Michael Clayton (2007)

Wilkinson for President! Eller något...

600. Så många jurister är tydligen inkopplade från den stora firman Bach & Co (kommer inte ihåg de andra två delägarnamnen, trots att de upprepas ett par gånger) som anlitats av det Stora företaget U-North i ett fall som kanske eller kanske inte är på väg mot förlikning. Ett hundratal hushåll har klagat på förgiftande utsläpp från företaget och många miljoner står på spel. Jag vet; advokater, Class Actions, brinnande appeller inför skranket, Erin Brockovich susar in i okonventionell utstyrsel... Punkterna är klara att börja betas av.

FYI: här finns inte en enda rättegångsscen, inga självskrivna hjältar och knappt ett enda litet skämt som tar udden av allvaret någon gång. ”Michael Clayton” är mest en studie i gråzonsmanövrering, samvetskval och bristen på sådana - allt insvept i en konspiratorisk atmosfär värdig sådana thrillers som Mr Pollack, Pakula och Coppola presenterade för en alltmer paranoid publik i början av 1970-talet (jag är visserligen för ung för att komma ihåg effekten i folkdjupen, men i alla fall). Passande nog är Sydney Pollack med i en bärande biroll och dessutom som medproducent, i det senare fallet flankerad av Steven Soderbergh. Ja, där Clooney är, brukar Soderbergh sällan vara långt borta numera. Filmen innebär också regidebut för dubbeljobbaren Tony Gilroy, som tidigare skrivit manus till bland annat Bourne-trilogin.

Jag har med åren börjat utveckla en instinktiv motsträvighet när en film efter en dramatisk inledning vrider klockan tillbaka, i det här fallet fyra dagar, men jag förlåter farbror Gilroy efter slutsignalen. En del av spänningen sopas bort och vi vet i ett givet läge hur en hotfull situation kommer att sluta, men när den visas från en annan vinkel får den ändå nerv. Det handlar inte om hur det kommer att gå just i det läget, utan om hur det kom sig att det gick som det gick, och varför situationen uppstod. Filmen är en thriller som inte viker sig dubbel för att alltid vara publikfriande, även om flera beståndsdelar ser bekanta ut. Här byggs något ganska eget, men det byggs inte i turbofart, så Gilroys Bourne-förflutna kan vara ett villospår det med. Intresset för rättsröta och grumlig moral är dock gemensamt.

Vem är Michael Clayton? En fixare, spelad av George Clooney, en man som anlitas av Den Stora Advokatbyrån för att få saker att hända bakom lyckta dörrar, eller städa upp och få det att se ut som om ingenting har hänt - när det krävs. Det är välbetalt även om Clayton saknar sin tidigare karriär där han var mer synlig i bland annat rättssalarna. Han har sina egna privata problem, som är lite distraherande i början när man ska försöka hålla ihop trådarna. Filmen är ett pussel. När det väl är färdiglagt kan det se aningen för prydligt ut, men påminner i flera scener - även i slutet - om Sydney Pollacks ”Tre dagar för Condor".

Clooney är inte det riktiga ässet här, faktiskt. Det är Tom Wilkinson, engelsmannen som både kan göra dåliga filmer uthärdliga ("Patrioten") och bra filmer bättre (”In the Bedroom”, ”Priest”, "Eternal Sunshine of the Spotless Mind” etc) med sin blotta närvaro. Wilkinson är Arthur Edens, en arbetsnarkoman som byrån är beroende av, men som är på väg att tappa greppet och sänka hela skeppet. Eller? Mycket, mycket pengar står på spel och allt kan äventyras av Edens till synes irrationella beteende. Det inser också chefsjuristen på U-North (Tilda Swinton) som anlitar sina egna agenter i det fördolda.

Här finns alltså flera spår och vi skickas omgående ut på en del avstickare, där det så småningom uppenbaras vilka som bara var en transportsträcka mot något viktigare, vilka som används för att beskriva Clayton som person och vilka som handlar direkt om huvudmålet. Och Wilkinsons nyckelroll kan inte överskattas. Edens pladdrar till synes helt osammanhängande ena ögonblicket, för att sedan bli skarp som en filékniv. Det är hans röst som predikar Babylon och rättssystemets ruttenhet över förtexterna. Han kan vara en galning, ett geni, en profet eller rättshaverist - eller alltihop samtidigt.

”Michael Clayton” som helhet ser först överdrivet självmedveten ut, experimentell på ett lite distanserat sätt, elegant men kliniskt betraktande. Sedan drar den åt snaran successivt. Nytt? Originellt? Kanske inte, men temat är ju svårt att tömma. Det här är om inte annat något av det bästa i den här konspirationsgenren som amerikansk film åstadkommit de sista åren. Räkna inte med ett ständigt flöde av ögonsnask, eller bländande anföranden. Räkna med en upplevelse att efteråt rulla upp och pussla ihop i detalj. Filmen är inte påfallande pamflettaktig, men liksom ”The Constant Gardener” eller Michael Manns ”The Insider” påminner den om hur lätt det kan vara att sugas upp i skumraskaffärer bit för bit, för att det är enklast så, och att det sedan kan kosta på att försöka avvika från den breda vägen.

© Johan Lindahl
2007-11-24

Originaltitel: Michael Clayton
USA, 2007
Regi: Tony Gilroy
Med: George Clooney, Tilda Swinton, Sydney Pollack, Tom Wilkinson, Michael O'Keefe m fl

Genre: Drama, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2007-11-09
Hemmabio: 2008-03-19

Sök