Himmel över Berlin (1987)

Människans lott ur änglaperspektiv

Inte för att till exempel "Paris - Texas" var någon typisk Hollywoodrulle, men här tar Wenders efter åtta år i Staterna ett rejält kliv från drömfabrikens syn på den perfekta filmen. Långsam, fundersam, inledd med handskrivna förtexter och en halvsjungande voice-over från Bruno Gantz om hur man tänkte som barn.

Det handlar om människor och änglar - de senare lätt igenkännliga på sina dyra rockar och hästsvansar. De driver uppenbarligen runt och lyssnar på människors tankar mest hela tiden (i ett bibliotek är tankarna ett viskande sorl från alla som läser tyst ur olika böcker) och smilar åt barnen - som ser dem, vilket du kanske eventuellt glömt från din egen barndom. Vuxna människor och ungdomar ser, som du däremot säkert noterat, inte änglar.

Damiel (Bruno Gantz) och ängelkollegan Cassiel (Otto Sander) dryftar sin spirituella existens och jämför anteckningar om vad som för dem utgör anmärkningsvärda ting. Tydligen har exempelvis ett barn slutat blinka när det lyssnat på Odysséen. De har verkligen koll på allt, de dära änglarna. Som Tomten, ungefär. De kan också agera som osynliga inspiratörer i det fördolda och genom sin obemärkta närvaro styra någons tankar i rätt riktning, eller bara vara en tröstande närvaro hos en döende.

Men Damiel tröttnar ibland, vill ha tyngd och begränsad tid. Saker som gör en människa till en människa, och som människor inte nödvändigtvis själva uppskattar. Bara en sådan sak som att kunna ljuga. En fransk trapetskonstnärinna (Solveig Dommartin) som han börjar stalka hör också till frestelserna på "andra sidan".

Det finns ett par andra personer som vi återkommer till med jämna mellanrum. En åldrad historieberättare agerar något slags sporadisk grekisk kör, eller vad man ska säga. Hans namn i eftertexterna är Homer / Homeros, så fritt fram att tolka! Och så Peter "Columbo" Falk, spelandes ungefärligen skådespelaren Peter "Columbo" Falk. Han landar i filmens början i staden för ett filmjobb. Att höra högtalarrösten ombe folk att släcka sina cigaretter tills de är inne på flygplatsen ger förresten en nästan surrealistisk känsla. Han återkommer ständigt, oftast funderande, ibland tecknande. Och plötsligt talar han till ängeln, helt odramatiskt:
"Jag kan inte se dig, men jag vet att du är där."
Han spär på Damiens önskan att bli riktig människa med några triviala men entusiastiskt beskrivna exempel på vad en sådan kan hitta på, som att ta en kopp kaffe med en cigg till. Korvgubben i närheten tror förstås han är knäpp. Men förklaringen kommer...

Wenders har nog en rätt positiv människosyn. De hörda tankarna från stadens invånare cirklar sällan kring trivialiteter, småsintheter eller plumpa osagdheter som en annan regissör kanske hade roat sig med. Nej, människorna begrundar ofta djupsinnigheter i huvudet, till den grad att Terrence Malicks soldater eller pionjärer är en bra jämförelse. En man som blir utfrågad av en komplett främling om vad alla färger heter tar sig tid att svara, utan synbar förbryllelse över vare sig frågorna eller den rustning som frågaren kånkar på, och bjussar till och med på kaffepengar utan ett ögonblicks tvekan. Ett övergripande intryck av "Himmel över Berlin" är att det är en väldigt sympatisk film.

Det är också en snyggt gjord film. I en cool scen verkar en resenär i en gammal bil resa i tiden tillbaka till Nazityskland, men visar sig ha anlänt till en filminspelning (med Falk). Innan dess har han förvisso rest igenom arkivmaterial från ett bombat Berlin så Wenders tar sig ändå kreativa friheter. Fotot är odiskutabelt stiligt och (mestadels) svartvitt med svindlande perspektiv och ståtliga åkningar. Ibland glider bilden över i färg, när änglarna kommer människornas verklighet eller syn på den närmare, för att slutligen slå över permanent i Damiels scener när han hoppar över till vår sida och Ganz bland annat får tillfälle att flexa humormusklerna på ett stillsamt men roande sätt.

Wenders använder effektfullt berlinska landmärken, som den sönderbombade och omsorgsfullt "oreparerade" Gedächtniskirche, segerkolonnen i Tiergarten med dess bevingade staty på toppen och så muren förstås. Berlin var ju på denna tid fortfarande en delad stad - med leriga ingenmansländer där nybyggena idag står täta. "Man kan inte gå vilse", som ett av människoödena konstaterar, "man hamnar alltid vid muren till slut". Fett metaforiskt, javisst!

Musiken är eklektisk så det räcker. Nick Cave blandat med stissiga stråkar och Glass-artade stämningsmattor. Nick dyker själv upp i filmen spelandes på någon tjusig lokal, med sina Bad Seeds och allt. Låtvalen är intressanta, för den analytiskt lagde: "The Carny" följs av "From her to Eternity" - om man stuvar om i titeln på den senare, som redan den är en slags ordlek, blir det ju ungefär vad filmen handlar om. Från evigheten till henne...

Det är en ambitiös film, det kan ingen förneka. Men är den också planlöst långdragen eller snarare meditativ? Åsikterna går isär, så även mina egna. Ett besök på en ganska amatörmässig cirkus pågår till exempel betydligt längre än vad tålamodet mäktar med om du frågar mig, men Gantz får samtidigt tillfälle att tänka några djupsinnigheter som "när barnet var ung kunde det inte föreställa sig intigheten, nu ryser det vid tanken", typ. Så är den i gemen, bra scener som man ändå måste vara lite på "rätt humör" för att uppskatta helt och fullt. Mitt helhetsintryck stannar vid att det är sevärt, men inte förtrollar just mig så som det förtrollat många andra - inklusive juryn för många prestigefestivaler.

FOTNOTER
"To be continued..." avslutas filmen. En del klassar "Until the of the World" som fortsättningen, men kanske ska man inte tolka texten på det uppenbara viset. Det är väl snarare historien själv som kommer fortsätta, även om filmen råkar vara slut?

Men vilka är de tre "före detta änglarna" som filmen tillägnas, vid förnamn blott? Jo inga mindre än Yasujiro Ozu, François Truffaut och Andrei Tarkovskij.

Solveig Dommartin, som också var med i Wenders "Until the End of the World", dog i januari 2007 av vad som kortfattat beskrivs som hjärtstillestånd, endast 45 år gammal.

© Anders Lindahl
2008-02-21

DVD / Blu-ray

Anchor Bay har en utgåva med kommentarsspår av Wenders, där vi bland annat får veta att han faktiskt föredrar den engelska titeln: "Wings of Desire" och att det fanns risk för att slutet på filmen skulle inkludera ett matkrig - eller snarare ett tårtkrig.

Plus borttagna scener och lite annat gojs.

Originaltitel: Der Himmel über Berlin
Västtyskland / Frankrike, 1987
Regi: Wim Wenders
Med: Bruno Gantz, Peter Falk, Solveig Dommartin, Otto Sander, Curt Bois

Genre: Drama, Religion/filosofi

Dela |