Harrison's Flowers (2000)

"De är galna allihop"

- Det finns två sorters människor på jorden. De som sett ett krig på nära håll och de som inte gjort det. De är helt olika varelser.

Repliken fälls i filmens omedelbara inledning av pressfotografen Yeager Pollack (spelad av Elias Koteas) från en fiktiv studio mot en vykortsliknande fond av något som verkar vara New York Skyline. En tes som snart blir uppenbar är att alla vi som bara sett bilder, även rörliga, av krig ändå aldrig vet vad det verkligen innebär att vara "där". Inte ens de som i den här filmen sitter på en tidningsredaktion i USA och tar emot materialet från fronten inser vidden av vad som visas.

I Sydafrika fanns det ett gäng fullblodsfotografer som gick under namnet ”Bang Bang Club”. De drogs som heroinister eller honungsbin till de värsta ställena, fick ofta de bästa bilderna från Rwanda eller Somalia och belönades med utmärkelser. Men en del av dem såg aldrig ljuset i tunneln och gick under, antingen i korselden under den senaste konflikthärden eller för egen hand när de fått en överdos elände. Vilken sorts varelse talar vi då om? Det svaret får vi faktiskt aldrig skrivet på näsan här heller. Det är tack och lov tillåtet att tänka själv.

- Hon hade nog bara sett soldater i Oliver Stone-filmer eller på bild, fortsätter Pollack vid ett senare tillfälle i filmen och syftar på Sarah Lloyd (MacDowell). Sarahs man Harrison är försvunnen i ett land som upphört att vara, den sönderfallande socialistiska republiken Jugoslavien. Hon vägrar acceptera att han skulle vara död och tar sig själv över Atlanten för att hitta honom. Då har vi redan hunnit trekvart in i filmen och förstått att allt ses i backspegeln. Handlingen sammanfogas genom korta förklarande sekvenser av några personer ”som var med” - dock inte Sarah. Det ger utrymme för osäkerhet; ska hon hitta sin make och kommer hon överhuvudtaget att själv överleva?

Filmens verkliga värde ligger alltmer i vad som händer på vägen mot spökstaden Vukovar, genom vägspärrar, minfält och obegripliga grymheter. En vanlig snyftstory om odödlig kärlek räcker tack och lov inte för regissören Chouraqui. Murvlar i krig är ingenting nytt. "Salvador", "Dödens fält" och "I skottlinjen" (Under fire) är några av de starkaste föregångarna. "Welcome to Sarajevo" vore också ett givet jämförelseobjekt om jag hade sett den. Kriget, eller snarare krigen på Balkan har redan hunnit skildras i flera filmer, såväl amerikanska som europeiska. Emir Kusturicas absurda svarta komedi "Underground" är kanske den mest uppmärksammade, men konflikterna där kastar sin skugga över fler minnesvärda filmer, som "Innan regnet faller" och "Underbara människor".

I Harrison's Flowers är stridsscenerna nästan lika närgångna som i "Rädda menige Ryan", men här finns ingen gloria kring USA:s flagga. (Filmen är dock, efter vad jag förstår, huvudsakligen finansierad med franc även om de flesta stora rollerna besatts av angloamerikaner.) Här görs heller inga allvarliga försök att förklara orsakerna till det uppblossande hatet. ”De är galna allihop” konstaterar Harrison i ett meddelande hem när han nyss anlänt till området hösten 1991. Så dags tog än så länge få i omvärlden konflikten på allvar. ”Etniska skärmytslingar” kommenterar Harrisons chef på Newsweek nästan i förbigående. Han får fel. (Redan i filmens prolog avslöjas för övrigt att 48 journalister dog i området mellan 1991 och 1995). Harrison Lloyd (Strathairn) säger också i en tidig scen att han vill dra sig ur gamet. Han, den prisbelönte orädde bildjägaren håller på att tappa greppet. Filmen är ibland lätt att förutsäga, när den använder beprövade grepp som förvarnar om fara. ”Ett sista uppdrag” betyder givetvis att något oförutsett inträffar. ”Vi klarade det” följs av explosioner och skottlossning som viner kring bilen på väg in genom en förbjuden zon.

- Jag vill ha mer smärta och död, ska Andie MacDowell ha yttrat i en intervju häromåret. Hon har redan gjort mycket mer än de kramgoa komedier som satt henne i rampljuset (förutom modellkarriären, då). "Sex, lögner och videoband" och "Short Cuts" är höjdpunkterna i hennes karriär hittills om ni frågar mig. Redan 1992 letade hon för övrigt efter en försvunnen make, i den bortglömda B-thrillern "Ruby Cairo". Men "Harrison's Flowers" är den mest fysiskt kraftfulla och påträngande film hon medverkat i. Det här är bra, om än inte den definitiva krigsskildringen som får en att glömma alla före den. Men det är spännande, realistiskt - åtminstone så vitt jag i min enfald kan bedöma - och försöker som sagt inte förklara mer än vad som är möjligt. Vi får höra och veta allt vi redan visste men besparas de grövsta förbrytelserna rakt upp i ansiktet. Missförstå mig rätt: vi ser tillräckligt. När den första stridsvagnen rullar in i bild efter en dryg timme är det bara en förvarning och den genomsnittliga ljudnivån därefter säger något om hur det är att vara mitt i elden. Men i tystnaden, väntan på att ta sig förbi en lurande tjuvskytt finns lika mycket, om inte mer, nagelbandsförtärande nerv.

- Vad gör vi egentligen här? Den frågan ställs flera gånger av härdade fotografer som trodde att de varit med om det mesta.

Och vi undrar detsamma.

Jag har länge gillat MacDowell, men kanske gör hennes stjärnstatus filmen en liten björntjänst. Den riktiga identifikationen blir svårare att uppnå, även om man knappast kan klaga på hennes insats. Annars är alla skådespelare övertygande, med ett särskilt omnämnande till Adrien Brody i rollen som den lynnige och självdestruktive men viljestarke tjurskallen Kyle. Han guidar Sarah genom infernot och ger den unge uppkomlingen, som vill göra något av sitt liv till varje pris och söker sig till helvetet för att nå dit, ett trovärdigt ansikte.

© Johan Lindahl
2001-02-23

Originaltitel: Harrison's Flowers
USA/Frankrike, 2000
Regi: Elie Chouraqui
Med: Andie MacDowell, David Strathairn, Adrien Brody, Brendan Gleeson,Elias Koteas, Diane Baker, Alun Armstrong

Genre: Drama, Krig
Teman: Journalister

Ingår i följande teman

Sök