No Country for Old Men (2007)

Ur led är världen

"That is no country for old men. The young
In one another's arms, birds in the trees -
Those dying generations - at their song,
The salmon-falls, the mackerel-crowded seas,
Fish, flesh, or fowl, commend all summer long
Whatever is begotten, born, and dies."

- Sailing to Byzantium, William Butler Yeats


Med risk för att ådra mig fortsatt läsarvrede gällande min brist på entusiasm för "Fargo" måste jag säga det: "No Country For Old Men" är vad den filmen borde ha varit.

De snöiga vidderna är bytta mot prärien, Peter Stormare mot Javier Bardem, Frances mot Tommy Lee Jones och väskan med pengar mot... tja, det är visst en väska med pengar här med. Det är 1980, att döma av ett litet tal om ett mynt, så vi slipper se mobiltelefoner i bild. Inte för att mobiler är så enormt fula, men de har en fantastisk kapacitet att störa handlingen bara genom sin närvaro. "Varför ringde han helt enkelt inte på nallen?" (När teleportering blir vardagsmat kommer nog många filmer utspela sig i vår tid, av ungefärligen samma skäl.)

Den synbart långsamt arbetande Cormac McCarthy (tio romaner sedan 1965) skrev boken, för övrigt. Men även om bokfilmning är ovanlig mark för Coens så känns teman och typer igen, redan från debuten "Blood Simple" och även mer komiska mellanfilmer som "Ladykillers". Girighet, brottslighet, fåfänglighet, så'na saker...

Josh Brolin - som har peakat i karriären ganska precis nu med bra roller i bland annat "American Gangster" och "Planet Terror" - hittar liken och bilarna efter en knarkuppgörelse när han är ute och jagar. Han hittar också pengar. Mycket pengar. Han är inte helt okriminell, men otvivelaktigt människa - vilket märks i hans barska men ändå omtänksamma attityd mot tjejen.

Javier kan man inte vara lika säker på. Är han månde en själlös rymdvarelse som intagit en människas kropp? Är han en symbol för det meningslösa våldet eller rentav döden själv? Eller vill han bara betrakta sig själv på det sättet med sitt slantsinglande, sina "principer" och sin synbara ovilja att se sig själv som ansvarig för sina handlingar? Nå't fel är det i alla fall. Den fåniga frissen till trots är Anton Chigurh en otroligt obehaglig figur, med diverse tryckluftslösningar för både mord och låsöppning. Han lämnar ett spår av kroppar i sin väg som om han läst Hans och Greta och kommit på sin egen variant att hitta hem igen. En Oscarvärdig birollstolkning? Ja, det tycker jag faktiskt, på sitt iskalla vis. Frågan är bara ifall det rör sig om en "biroll", eller om han är filmens "hemliga huvudperson".

Tommy Lee Jones är en annan aspirant på den titeln, tillika sheriffen som gör den sköna inledande voice-overn och sedan följer väskans väg över gränsen till Mexiko och tillbaka igen, i spåren på dem som gjort det till sin första prioritet att behålla eller förvärva den. Han får gott om tillfälle att reflektera över vilken värld vi lever i. När han tänker högt är inte längre skurkarna huvudpersonerna utan bara symptom på hans dystra och nästan förbryllade världsbild. Han är en resignerad betraktare i stil med Morgan Freemans karaktär i "Seven".

När sedan Woody Harrelson kastas in i leken, även han spelandes en hård grabb, börjar man skönja konturerna av slutet. Man skönjer helt tokfel. Visst blir det våldsamt med en serie djävulskt spännande scener och konfrontationer, men ändå. Du kommer bli förvånad.

I "No Country" känns det åter igen att Joel och Ethan älskar sitt jobb. När de under Oscartacket påstår att de fortfarande bara leker och är tacksamma att de får möjlighet att forsätta med det så finns det ingen anledning att tvivla. Trots de hemska karaktärer som blandar sig i leken, så har de uppenbarligen rejält trivsamt. Och deras enorma skicklighet har gett dem mandat att berätta långsamt och ta oväntade stickspår. Här får inga manusdoktorer plats att styra och ställa med patentlösningar. Här kan en "thriller" sluta med... ja, det säger jag förstås inte, men du kan ju utesluta standardlösning ett, två och tre. Och de följande tio också.

Roger Deakins, som apropå Oscars var nominerad för både denna och "The Assassination of Jesse James by the Coward Robert Ford", filmar förstås fantastiskt. Han har en förmåga att skildra varje landskap och miljö som om han växt upp där och nu som vuxen inser deras skönhet. Det är linslyrik på värsta Ansel Adams-nivån. Och när vi ändå namndroppar: John Ford. Så var det gjort. Något om ljudarbetet borde också sägas, men inget insiktsfullt infinner sig utöver att det är makalöst.

"No Country For Old Men" är ett fantastiskt hantverk, men det är också magiskt fascinerande och överraskande allvarligt på ett sätt som de flesta av Coenbrödernas senare filmer inte ens försökt vara. Den har sina inslag av mörk humor, men inga hånflin så vitt jag märkte. Den är på samma gång otillfredsställande och högt ovanför all kritik, kanske för att det känns som om de inte leker med dina förväntningar utan bara trotsar dem. Den slutar inte som eller när du vill att den ska, men om den gjort det hade den nog inte hängt kvar i tankarna på samma sätt.

© Anders Lindahl
2008-03-04

Spoiler

Originaltitel: No Country for Old Men
USA, 2007
Regi: Ethan Coen Joel Coen
Med: Tommy Lee Jones, Javier Bardem, Josh Brolin, Woody Harrelson, Kelly Macdonald, Garret Dillahunt, Tess Harper

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2008-02-29
Hemmabio: 2008-07-09
Teman: Oscar för bästa film

Ingår i följande teman

Sök