Leo (2007)
Fares har blivit stor pojke
Det senaste jag såg av Josef Fares var ”Jalla Jalla”. En amatörövning med en av de mest bisarra scenerna i svensk film någonsin där en kille jagar en hund, i vad som kändes som tjugo minuter.
Så det var med ett hånflin jag gav mig av till bion för att få sätta russinsågen i ännu en film. Men så blev det inte. Istället fick jag se det bästa svensk film producerat sedan ”Mitt liv som hund”.
”Leo” är en rak och enkelt berättad film men ingalunda glättig eller ytlig. Då Fares betar av rullen på under en och halv timme så väcks ju förstås farhågorna om rumphuggenhet men det var länge sedan karaktärer i ett svenskt filmmanus nådde ut och greppade tag om hjärteroten på samma sätt.
”Leo” är en enkel hämndhistoria. Leo, en kille som just firat sin 30-årsdag blir överfallen av några hoodlums och både han och hans flickvän råkar riktigt illa ut. Leo försöker gå vidare med sitt liv men ilskan och sorgen tvingar fram en ny plan, där hans båda kompisar Josef och Shahab blir inblandade.
Filmen gör, enligt pressmaterialet, anspråk på att skildra mansrollen och vad det egentligen innebär att vara en kompis. Dessa anspråk är dock perifera. Filmens styrka är att den visar upp hämndens natur i all sin fulhet och komplexitet. Inte sedan Von Triers ”Dogville” har temat hämnd tagits upp på ett så mångfacetterat sätt.
Man förstår verkligen hur Leo inte kan leva vidare utan hämnden men man förstår också logiken i att det efter hämnden inte finns någon återvändo och att inget gott kommer födas ur den. Jag har hört det förklaras i många filmer men jag har aldrig känt det lika intensivt i kroppen som när jag ser ”Leo”. Kriget mellan logiken och känslorna känns trovärdigt ut i fingerspetsarna.
Kanske har min inlevelseförmåga att göra med att jag själv är 30 år, vit, medelklass och rånoffer, men den första aktens våldsamheter får det verkligen att knyta sig i magen. Dragomir Mrsic, som spelar brottslingen som står bakom det oprovocerade överfallet, har hittat en ton som känns så äkta att jag nästan måste blunda av primalrädsla. Hela situationen är så vansinnigt obehaglig och välskriven in i minsta detalj. Efter att ha googlat Dragomirs namn, och fått klart för mig att han till vardags inte är skådis utan taekwondotränare, blev jag uppriktigt förvånad.
”Leo” är inte en film jag längtar efter att se om – den är helt enkelt för obehaglig, men det är en film som jag önskar att många ser. Det är en milstolpe – inte bara för Josef Fares, utan också för svensk film.
© Johan Hultgren
2007-11-29
Originaltitel: Leo
Sverige, 2007
Regi: Josef Fares
Med: Leonard Terfelt, Josef Fares, Sara Edberg, Shahab Salehi, Dragomir Mrsic
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2007-11-30
Hemmabio: 2008-04-23
Teman: Stockholms filmfestival 2007
Ingår i följande teman
