Caligula (1979)

Roman Highway to Hell

År 37-41 Anno Domini, förkunnar en skylt omgående. Tur att det finns ett uns av pedagogik någonstans i den här filmen. Ett bibelcitat från Markus förkunnar "Vad hjälper det en människa att vinna hela världen om hon förlorar sitt liv?”. Annars ger just den här DVD-versionen ett billigt intryck direkt, med en hoptryckt bildram (fullscreen-format), medan unga tu företar ett slags oskuldsfullt erotiskt äventyr ute i skogen.

Caligula var en riktig galenpanna, den stämpeln är där för evigt - eller? En tolkning gillad och stadfäst av flera historiker och förstärkt genom TV-serier som ”Jag, Claudius” har blivit den officiella sanningen. Och det här spektaklet utgör inget undantag. Möjligen görs ett försök att förklara varför den unge kejsaren blev så korrupt i sitt sinne - han hade inga vidare förebilder att luta sig emot när det gäller mänskliga (eller åtminstone medborgerliga) rättigheter - men sedan försvinner alla sådana ambitioner. Allt bara händer.

Just i detta NU är det kanske dags för några klargöranden kring filmens egen illustra historia. Inspelad i Rom, med italiensk regissör och till stor del sponsrad av Penthouse-imperiet, borde stjärnorna som syns i några ledande roller varit varnade. Legenden förtäljer att efter i princip färdiga inspelningar, satte producenten Bob Guccione med gott humör igång med några små tillägg. Hardcore-tillägg. Men - filmen har sedan släppts i ett otal olika versioner, inser jag efter lite djupdykande i historiska källor. Den jag själv sett löper (no pun intended) ungefär 100 minuter, medan de längsta drar iväg över 150. Två och en halv timme av detta? Tanken svindlar. Vad har jag gått miste om? Mer blod och explicit sex? Mycket troligt. Mer sammanhang? Möjligt, men absolut inte garanterat. Är det värt besväret att ta reda på det? Tveksamt.

I en utgåva med widescreen och bättre bildkvalitet kanske det finns en tillstymmelse till episk känsla i det här, eller var filmen så här ful redan från början? Å andra sidan är det murkna halvdunklet och allmänna skräpigheten i nivå med stämningen i det degenerade romerska hovet. Dekadensen är total där och överallt annars, verkar det. Gamle kejsar Tiberius (Peter O'Toole) ger handfasta realpolitiska råd till Caligula (Malcolm McDowell), den adopterade sonsonen och tronföljaren. Eller kanske inte. Ingenting är säkert i ett hushåll där maten förgiftas regelbundet och ingen litar på någon annan. John Gielgud är med en stund som den oppositionelle Nerva. När han och O'Toole avpolletterats går det snabbt utför med både imperiet och filmen.

- Jag kan göra vad jag vill mot vem jag vill, inser Caligula plötsligt, och illustrerar den bibliska devisen i filmens början.
Med syrran Drusilla vid sin sida sätter han full fart mot avgrunden. Lite snett nedanför sig har han släktingen Claudius, som ingen tar på allvar, och i den här filmen framstår som en fullständig fjant. De som kan tas på allvar har en förmåga att bli utrensade - men allt sådant förstår man bättre efter några timmar ”Jag, Claudius”. "Caligula” är mycket surt spektakel och nästan obefintligt berättande. Allt sveps in i en dimma av dekadens (jag upprepar) och orgiastisk undergångsromantik. Ljussättningen är lika morbid som handlingen. Stor tragik, monumentala känslor, gigantisk passion och vildsint våldsopera. Roman Highway to Hell.

Det här överteatraliska tonläget ska nog inte skådespelarna lastas för i första hand. Inramningen släpper inga subtila drag genom censuren. Regissören (eller regissörerna) vet inte hur man kommunicerar eller låtsas inte om det om de verkligen kan. När någonting händer, var, hur och varför - det är överhuvudtaget inte intressant för dem.
- Var försiktig. Han är i en underlig sinnesstämning ikväll, viskas det om Caligula i en scen.
Tjaaaa...är han inte alltid det?
Hur många av de inblandade som gillade slutresultatet är högst oklart. Gore Vidal skrev något slags manus, men han ska ha dragit bort sitt namn. Tinto Brass anges ibland som regissör och andra gånger bara som förste fotograf. John Gielgud lär ha sagt 'hoppsan, jag har gjort min första porrfilm' eller något ditåt.

En del påkostade interiörer - budgeten låg mellan 15 och 25 miljoner dollar, beroende på vilket orakel man konsulterar - och mycket hud ska hålla excesserna igång och publiken vaken. Mest blir man förtärd av mörkrets makter, och inte mycket klokare. En märklig upplevelse på det hela taget. Men man kan väl trösta sig med att ha studerat en snedträff av historiska dimensioner. Har ni läst Edgar Allan Poes rysansvärda novell "Brunnen och pendeln”? Den där huvudpersonen sänks ner i ett hål fullt av hemska faror för att ha förolämpat inkvisitionen. Ungefär så känns det - som att vara Poes huvudperson i en timme och 40 minuter. Ska man skratta, snyfta eller pusta ut efteråt?

(Post scriptum: Jag hittar Roger Eberts recension från 1980, där han beskriver välexponerade vämjeligheter som till stor del måste ha redigerats bort i den kortare versionen. Då erkänner ändå den härdade Ebert att han lämnade lokalen innan filmen var slut och att det troligen var något av det absolut värsta han sett ditintills: ”It is not good art, it is not good cinema and it is not good porn").

© Johan Lindahl
2008-06-02

Originaltitel: Caligola
Italien/USA, 1979
Regi: Tinto Brass
Med: Malcolm McDowell, Teresa Ann Savoy, Peter O'Toole, Helen Mirren, Giancarlo Badessi, Guido Mannari, John Gielgud

Genre: Drama, Historia, Sex
Teman: Romerska riket

Ingår i följande teman

Sök