This Film Is Not Yet Rated (2006)

På spaning efter Storebror

Sex är farligare än våld. För amerikaner - inte européer. Den tumregeln om filmcensur är inte ny, men är en av de saker som bekräftas i den här dokumentären. Varför ser det amerikanska ”rating”-systemet ut som det gör, och vilka är det som sätter ribban? Det är frågor som engagerar filmaren Kirby Dick, som närmar sig ämnet dels genom intervjuer med kolleger som tycker sig drabbade av ologiska och orättvisa bedömningar, men också genom att anlita en detektivbyrå som snokar rätt på de nuvarande medlemmarna i USA:s motsvarighet till biografcensuren.

MPAA står för Motion Picture Association of America. Det är en sammanslutning av de stora bolag som producerar film framförallt inom det vi kallar Hollywood. Alla filmer som vill räkna med distribution där måste gå igenom en granskning och få stämplar som visar inte minst föräldrar hur familjevänliga (eller inte) de anses vara. Exempelvis James Bond brukar klara sig med PG-13, vilket innebär att barn under 13 behöver förmyndare med sig till bion. Och den nivån vill många producenter hålla, för att kunna få som hög utdelning som möjligt på de investerade medlen. NC-17 brukar däremot liknas vid dödens märke, eftersom många stora kedjor inte vill visa filmerna eller annonsera för dem. Ett aktuellt exempel är Ang Lees "Lust, Caution" (som är för ny för att nämnas i dokumentären).

Kirby Dick går dock snabbt igenom historiken och bakgrunden till självcensuren som ska hindra att utomstående myndigheter blandar sig i och tar fram sina egna saxar. Från Will Hays, som utsågs att leda branschens eget kontrollorgan på 1920-talet och satte ramarna, över svartlistningsperioden i samband med McCarthy-eran och framåt. Jack Valenti, som ledde studiornas samarbetsorgan i nästan 40 år, förekommer i flera intervjuklipp. Efter ett tag blir det tydligt att han har en poäng inte bara i hur innehållet i filmer bedöms, utan också i vems intresse det sker. I dag står sju stora koncerner för 95 procent av all filmproduktion i USA, däribland Sony, Disney och 20th Century Fox. Mediekoncentrationen slår igenom här också.

Och det verkar gå en linje genom filmen att de regissörer som vill arbeta lite utanför hagen och ha friare tyglar, deras filmer får en strängare bedömning. Sant eller inte, och vad exakt skiljer studioproduktion från independentfilm idag - det finns inga enkla svar på. Men det är intressanta synpunkter som kommer fram när Dick intervjuar Kimberley Peirce, som regisserade "Boys Don't Cry". En av hennes slutsatser är att alltför långdragna kvinnliga orgasmer anses farliga för samhället. Kevin Smith berättar om hur hans "Jersey Girl”, som är i stort sett fri från våld, fick en hög åldersgräns på grund av dialoger där Ben Affleck och Liv Tyler talade alldeles för öppet om sex. Det antyds lite syrligt att det var extra känsligt eftersom Tyler strax innan spelat oskuldsfull älva i ”Sagan om ringen”-trilogin.

Mary Harrons "American Psycho" innehöll både trekanter och motorsågsmord. Det förstnämnda ansågs troligen vara värst. Och i ”The Cooler” var alldeles för intima kärleksscener mellan William H. Macy och Maria Bello definitivt orsaken till NC-17-sigillet. Darren ”The Fountain" Aronofsky är en av dem som undrar över värdeskalan, liksom kritikern David Ansen från Newsweek som hävdar att kritiker i allmänhet inte har så höga tankar om MPAA-folket. Men vilka är de? Ja, en stor del av filmen går åt till att spana utanför organisationens högkvarter och kolla bilnummer med mera. Privatdeckarna som fått förtroendet är inte de klassiska coola grabbarna med trenchcoat och hatt, utan drivs av ett par medelålders kvinnor med oskyldig uppsyn som har förmågan att smälta in i omgivningarna. Jo, de är lesbiska också, vilket diskuteras när det blir dödtid under spaningspassen.

”This Film Is Not Yet Rated” är ganska upplysande, men tappar lite av styrkan när Dick fixerar sig lite för mycket vid personerna i den nuvarande MPAA-juryn (som hittills varit anonyma för allmänheten) och pressar ordföranden (den enda som hittills varit offentligt känd) på diverse svar per telefon. Det blir lite navelskådande när han lämnar in sin egen film till granskning i en tänkt clou. Det påminner om när Michael Moore ställer en åldrad Charlton Heston mot väggen i ”Bowling for Columbine” och helt enkelt inte kommer någon vart. Något viktigt blir möjligen sagt mellan raderna, men det är ingen dramaturgisk höjdpunkt.

Det största värdet för icke-amerikaner som jag ser det, är att visa hur systemet påverkar projekt redan från scratch och därmed har betydelse för vad som någon överhuvudtaget vågar satsa på. Kirby Dick efterlyser mer transparens och att yttrandefriheten i hans medium inte helt ska lämnas över till en grupp okända, så kallade 'typiska amerikanska föräldrar'. Eftertexterna avslutas för övrigt med ett tack till ”...all the filmmakers with the balls to be in this film”. Vilket alltså inkluderar flera kvinnor. Nothing like the power of metaphor...

© Johan Lindahl
2008-02-12

Originaltitel: This Film Is Not Yet Rated
Storbritannien/USA, 2006
Regi: Kirby Dick
Med: Kimberley Peirce, Mary Harron, John Waters, Maria Bello, Atom Egoyan, Kevin Smith, Matt Stone m fl

Genre: Dokumentär

Relaterat ur russinbloggen
2009-04-03: Brüno bräcker Borat?

Sök