Amazing Grace (2006)
Gruffudd grubblar och griper
27 miljoner. Så många slavarbetare finns det i världen idag, år 2007, enligt uppskattningar från olika så kallade NGO's - ideella organisationer utan band till några regeringar, som det brukar förklaras. Det framkommer i ett stort reportage i den spanska dagstidningen El País veckobilaga, publicerat i november. Slaveriet idag döljs ofta bakom den något mindre iögonenfallande rubriken ”trafficking”, men principen är egentligen densamma som i fordom dagar: människor tvingas arbeta åt någon annan ut lön, ofta med uppgifter ingen borde behöva befatta sig med, som prostitution. De finns i alla världsdelar, men grundregeln är att de plockats upp i ett land med hög fattigdom och fraktats till ett rikare, där någon tycker sig behöva billig - ja, helst gratis - arbetskraft utan reglerad 40-timmarsvecka.
Tja, var det under 1800-talet som allt detta egentligen avskaffades gradvis överallt? I Storbritannien förklarades slavhandeln olaglig av parlamentet år 1807, alltså för 200 år sedan. Under 300 år hade annars Afrika berövats på sina bästa krafter, systematiskt i ett flöde över Atlanten där flera europeiska länder höll kolonier med tillhörande plantager. Men 27 miljoner idag skulle betyda dubbelt så många personer som det sammanlagda antalet afrikanska slavar under den perioden, menar en engelsk sociologiprofessor som citeras i reportaget. Och professor Kevin Bales anses vara världsledande expert på området modernt slaveri, så siffran kan knappast viftas bort.
Men det brittiska beslutet år 1807 betydde i alla fall något avgörande då, och lagom till jubiléet producerades alltså en film om den parlamentariker som ledde kampen mot den lönsamma handel som flera av hans kolleger i kammaren hade intressen i. Han hette William Wilberforce och hade en en rätt rejäl uppförsbacke innan målet nåddes. Det är också en rätt rejäl film, med mycket rutin både framför och bakom kameran som det brukar heta ibland. Tyvärr också en aning för tillrättalagd och en känsla av att 'det var väl på tiden att någon gjorde en film om denne märkvärdige man så vi får väl se till att bli klara i år'.
- Vi knäckte kronor, eller hur?
- Ja, men vi lät skallarna klara sig intakta.
- Vi är så patetiskt brittiska...
Ett ärligt meningsutbyte mellan två progressiva personligheter i storyn kunde användas om filmen själv. Visst finns det temperament här, men kanske inte tillräckligt mycket med tanke på vad det faktiskt handlar om.
Så, det finns mer drama att hämta där det här kom ifrån, men är ganska bra ändå. Det börjar 1797, när en sliten Wilberforce (Ioan Gruffudd - ja, det är han från ”Fantastic Four”) skickas ut på landet för att ”kureras från politiken” ett tag. Han lider sedan länge av en magåkomma och beroende av opium för att lindra återkommande smärtor. Motvilligt inser han att hans vänner utsätter honom för matchmaking med en snygg och ledig societetsbrud (Romola Garai) - som också delar hans åsikter om i stort sett allt. Så motviljan börjar ge vika...
”Amazing Grace” hoppar sedan tillbaka 15 år i tiden och visar en ung och spänstig William på väg upp i politiken. Han vinner debatter i parlamentet och även en blodsbroder i en annan ung uppkomling, William Pitt, som har höga ambitioner. Wilberforce själv tvivlar dock på att karriären är livets mening. Då får han oväntat målmedvetna middagsgäster.
- Mr Wilberforce; vi förstår att ni har problem att välja mellan arbete för Gud eller som politisk aktivist. Vi föreslår ödmjukt att att ni kan göra både och.
Sade jag att det var en brittisk film...? En som fortsätter parallellåka mellan perioderna. Den yngre Wilberforce är en pådrivande aktör med brandtal inför såväl andra MPs i kammaren som fint folk som förväntat sig en trevlig sightseeing i hamnen och i stället tvingas andas in ”the smell of death” från ett nyss använt slavskepp ankrat, inte alls av en tillfällighet, bredvid turistbåten. Den något äldre undrar om allt var förgäves...
OK, det osar ibland av traktat eller pamflett mer än levande drama, men det rullar på med pondusen från skarpa profiler som gör mycket av små roller. Ciarán Hinds är effektiv som en barsk bakåtsträvare i parlamentet, Michael Gambon som en ärrad men mer påverkbar político, Rufus Sewell en radikal aktivist och Albert Finney en före detta slavhandlare som har mardrömmar om sitt förflutna och gör bot (för övrigt den man som skrev hymnen filmen tagit sitt namn ifrån). För att nämna några värda att nämna. Resultatet är omväxlande gripande, grubblande och lite väl klämkäckt, men mest ändå väl berättat. Debatter upptar en stor del av tiden, men inte så att filmen upplevs som nedtyngd av allt snack. Om det är något britterna kan så är det väl den antika konstarten Elocutio. Däremot är det en brist att så lite av själva slavhandeln illustreras rakt av. Det återges, berättas, förfasas över eländet, men det visas nästan aldrig i bild.
Men vi får ändå en bild av hur det var att driva en impopulär kampanj i turbulenta tider, när några ville bevara systemet till varje pris och inte skaka båten, medan andra ville åstadkomma förändringar gradvis, och åter andra fascinerades av franska revolutionen och USAs frihetskrig från britterna själva. Lojaliteter skiftar och vänskap är bräcklig. Mest av allt vill ”Amazing Grace” berätta om vad en person kan betyda - ”make a difference”, ni vet. Och det gör den tillräckligt bra för att hålla mig engagerad i knappt två timmar. Och jag kanske till och med hinner lägga in recensionen inna detta magiska år är till ända...
Trivia: bland producenterna finns den kultförklarade regidoldisen Terrence Malick och skådespelerskan Patricia Heaton, mest känd från komediserien "Everybody Loves Raymond”. Intressant kombination, typ.
© Johan Lindahl2007-12-31
DVD / Blu-ray
Det finns så vitt jag vet ännu ingen svensk utgåva, men den brittiska från Momentum Pictures innehåller kommentatorsspår med regissör Michael Apted och Ioan Gruffudd. Dessutom en musikvideo med Chris Tomlin, stort namn inom kristen amerikansk pop men inte särskilt känd utanför den genren. Och så en dokumentär om hur filmmakarna ser på Wilberforce och vad han stod för. Där kan man lära sig att hans polare Pitt blev premiärminister som 24-åring - fortfarande rekord i öriket. Birollsinnehavaren Nicholas
Farrell erkänner att han förknippade titelsången med amerikanska södern och inte visste att den var brittisk från början. Rufus Sewell förklarar bland annat sin häftiga frisyr i rollen som abolitionisten Clarkson och det påminns om att slaveriet fortfarande existerar, vilket kampanjen Amazing Change vill ändra på.