Svarta nejlikan (2007)

Haltande men spännande om svensk hjälte

”He made a difference" - så står det om Harald Edelstam i eftertexterna. Han dog 1989 av cancer, men finns med i ett intervjuklipp där det framgår att hans engelska är ungefär lika stapplande som Michael Nyqvists i filmen. Det talas genomgående mest engelska i en produktion där nästan ingen har det som modersmål och den lilla detaljen kan säkert avskräcka många som borde lära sig mer Chile år 1973 att se den. Inte minst amerikaner, som brukar ha svårt med utländska accenter - och med allmänbildning på ett internationellt plan. Jag vill egentligen inte förstärka några fördomar och jag har träffat flera undantag (från allmänbildningsregeln) men just när det gäller Latinamerika lever påfallande många nordamerikaner i föreställningen att USA där (som överallt annars, ni vet) ständigt stött frihetliga ideal och demokratiska krafter, etc etc etc... Och så är det ju inte alltid.

CIA:s roll i händelseutvecklingen september 1973 överbetonas knappast i ”Svarta nejlikan”. Faktum är att kuppgeneralen Pinochet knappt heller nämns vid namn. Efter en rapp resumé av det politiska läget i landet i början av 1970-talet kastas vi in i en fängelsehåla och sedan snabbt ut igen till ett cocktailparty, och så där håller det på. Uppmärksamhet är A och O för den som inte vill tappa tråden. Harald Edelstam (Michael Nyqvist) introduceras vid en diplomatisk bjudning där alla understryker vilket kaos han kommit till. Han är i sin tur erfaren diplomat och inte främmande för trängda lägen. President Allendes personliga sekreterare lägger också in en stöt omgående - eller vad hon nu gör. Hon spelas för övrigt av mexikanska Lumi Cavazos, hon som slog igenom med ”Kärlek het som chili” och dessutom tillhör den gyllene 68-generationen. Det vill säga är född detta fridfulla år då så många stora talanger såg dagens ljus...

Men var exakt i tiden är vi så här dags? Det är som sagt kaotiskt och det är oklart vem som har kontrollen; socialistiska regeringen eller den missnöjda militärledningen. Det klarnar bit för bit. Edelstam skapar en fristad på ambassaden för flyende människor sedan kuppmakarna infört undantagstillstånd och transporterat misshagliga personer till förhörscentra eller den numera ökända stadion i Santiago. Det visar sig att även en svenska internerats och Edelstam engagerar sig givetvis i hennes öde när han inte omorganiserar hela ambassadens arbetsmodell, hänger den svenska flaggan utanför den kubanska dito för att hindra militärt intrång, eller tar sig an ännu en ung kvinna i behov av hjälp (Kate Del Castillo).

Redan i förtexterna klargörs att en del namn och personligheter ändrats eller omformats, dels ”för dramatisk effekt" och dels av hänsyn till ännu levande berörda. Är det för många flashbacks och konstruerade situationer? Satsningen på ”dramatisk effekt” kan se lite sökt ut, särskilt när ett tidigare trauma för den unge Edelstam i 1940-talets Berlin kommer upp till ytan. Eller de ansatser till triangeldrama som lyser igenom. Eller den halvt mytiska bilden av en man som söker sitt öde, medan melodramatiken förstärks av skiftningar i färgskala som oftast är riktigt snyggt genomförda, men ändå gränsar till effektsökeri.

Även svenskarna talar engelska med varandra - förutom en papegoja, eller när Nyqvist plötsligt får kläcka ur sig ett "Herregud” mitt i allt. Det betyder ohjälpligt att flera dialoger haltar, medan masscener och mer fysisk dramatik är övertygande och väl regisserade. Internationella samproduktioner dras ofta med den här typen av hämskor. Men ”Svarta nejlikan" klarar sig ändå på något sätt. Manus (av en Mr Bob Foss) är som helhet koncentrerat och driver på, utan dödkött. Spänningen byggs upp successivt och håller i sig. Filmen känns som ett värdefullt dokument om en bortglömd hjälte, en mindre känd Raoul Wallenberg, och storyn i sig är för stark för att falla pladask på grund av en del skavanker i utförandet.

Firma Faringer och Hultberg är uppenbarligen fascinerade av Latinamerika, men efter ”Pumans dotter” för över tio år sedan har de inte varit särskilt produktiva. När de återkommer på allvar når de inte upp till Costa-Gavras ledstjärna i Chile-genren, "Försvunnen”, men gör något i stil med Mats Ahrens 30 år gamla thriller "Uppdraget” (som i och för sig var mer svartsynt). Insatserna framför kameran är inte alla av samma kaliber, men genomgående är latino-skådisarna mer på hugget än nordborna, och den som går mest ”genom rutan” är Kate del Castillo. Allt som allt; filmen bränner sig igenom bruset framförallt för att den har hjärta - och ryggrad.

© Johan Lindahl
2008-03-01

DVD / Blu-ray

Nordisk Film skickar med en 20-minuter lång dokumentär där regissörerna Hultberg och Faringer samt flera skådespelare ger sina synpunkter på vad de sysslat med. Dessutom uttalar sig en före detta dansk diplomat i Chile, och representanter från Amnesty.
- Ett relevant budskap idag, säger de väl samfällt, ungefär.

Originaltitel: The Black Pimpernel
Sverige/Danmark(Mexiko, 2007
Regi: Ulf Hultberg Åsa Faringer
Med: Michael Nyqvist, Lumi Cavazos, Kate del Castillo, Lisa Werlinder, Carsten Norgaard, Daniel Giménez Cacho m fl

Genre: Drama, Historia
Hemmabio: 2008-02-06

Dela |