Pestens tid (1994)

Gripande trots grus i maskineriet

Civilisationen som vi känner den går under inom 100 år, i stort sett. Det tippar forskaren James Lovelock, av många ansedd som ett geni men även kontroversiell och nu på ålderns höst alltså lindrigt optimistisk om mänsklighetens framtid. Hans teorier får Al Gores att framstå som diskret mummel om lite allmän sparsamhet med resurserna. Naturen är en organism som står i begrepp att slå tillbaka mot en art som överskridit sina befogenheter, förklarar Lovelock i tidskriften Rolling Stone. London och Miami är metropoler som riskerar att översvämmas, medan Las Vegas troligen torkar bort i öknen. Till exempel. Skandinavien kan dock vara en av de landmassor som fortfarande är beboeliga år 2100. Alltid något, sade han som fick se Åmål. Man kan ju hoppas att den meriterade forskaren har en liten aning fel, men domedagsscenarier är väl något som vi alltid levt med. De kanske är fullständigt nödvändiga som väckarklockor, oavsett hur mycket som ligger i dem? Jag har i alla fall växt upp med dem. Är det inte kärnvapenkrig, så är det fåglar, eller...virus.

"The Stand" eller ”Pestens tid” är en av få Stephen King-romaner jag faktiskt läst i sin helhet. Det kan vara hans mest tillgängliga bok för oss icke-fanatiker, den gör verkligen intryck och är oerhört svår att lägga ifrån sig när man väl börjat läsa. Minst lika svårt vore att försöka klämma in handlingen i ett långfilmsformat, så hittills har ingen vågat försöka. Om den här miniserien är vad boken verkligen förtjänar, det kan diskuteras, men det är i alla fall ingen skymf mot förlagan. King är ju känd för att ha synpunkter på hur filmare hanterat hans olika verk, men de här sex timmarna bär synliga spår av hans välsignelse. Han är registrerad som manusförfattare, producent och - skådespelare. Det är tack och lov ingen bärande roll, men mer än en cameo och visar att hans styrka knappast är på den sidan kameran.

Regissören Mick Garris är, enligt en sammanställning jag såg nyligen, den mest frekvent förekommande King-adaptör som finns i filmvärlden. Han har helt uppenbart stor respekt för författaren och hans intentioner, vilket verkar på gott och ont. Resultatet är genomgående engagerande, men många av de mest känslomättade scenerna känns för utdragna och i vissa fall onödigt gråtmilda, med en musikbakgrund som gränsar till ren slirighet. Å andra sidan, de gånger det hettar till ligger även soundtracket i linje, som en effektiv kugge i maskineriet. Specialeffekterna pendlar mellan att vara skrattretande primitiva och skrämmande realistiska.

Agerandet är också ojämnt. Gary Sinise är en klippa, tillsammans med veteraner som Ray Walston och Ossie Davis (i en liten roll som domare). I vissa andra fall ser det vingligare ut och några ligger ständigt på randen till överspel. Det är många karaktärer som ska in, även om en hel del material - och därmed människor - från förlagan skurits bort. De två motpolerna moder Abigail och Randall Flagg är mytiska och innebär många tänkbara fallgropar, men Ruby Dee respektive Jamey Sheridan lyckas tillräckligt bra med sina uppgifter för att inte maktkampen mellan Det Goda och Det Verkligt Onda ska dunsta bort i ett löjets skimmer. Helt oannonserat dyker för resten Ed Harris och Kathy Bates upp i första fjärdedelen av följetongen, men försvinner sedan. Ja, Bates inhopp varar bara några minuter, men det är livaktiga minuter.

Allt börjar med att en dödlig influensa släpps lös från ett laboratorium och sedan sprider sig över USA. Hur det går med resten av världen är oklart. Efter några veckor har grovt räknat 99,4 procent av befolkningen utplånats och de kvarvarande - vars immunitet heller inte har någon riktig förklaring - tilltalas i drömmar av två mystiska figurer som kallar dem till sig. Moder Abigail är en 106-årig profetissa som väntar in sina får vid verandan hemmavid och sedan för dem vidare till Boulder, Colorado. Samtidigt samlar den onde Randall Flagg ihop en armé av moraliskt skrupelfria undersåtar i Las Vegas (var annars?). Någon form av konfrontation verkar vara på gång - eller?

Storyn är fascinerande, med sin tydliga inriktning på att människorna måste välja sida och att uppoffringar kan vara nödvändiga. Vad skulle hända om bara en rännil återstod av mänskligheten efter en katastrof? I vilken ände skulle de börja bygga upp samhället igen och skulle de dela upp sig i grupper och förklara krig mot varann? Stephen Kings roman spelar både på USAs självbild och på religiösa uttrycksmedel. Den övernaturliga dimensionen är en naturlig del av handlingen. Ofta lyckas även dramatiseringen göra det här gripande, men en del av effektsökeriet blir som sagt ansträngt. Att illustrera ett slags andlig kamp är ofta en utmaning som många filmskapare snubblar över i sin iver att göra det så levande (och skräckinjagande) som möjligt. Men nu talar vi också en, just det, Stephen King-berättelse. Och karln är ju inte känd för att hålla igen i något avseende.

Sedan kommer jag på mig själv med att grubbla över världsliga detaljer som hur de håller fordonen igång över så långa sträckor. Att det finns många övergivna bilar att tillgå är ju helt logiskt. Att det finns många obemannade bensinstationer likaså, men om ingen personal är på plats, fortsätter pumparna att fungera då efter flera månader, eller finns det bara så mycket kvar i reserverna sedan massdöden? Det är mycket som blir rapsodiskt och korthugget när överlevarna rör sig över kontinenten, med nedslag på utvalda platser vid givna datum för att hålla alla trådarna igång. En del personer dyker upp ur tomma intet och är plötsligt med i den inre kretsen av huvudpersoner, någon dör som man överhuvudtaget inte har sett förut men uppenbarligen betyder mycket för någon annan vi förmodas börja lära känna... innan den individen också försvinner ut genom någon bakdörr eller dör under dramatiska omständigheter.

Jag får en känsla av att någonstans finns en ”Director's Cut" eller ”King Size Cut" (pun intended) begravd, med några timmar till av fördjupning, ungefär som King släppt en oavkortad version av boken, sådär 1000 sidor i omfång. Men det här är bra ändå, varmt rekommenderat inte minst till alla domedagsdramefantaster. Och sådana är väl de flesta av oss, innerst inne?

© Johan Lindahl
2007-12-09

Originaltitel: The Stand
USA, 1994
Regi: Mick Garris
Med: Gary Sinise, Molly Ringwald, Ray Walston, Jamey Sheridan, Laura San Giacomo, Ruby Dee, Miguel Ferrer, Rob Lowe, Ossie Davis, Adam Storke m fl

Genre: Drama, Religion/filosofi, Skräck, TV-serie
Hemmabio: 2007-10-10
Teman: Laglös värld efter katastrof Stephen King på vita duken

Ingår i följande teman

Sök