma anda. En slags bikt i en kyrka verkar leda till en stark dialog, men gör inte riktigt det. Funderingar över det moraliskt försvarbara i att mörda en ond människa påbörjas, men leder egentligen inte någonstans. Är Tykwer, till skillnad från Kieslowski, rädd att verkligen ta tag i de tunga teman han behandlar? Rädd, kanske, att upptäcka att han faktiskt inte har så mycket att säga ...
Heaven är en enkel, vacker och välgjord film, men det saknas något. Kanske Kieslowski själv, helt enkelt.
© Anders Lindahl
2002-07-17
Originaltitel: Heaven
Frankrike / Tyskland / Italien/ Storbritannien / USA, 2002
Regi: Tom Tykwer
Med: Cate Blanchett, Giovanni Ribisi, Remo Girone, Stefania Rocca, Mattia Sbragia, Alberto Di Stasio, Stefano Santospago, Alessandro Sperduti
Genre: Drama, Religion/filosofi, Romantik
Svensk biopremiär: 2002-07-19
