Blood Simple (1984)

Ironi noir

Redan från början är den pessimistiska ironin och svarta humorn ett stort inslag i bröderna Coens värld. Det känns lite som om de hämtar andan med sina mer lättsamma komedier men envetet går tillbaka till att på ett synnerligen cinematiskt sätt konstatera ungefär samma dystra slutsatser om verkligheten:

1) Den vill dig inte väl
2) Den har ett vrickat sinne för humor
3) Den skrattar gott åt dina planer

Amerikanska södern. Nutid, sett från det 80-tal då filmen gjordes. Prärier och sådana där oljepumpande mackapärer som jag inte vet vad de heter. Frances McDormand (regissör Joels hustru, då och alltjämt) spelar hustru till buttre barägaren Marty (Hedaya, som du kanske känner igen som förhörande snut i "De misstänkta"). Men nu får det vara nog. Hon lämnar honom, med benägen hjälp av Ray (numerande mest tv-skådespelande John Getz) som alltid "gillat henne" och för övrigt är anställd hos Marty. Hjälp blir till sex och något slags relation. Marty är dock inte alltför glad åt det hela och lejer med ett motvilligt minspel som tyder på klart mänskliga karaktärsdrag en privatdetektiv (ständigt jobbande semidoldisen M. Emmet Walsh) att röja dem ur vägen i helt vanlig missunnsamhet och svartsjuka. Inga komplexa planer, inget svårförståeliga motiv - bara folk som väljer att göra det fela.

Lite mer komplext blir det dock när detektiven väljer att dra sin uppdragsgivare vid näsan, vilket leder fram till ett ödesdigert missförstånd och en ganska våldsam händelsekedja där någon slutligen kommer få en kniv genom handen.

"Blood Simple" har inte riktigt samma säkra ton som brödernas senare filmer - även om den imponerade stort när det begav sig, särskilt för en debutfilm. Trots Carter Burwells suggestiva pianotema (japp, han var med redan här) och numera regisserande Barry Sonnenfelds sköna foto (jo, de jobbade först med honom innan Roger Deakins blev deras bildmakare) känns det lite småstelt ibland. Men redan här kommer det scener som naglar fast en i fåtöljen och väcker sann fasa. Framför allt en. När jag såg om filmen kanske tio år efter förra titten var det närmast med chock som jag insåg att jag glömt "scenen på åkern" och det finns bara en förklaring: avsiktlig glömska. Den är riktigt djävulsk.

Händelsen följer med närmast ansvarig under resten av filmen, på exakt det vis illdåden inte gör i "Fargo" eller "No Country For Old Men". Begångaren (vilket förmodligen inte är ett ord, men borde vara det) är inte samvetslös och iskall, han tror bara att han gör något han måste göra. Men givetvis gör han helt fel, på många olika vis, och varken hans samvete eller omständigheterna tillåter honom att glida vidare genom livet. Tunga puckar.

Mer lik "Fargo":s och "No Country":s skurkar är M. Emmet Walshs slemmige privatdetektiv som också förser filmen med dess voice-over. Bröderna Coen hör ju till de få filmmakare som kan peta in en berättarröst utan att det känns som om de är lata och fuskar. Visser, som han heter, konstaterar inledningsvis att i Sovjet tar folk hand om varandra, men där har han aldrig varit. I Texas, där han bor, står man ensam. Hans fortsatta agerande bör alltså inte förvåna nämnvärt.

I det glesa persongalleriet finns det egentligen bara en person till värd att nämna, och frågan är om han är det minsta viktig för filmen - förutom kanske som representant för dem som inte snärjer in sig i lögner och ond bråd död. Så jag nämner inte ens honom, vid närmare eftertanke.

Stilistiskt är det snyggt, men det är en film där man faktiskt känner av att de vill impa. Kameraåkningen ur hundperspektiv tidigt i filmen känns som ett malplacerat och nästan pinsamt tydligt bevis på att Joel tidigare jobbat som klippare på Sam Raimis debut "Evil Dead". Den inledande bilscenen i regn är nästan svår att följa för det är så uppenbart att bilen står still i en studio någonstans. Skådespelarmässigt är det egentligen bara Walsh och Hedaya som gör något mer än det förväntade - Getz och McDormands prestationer är så dämpade (i rädsla för överspel, kanske) att det är svårt att säga något vare sig positivt eller negativt om dem. Som filmupplevelse är den faktiskt emellanåt lite seg, trots den blygsamma speltiden.

"Blood Simple" är en intressant och löftesrik debut, men den hör numera knappast till bröderna bästa. Vilket ju faktiskt är något glädjande. De har gått från att övertyga till att göra så mycket mer än så.

© Anders Lindahl
2008-03-09

DVD / Blu-ray

Kommentarspåret som återfinns i flera av Universals utgåvor och Coenkompilationer (själv har jag deras kvartettlåda med Barton, Blood, Arizona och Lebowski) är ett kapitel för sig. Det tar inte lång tid innan man inser att den brittiske filmvetaren Kenneth Loring (om det är hans riktiga namn och / eller jobb) bara snackar strunt. Det är redan i bilscenen i regnet som hans redovisning av inspelningen går från märklig till rent galen. Bland övriga märkliga påståenden så får man veta att hunden är skapad med animatronics.

Lika skoj som de rena lögnaktigheterna är pretentionen och plattityderna, tillsammans med det faktum att denne fiktive expert inte ens verkar ha lärt sig karaktärernas namn. Mycket skoj och faktiskt riktigt skickligt gjort - både som skriven dialog (av bröderna själva, väl?) och som skådespelareprestation.

Efter ett tag blir själva filmen allt mindre intressant för herr Loring som istället breder ut sig i en lång historia av mer personlig natur. Stor komedi!

Originaltitel: Blood Simple
USA, 1984
Regi: Joel Coen
Med: Frances McDormand, John Getz, Dan Hedaya, M. Emmet Walsh, m fl

Genre: Thriller

Dela |