Guldkompassen (2007)

Kompassnålen pekar åt fel håll

Det var två saker som lockade mig när jag såg trailern för "Guldkompassen"; dels skildringen av en alternativ verklighet där sagoväsen är en naturlig del av det viktorianska samhället, dels ett gäng sköna steampunkprylar. Steampunk är, väldigt förenklat, högteknologi gjord med mässingsrör och ädelträ istället för trista mikrochip. Tänk på fordonet i filmen "The Time Machine" så är du direkt med på vad jag menar.

Mina förväntningar på viktoriana infrias när jag ser "Guldkompassen", men tillfreds blir jag knappast.

Filmen är den första i en serie av tre som baserar sig på Philip Pullmans romaner; "Northern Lights", "The Subtle Knife" och "The Amber Spyglass" som utspelar sig i en värld där varje människa har ett slags andedjur kopplat till sin själ. Denna parallella värld tycks också ha kopplingar till andra världar, troligtvis även vår egen, genom någon sorts kosmiskt och/eller metafysiskt stjärnstoff.

I den första delen beger sig forskaren Lord Asriel (Daniel Craig) norrut för att utforska dessa kopplingar närmare. Samtidigt försvinner barn från parallell-Oxford på ett mystiskt vis. Det får Lord Asriels protegé, den unga och vetgiriga Lyra Belacqua (Dakota Blue Richards), att bege sig ut på egna norröna äventyr. Och det är riktiga sagoäventyr vi talar om, med zigenarband, vidunderliga islandskap, flygande häxor, oväntade vänner och väntade fiender och, inte minst, talande pansarbjörnar.

Jag har inte läst Pullmans böcker och har därför inget vist att säga om dessa eller hur väl "Om en pojke"-regissören Chris Weitz har lyckats flytta över dessa till filmduken utifrån böckernas kvaliteter. Det kan ju i och för sig vara bra, eftersom jag då kan prata om "Guldkompassen" utan förutfattade meningar.

Visuellt är filmen riktigt snygg, inte minst i animeringen av alla de djur som är nyckelelement i berättelsen. Däremot verkar filmskaparna ha försökt få in väl mycket av berättelsen på ett begränsat utrymme. En viktoriansk korsett som dras åt alltför hårt gör det svårt att andas. "Guldkompassen" saknar till stor del transportsträckor. Det gör det svårt att ta till sig historien, som annars skulle kunna vara rätt mysig, och det förstärker intrycket av att filmen helt enkelt är skickligt utförda illustrationer till scener ur boken. Det räcker inte för att skapa en sevärd film.

Något annat som ligger "Guldkompassen" i fatet är att vi på senaste tiden har blivit rätt bortskämda med filmatiseringar av fantasylitteratur. På högsta stegpinnen hittar vi så klart "Sagan om ringen"-filmerna, vilka man också påminns om direkt genom att både Ian McKellen och Christopher Lee är med i "Guldkompassen" också. Särskilt tydlig blir kopplingen när vår hjältinna Lyra ska ta sig över en smal, bräcklig bro av is för att komma undan sina förföljare. Hon manas på av isbjörnen Iorek, med Ian McKellens karaktäristiska röst. Det är nästan så att man förväntar sig att isbjörnen ska häva upp sin tordönsstämma och utbrista: "None shall pass!" Det är svårt för animerade isbjörnar att knäppa Gandalf på näsan.

Jag tror att det finns en intressant värld i Pullmans romaner som jag gärna skulle dyka djupare ner i. Effektsteamet bakom "Guldkompassen" gör ett gott arbete för att jag ska få göra det, men varken historien eller skådespelarna får en chans att bygga upp den stämning som krävs för att det ska bli möjligt. Slutresultatet blir tyvärr rätt intetsägande och jag kan bara hoppas att följande delar i serien ges större möjligheter att breda ut sig och måla sin värld med lite friare penseldrag. Det tror jag att historien skulle vinna på. Tills dess kan det inte bli mer än två frostskadade russin.

© Andreas Hallgren
2007-12-16

Originaltitel: The Golden Compass
USA / Storbritannien, 2007
Regi: Chris Weitz
Med: Nicole Kidman, Daniel Craig, Dakota Blue Richards, Freddie Highmore, Ian McKellen m.fl.

Genre: Action, Barnfilm, Drama, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2007-12-07
Hemmabio: 2008-04-29

Sök