Hans och hennes (2001)

Tar den enkla vägen ut

Jag vill minnas att Jonas Karlsson var riktigt bra redan i "30:e november", Daniel Fridells patetiska pastisch på "Romeo & Julia" i svensk storstadsmiljö. Johanna Sällström å sin sida slog igenom i samme Fridells drogdrama Under ytan(som gav regissörens kvalitetskurva en osannolik böjning uppåt). Man kan klyscha till det med att bägge sedan gått från klarhet till klarhet och här har de huvudrollerna som ska bära en hel film. Regissör Lagerlöfs lovande fängelseskildring Vägen ut levde på sin lekfullhet och tro på människan, men led av bristande balans mellan lättsamheterna och det djupa allvaret i botten. Det sviktar även här. Hans nyligen visade TV-thriller Bekännelsen var mer konsekvent.

"Hans och hennes" fyller säkerligen ett behov hos många bosatta på den svenska landsbygden, att se andra miljöer än Slussen och Sergels torg fångade på film. Om det vittnar i alla fall en full salong i Vara, som tillhör den alltmer avfolkade västgötaslätten. Och ingen behöver bli besviken på Jonas & Johanna som snabbt växer ihop med sina roller, det unga paret med problem som de inte riktigt vill tackla på samma sätt. Filmens egna tillkortakommanden finns på andra håll. Lagerlöf skruvar omgående upp ett hastigt, för att inte säga hetsigt tempo och koncentrerar sig på huvudpersonerna. Paret Johan och Anna-Karin funderar på bröllop och att ”skaffa barn” som det heter i folkmun med ett uttryck som i det här fallet liknar ett hån. Johans far driver gården där sonen arbetar och hoppas givetvis på arvtagarens vilja att ta över så småningom, ett klassiskt konfliktgrepp på film och inte utan motsvarigheter i verkligheten - inget fel i den idén. Sedan har vi några behjälpliga biroller; kompisarna som får höra de personliga bekännelserna och bidrar med sina egna - mer eller mindre användbara - livsvisdomar. Och så ”greken”, en främmande fågel i floran som annars kan verka ensidig. Hans roll är den i grunden sympatiske men skugglike specialisten på svartjobb. En alltför outvecklad och otacksam karaktär för Koutsogiannakis.

Men är det någon som talar en urskiljbar dialekt, annat än en nödtorftigt nedtonad standardstockholmska? Nej, även om filmen diskret anger Dalsland som spelplats. Bengtsfors nämns som ”staden” och den närmaste omgivningen är av typen där alla känner alla och ingen kan undkomma, ens när man vill. När Anna-Karin bestämt sig för att utreda orsaken till bristande befruktning får paret omgående tid hos gynekologen (vart tog vårdköerna vägen? undrar man misstroget för första men inte sista gången). Sedan de uppstådda konflikterna ställts på sin spets efter en timme vidtar en slutspurt där alla pusselbitar faller på plats i saktare mak än vi i publiken kan räkna ut deras placering. Det blir plötsligt alldeles för prydligt, rentav lättköpt och skämmer helheten med sin överarbetade mysfaktor.

Till filmens försvar ska sägas att den aldrig blir olidligt sentimental, eller trist för den delen. Varken regissören eller frun Malin som skrivit manus är några totala klåpare. Skådespelarna etablerar tidigt ett förtroendekapital som gör att man accepterar en del repliker som jag övermodigt misstänker att jag kunde ha skrivit bättre själv. Dialogen är ojämn, ibland på gränsen till genial, ibland inte.

- Nu får du väl för fan skärpa dig, yttrar Johan några gånger för mycket.

Men ibland fungerar det enkla och känns genuint.
- Man kan göra skitmycket utan barn, försöker Johan.
- Som vadå? kontrar Anna-Karin resignerat.
- Ja...skitmycket...

En av de viktigaste hemligheterna som sedvanligt avslöjas nära slutet, kan man med en aning fantasi och vana att dechiffrera flitigt använt filmspråk ana redan efter en halvtimme. Jag ska motstå frestelsen att säga vad den innebär, men det har en avgörande inverkan på förhållandet mellan Johan och fadern.

Det är synd att de två färgstarka, nakna rollporträtten av Jonas och Johanna inte matchas bättre av produktionen i stort. Det här hade kunnat bli en riktigt stark upplevelse på fullt allvar - eller en fläckfri fars med ett motsatt vägval. Trailern utlovar ju nästan något åt det senare hållet. Frånsett en fräck inledning med komular i close-up till rapp rockmusik går bildberättandet på rutin. Det är funktionellt, men aldrig så där härligt irrationellt och infallsrikt som i exempelvis "Jalla! Jalla!". Är det vackra naturvyer som hägrar så är Colin Nutleys "Under solen" överlägsen detta. Förmodligen skulle "Hans och hennes" hamnat i en bättre dager bara för några år sedan. Efter vågen av pigga nykomlingar och fräsch ung film på svensk mark får filmen se sig brädad av konkurrenterna på de flesta plan. Det påstås ibland att alltför många filmer idag görs med baktanken att kunna leva länge på video vilket resulterar i ett anpassat bildspråk kantat av kompromisser. Det här skulle i så fall kunna vara ett skolexempel.

Då återstår alltså historiens hållbarhet som argument. Här finns alltså ett, hmm... embryo till en både hjärtslitande och hjärtvärmande historia som tyvärr klipps av vid navelsträngen. Det går att uppskatta filmen för dess förtjänster utan att analysera sönder som den gnällspik man ibland finner sig förvandlad till. Men det är förödande att tänka på vad som fattas eller slarvas bort längs landsvägen. Jag hade hoppats på mer substans och tycker att paret Lagerlöf banaliserar en bra historia. Hans och hennes är en halvmesyr som tyvärr tar den Enkla Vägen Ut.

© Johan Lindahl
2001-03-15

Originaltitel: Hans och hennes
Sverige, 2001
Regi: Daniel Lind Lagerlöf
Med: Jonas Karlsson, Johanna Sällström, Shanti Roney, Ralph Carlsson, Michalis Koutsogiannakis, Lisa Lindgren

Genre: Drama, Komedi

Sök