Election 2 (2006)
Tragik och trubbel i triaderna
Veteranen Johnny Tos Gudfadern-liknande studier i triadernas politiska maktspel undslapp lite för länge min Hongkongradar. Kanske var det det faktum att Tarantinos namn på DVD-omslaget var lika framträdande som filmtiteln trots att han inte är det minsta inblandad, vilket kändes lite desperat. Nåväl, Johnny behöver ingen Quentinrekommendation, han har jobbat efter eget huvud i många, många år och byggt ett solitt rykte, om än med några missar längs vägen.
Nu är lite senkommet båda hans "Election"-filmer avbetade i rask takt och jag kan bara säga: Jädrar vilken nihilistiskt nattsvart tolkning av en genre som ofta lockar till försköning och underhållningsvåld! Ettan var tung nog, med ett slut som formligen rasar ner i huvudet på en och krossar alla ens illusioner man kan ha byggt upp om god / ond skurk. Tvåan är den logiska följden, och samtidigt mer än så.
Varannat år väljs ledaren för Wo Sing, en av Hongkongs många triader. Det i skrivande stund pågående arbetet med att välja demokratisk respektive republikansk presidentkandidat är förstås fullt av rävspel (samarbetar McCain och Huckabee!?), även om vi sett - och i höst kommer få se - betydligt värre, men kampanjandet här är mångdubbelt råare.
Här kastas vänner och medarbetare till vargarna med blott en liten grimas av dåligt samvete och här mals folk ner och matas till hundarna om det inte räcker som incitament att drämma dem med slägga på händerna. Kinesiska fastlandsmyndigheter samarbetar med triaderna om det ligger i deras intresse. Ett par pistoler skymtar till men används inte. I triadvärlden är det machete, slägga och hammare som regerar och trots de nästan undvikande kameravinklarna och den relativa avsaknaden av kosmetiska effekter gör våldet en nästan illamående. Det är bitvis spännande, inte minst under ett lika förvirrande som häftigt litet krig mitt i stan, men man sitter inte direkt och hurrar och hejar på någon.
Simon Yam är en riktig och duktig veteran. Han kan se både dystert elak och harmlöst sympatisk ut, beroende på behov. Här gäller mest det förstnämnda, i rollen som Lok. I förra rullen tog han ju titeln och tanken är nu, två år senare, att han ska lämna över både makten och det symboliskt så viktiga snidade drakhuvudet till nästa tvåårshärskare. Han har dock tyvärr blivit maktberoende. Bara en av Loks "gudsöner" verkar först sugen på jobbet, men när Jimmy - som går en vajande balansgång mellan skurk och vanlig affärsman - inser att det vore bra för business att vara boss så ger han sig in i leken och ett smärre krig uppstår. Ett svek tidigt i filmen ser ut som ett undantag från hans relativt fredliga approach, men allt eftersom kampen hårdnar tar han till medel som väl till och med Big D i ettan hade backat inför. Lok å sin sida skyr ju inga medel så det är upplagt för en riktigt smutsig maktuppgörelse där inte ens de gamla uvarna går säkra.
Triaderna, Hongkong och Kinas Yakuza/maffia, blickar stolt tillbaka till tiden då deras föregångare representerade motståndet mot manchuerna. Ederna man svär vid inträde är högtidliga, med många hot om död medelst åskviggar eller myriader av svärd om man bryter dem. I traditionell Hongkongfilm har bilden av triadmedlemmarna ofta varit ganska smickrande; lika lojala som coola bovar med en hederskänsla som ofta överstiger den hos polisen. Skurken med stort S var ofta den skurk som svek sina skurkkollegor, enkelt uttryckt. I "Election"-filmerna finns inga hjältar. Man kanske kan luras att tro det, men budskapet är tydligt: det är inga trevliga grabbar det här och det brottsliga livet är ingen fest. När som helst blir du huggen i ryggen.
Det handlar alltså om gangsters, men det handlar lika mycket om Hongkong på 2000-talet. Nu är det fastlandet som styr och ställer, även över de kriminella - och myndigheterna dealar med dem de kan kontrollera och som i sin tur kan kontrollera sina underlydande.
Jämförelsena med Gudfadern-filmerna är motiverade. Inte bara på grund av det uppenbara temat om att det är blåsigt på brottstoppen och att organisationen måste förändras för att kunna nynna med i tidens melodi, utan också i känslan av hur man bejakar sina sämsta sidor och på vägen, nästan synligt, grånar och kallnar inombords. Många minnesvärda scener ryms också här, även om det inte är alla man egentligen vill dra sig till minnes.
Election-filmerna andas lika mycket ambition som cynism och är mycket läckert gjorda, med sköna kameraåkningar och sorgesamma stråkar. Samtidigt är de mer levande än stiliserade med ett galleri av duktiga skådisar. De är seriösa utan att vara tråkiga och i största allmänhet väldigt sevärda. Om man inte är känselmagad...
© Anders Lindahl2008-02-17