Audition (1999)

Se upp med vad du önskar dig...

Änklingen Aoyama börjar se gammal och "vanlig" ut, påpekar sonen Shigehiko en dag när de varit ute och fiskat. Dags att gifta om sig, föreslår han. Mammans död på sjukhus sju år tidigare har vi sett i prologen i en scen milsvitt ifrån vad åtminstone jag förknippar med provokatören Miike. Ja, det här är ganska länge mänskligt och sympatiskt och lågmält myskomiskt, snarare än brutalt för effektens skull.

Men "Audition" är ju inte en modern skräckklassiker för inte. Visst är den lite vidrig också. Bara inte omedelbart. Inte som, säg, "Dead or Alive"...

När Aoyama berättar för sin TV-kollega om sina krav och önskemål på en blivande fru spinner denne snabbt en plan: varför inte låta ett antal potentiella fruar "provspela"? Ja, det handlar faktiskt om en provspelning - men med dubbla syften. En film ska det också bli men huvudsyftet verkar vara att landa en lämplig frufisk i båten åt Aoyama. Bland applikanterna fångar unga Asamis bild hans blick, och hennes historia hans intresse. Efter 12 års balettstudier skadade hon höften och drömmen gick i kras. Hon har trots sina unga år lärt sig något tungt som lockat henne till rollen hon söker.

Under första intervjusvepet blir det passande nog alltmer uppenbart att "Audition" är utmärkt spelad, inte minst av Ryo Ishibashi. När han bryter in och tar upp seriösa frågor med Asami är både hans nervositet och kollegans lätt besvärade förvåning så klockren att man helt glömmer bort att vänta på hemskheter. Varför är inte Miike alltid såhär duktig, kan man gott fråga sig. Eihi Shiina, den allvarsamma dansösen, har helt klart något visst men hennes register är begränsat, liksom de fortsatta rollerna (nej, jag tänker inte vitsa om hur detta tydligen inte var en så lyckad "audition" för henne, men jag finner den potentiella vitsen bra nog för att offentligen avfärda istället för att ignorera).

Kollegan gillar inte Asami. "Någonting kemiskt", förklarar han luddigt sin motvilja - som förstås ska visa sig motiverad. Vi tittare får vårt första konkreta skäl att känna oss olustiga inför den växande kärlekshistorien i form av en stor, ihopknuten säck. Som inte rör sig, som envist inte rör sig... och som plötsligt rör sig.

Miike visar i "Audition" ett stort förtroende för tittarens tålamod, men kompenserar med stil och stämning, snygga, rena bilder och ett dämpat tonläge. Ett ganska så Lynchskt tonläge faktiskt, inte minst när förklaringar och förvirringar trängs i en drömsk sekvens inför filmens egentliga "trumfkort" - en utstuderad tortyrsekvens arrangerad av en milt pratande skönhet med ett sinne för rättvisa som inte låter sig motsägas eller är mottagligt för logik.

"Djupare, djupare", minsann. Att tillfoga skada och smärta i film är väl inte vad man borde kalla en konstform i sig, snarare en lite solkig genre som lockar till sig både klåpare som "Saw"-makarna och mer skickliga cyniker som Eli Roth. Det här är dock inte tortyrporr (som den där domarn sa: "I know it when I see it"). Till att börja med dröjer det alldeles för länge (nästan hela filmen) innan gratifikationen, och till att fortsätta med så är avrundningen för bra.

Ljudarbetet är diaboliskt skickligt, kanske ännu mer effektivt än makeup-effekterna för att erbjuda lite tekniska iakttagelser istället för djupare insikt och tolkningar. Jag är inte säker på att Miikes filmer håller för tolkningar, nämligen. Lite microuppvärmda djupsinnigheter som hur smärtan talar sanning, lite smygtema om hur det straffar sig att behandla kvinnor som objekt, lite skickligt iscensatta stunder av väntan inför urladdningen. Kanske är det bara jag som inbillar mig att Miike vill tas på allvar, men nog får jag det intrycket. Plus intrycket av att han inte förtjänar det.

Om han bara vill provocera och chockera, däremot, är "Audition" en ganska lyckad film.

© Anders Lindahl
2008-04-29

Originaltitel: Ôdishon
Japan, 1999
Regi: Takashi Miike
Med: Ryo Ishibashi, Eihi Shiina, Tetsu Sawaki, mfl

Genre: Skräck, Thriller

Sök