Casablanca (1942)
"We'll always have Paris"
Det är intressant att de intressantaste filmerna om andra världskriget inte producerades när det pågick. Det finns förstås ingen brist på samtida rullar men nästan uteslutande rör det sig om propaganda, inte uppriktiga försök att skildra eller utforska konflikten. I den mån de är "intressanta" är de oftast så i egenskap av tidsdokument, med eller utan filmiska kvaliteter. Frank Capra, till exempel, gjorde under kriget en serie filmer med titlar som "Know Your Enemy: Japan" och "The Nazis Strike" och kände säkert att det var rätt forum för hans begåvning just då - men hans bästa verk rör det sig knappast om.
Säll är hur som helst den samtida WWII-film som lyckas bli mycket mer, utan att egentligen försöka särskilt hårt, som är universell och ständigt aktuell - och inte minst uppslukande.
"Casablanca" är fett säll. Den har, som många odödliga klassiker, mer eller mindre Allt. Kärlek och uppoffringar, rapp och färgstark dialog, en fascinerande plats och en bra historia väl berättad. Och så Bergman och Bogart, förstås!
Humphrey Bogart är Rick, cynikern som inte vill göra något godare än att behandla sin pianist med respekt. Han äger Rick's Café Americain, expatrioternas favoritvattenhål i Casablanca, i vad som stadens polischef Renault (Claude Rains) kallar "icke ockuperade Frankrike" - oks Marocko. Nåväl, även om Casablanca invaderades "på riktigt" först när filmen släpptes ungefär så är det redan här tyskarna som "kallar skotten" - för att i någon slags lingvististisk pionjäranda försvenska detta coola uttryck - och Renault bär lydigt deras vatten.
Casablanca är för många ett väntrum på vägen till Lissabon, som i sin tur är mellanlandning på väg till staterna. Vissa har dock blivit kvar för gott. Inte mycket imponerar alltså på Rick, som bor i en stad där de en gång högsta nu är landsflyktiga och utsatta. Hollands främsta bankir jobbar i hans kök, får en självutnämnd VIP veta. Victor Laszlo (Henreid) är dock så legendarisk att till och med Rick hajar till när han får höra om hans ankomst. Tyskarna trängtar efter att få sätta klorna i denne tjeckiske motståndsman och upprorsikon som till och med lyckats fly från ett koncentrationsläger (så här tidigt i kriget var bilden av sådana förstås betydligt mer harmlös än verkligheten).
I hans släptåg kommer norskfödda Ilse Lund, också känd som svenskan Ingrid Bergman. Hon har för Renault föraviserats som den vackraste kvinna som någonsin besökt Casablanca och han konstaterar att detta är en underdrift. Och inte för att det är någon tävling, det där med skönhet, men visst var hon grann? Närvaro hade hon också, och inte minst lyckades hon få sin svenska brytning att låta exotisk och stilfull istället för enfaldig (hallå, svenska politiker!).
Hon och Rick har ett förflutet, något som om inte annat blir uppenbart när hon ber pianisten Sam (Wilson) att spela "den" och Rick kommer stormande med ilska i blick och påminnelsen om att "As Time Goes By" är bannlyst numera. Den var för en annan tid och en annan plats och en annan Rick; som brydde sig om grejer och rentav stack ut hakan för andra - något han principfast undviker numera. Men så får han syn på Ilse.
"Of all the gin joints, in all the towns, in all the world, she walks into mine...." konstaterar han lite senare i en klassisk gnällscen. Omständigheterna kommer dock inte tillåta honom att bara deppa ner sig. Han får snart möjlighet att ta risker för det större goda och frågan är förstås om hans goda sida helt gått förlorad i självömkan.
"Casablanca", som nu i första hand är en Klassiker, var på sin tid menad som en inspirerande uppmaning att se bortom sina egna små behov och önskemål och skönja de större värdena och behoven i en värld i krig. Cynikerna som sent om sider visar fler sidor är verkligen cyniska in i märgen. 'Om till och med de här iskalla herrarna kan se den Större Bilden ska väl inte jag vara sämre' - så var det väl tänkt att tittaren skulle reagera, och sedan raskt göra sin egen krigsinsats - kanske bara införskaffandet av krigsobligationer, vad vet jag? Det är inte svårt att föreställa sig att den fungerade väldigt bra i det avseendet (Oscar för bästa film blev det också) och på ett mer generellt vis är den faktiskt riktigt inspirerande, än idag. Det är också skönt att slippa det specifikt hemlandsfjäskande tonfallet. Det är marseljäsen som sjungs i en av de få scener som går lite överstyr, inte Star Spangled Banner, så patriotismen som kommer till uttryck är snarare kollektiv anti-nazism.
Nu, 65 år senare (!), är den kanske ännu bättre. Den är en sådan där film som kanske inte skulle funka om man gjorde den idag (Pamela Anderson försökte för övrigt, i "Barb Wire", hehe) men fortfarande är en härlig filmupplevelse - inte bara en filmhistorisk kuriosa.
© Anders Lindahl
2008-03-12
DVD / Blu-ray
Warner har en gammal utgåva som har den goda smaken att gå direkt till filmen - utan mästrande budskap om piratkopieringens ondskefullhet eller evighetlånga animationer genom simpelt 3D-modellerade menylandskap. Det här är något som WB är bra på, att låta en se filmen. Ska det vara så svårt, Fox och alla ni andra?En halvgammal featurette intrad av Lauren Bacall finns här också, en sådan där skön tillbakablick i studiosystemet som alltid är mysig och trevlig att beskåda.
Bogart, Rains, Henreid och Bergman
Originaltitel: Casablanca
USA, 1942
Regi: Michael Curtiz
Med: Humphrey Bogart, Ingrid Bergman, Dooley Wilson, Claude Rains, Paul Henreid, Peter Lorre, Conrad Veidt, Sydney Greenstreet
Genre: Drama, Krig, Romantik
Teman: Andra världskriget Oscar för bästa film
Relaterade artiklar
Hazzans Hollywood: Humphrey Bogart
Ingår i följande teman
