American Gangster (2007)

Betydligt bättre brottsbanebetraktelse än Blow

Vägen till kriminell framgång. Den fascinerar, den upprör och förför, och den är väl den näst vanligaste basen för filmmanus - strax efter pojke möter flicka. Bidrag nummer femtusenfemhundrafyrtiofem i den här väldigt amerikanska genren är inte dumt alls, och är signerat Ridley Scott. Och därmed ser vi oundvikligen Russell Crowe i en större roll. Inget fel i det, Crowe är en synnerligen lysande skådis (fast eventuellt inte i "A Good Year", filmen som ingen vill se). Här kör han sin lite sletna, alldagliga typ igen - den som han brukar blanda upp larger-than-life-rollerna med, och han gör den bra. Ingen kan se lika självsäker ut som Crowe, så därför blir jag alltid lika imponerad av hans förmåga att se nervös ut.

Ritchie Roberts är inte någon rockabillystjärna, även om namnet ger det intrycket, utan en omutbar snut. Ingen bra kille, om man får tro ex-frun. Inte ens ärlig och trogen. Men omutbar. Så Ted Levine i ännu en av sina snutroller ger honom hedersuppdraget att bygga sin egen specialstyrka och haffa Vietnamkrigserans Al Capone. Som visar sig vara svart.

Frank Lucas (en som vanligt solid Washington) säljer en bättre produkt till ett lägre pris - så förklarar han sina framgångar i heroinbranschen - dittills monopoliserad av italienarna. Han är i högsta grad en affärsman - som dock inte drar för sig att dra vapen och kanske till och med skjuta en konkurrent på öppen gata. Fiktive Ray Luca i "Crime Story" och faktiske Frank Lucas har mycket gemensamt, bland annat just micromanagement-approachen och hands-on-attityden, plus en omättlig ambition och en begränsad mimik.

Lojal mot familjen är han i alla fall, även om det inte verkar vara så mycket bevänt med känslosamheten i övrigt. Gamla mor får lyxvilla och brorsorna fast anställning så fort pengarna börjar rulla in. Men ve den som väcker hans vrede genom slarv eller svek. Lucas är en intressant figur men om man saknar något i filmen, utöver några fler galna twistar som verklighetsbakgrunden tyvärr inte medger, så är det lite mer förståelse för honom. Lite mer Frank med masken och garden nere. Vid något tillfälle visar han vad som kanske är äkta, brinnande ilska - till skillnad från sekundkorta våldsutbrott - men som kanske också är en fint.

Det är något så enkelt som snö som singlar genom luften i den obligatoriska någonting-singlar-i-luften-scenen. Annars känns det här inte nödvändigtvis som en Ridley Scott-film. Inledningen på "Hannibal", visst. Men annars spökar snarare Michael Mann i kulisserna - eller De Palma, särskilt i ett nervigt uppbyggt tillslag mot slutet. Scott har gjort en metodisk, tålmodig film med mycket tidsanda, inte så helt olik "Zodiac", med plötsliga explosioner av våld. Ett pärlband av svängiga hits sätter eran och stämningen, bredvid originalmusiken signerad Scotts senaste Zimmer-ersättare Marc Streitenfeld. Bobby Womacks "Across 110th street", skriven för en 70-talsfilm med samma namn, känns minst lika hemmastadd här som i "Jackie Brown".

Vietnamkriget är inte bara en bakgrund att plocka nyhetsklipp från för att sätta nämnda tidsanda, det är Franks bästa vän. I militärplan skeppas heroinet från sydostasien, men de exakta detaljerna kring logistiken tål att hållas i det fördolda.

Det stora temat, utöver framgångssagan med farliga förtecken, är korruption. Man kan nästan tro att Ritchies lilla band är de enda rakryggade snutarna i New York - och förresten håller de till i New Jersey. Vid sidan av alla de som officiellt ska vara rättvisans män men utan att blinka samlar mutor på hög (bland annat en skickligt sleazy Josh Brolin) framstår faktiskt till och med Lucas som en något mer hedersam kille.

Ja, vad ska man tycka om Lucas, egentligen? Balanserar Scott på gränsen till att glorifiera skurken och ursäkta hans gärningar? Första scenen besvarar frågan med ett rungande nej på ett skrämmande vis, men mycket av fortsättningen verkar ämnad att skapa respekt för den laglöse - som likt sin föregångare delar ut gratis mat i Harlem mellan morden och maktkamperna. Fast det förstås - starkast lyser hjälteglorian, på ett skönt anspråkslöst vis, ovanför motståndaren Ritchies huvud.

Vad kan, och framförallt bör, sägas om slutet? Kanske att det har alla de förväntade beståndsdelarna (pang pang, intressanta förhör, domstolsscen) om än kanske inte i den förväntade ordningen, plus några väldigt oväntade beståndsdelar (om man inte är bekant med fallet via artikeln som filmen baserats på). När Frank haffas på väg ut ur dörren av sin krumma gamla mor följer en konversation med högst oväntad utgång, en detalj av många som lyfter "American Gangster" från kompetent till riktigt intressant. Den obligatoriska vad-hände-sedan-sammanfattningen innan eftertexterna ruvar också på några ögonbrynshöjande avslöjanden.

Det känns rätt tillfredsställande alltihop. Scott och författande Steven Zaillian har hittat en lucka i en genre som syntes fullknökad och fyllt den med en riktig film - lika proffsigt gjord som Ritchie och Lucas sköter sina respektive karriärer samt spelas av sina respektive skådisar.

Den bästa jämförelsen (förutom "French Connection") är "Blow", som också behandlar en knarkkungs karriär tagen rätt ur verkligheten. Den hade inte bara en ganska ointressant huvudperson utan var rätt tamt gjord (om än med duktiga skådisar). Här råder det motsatta (fast med minst lika duktiga skådisar).

Ja, filmen är alltså sann. Alldeles tillräckligt sann, i alla fall. Men rusa nu inte iväg och leta upp storyn på Wikipedia innan ni ser filmen, då sabbar ni flera sköna eller hemska överraskningar.

© Anders Lindahl
2007-11-24

Originaltitel: American Gangster
USA, 2007
Regi: Ridley Scott
Med: Denzel Washington, Russell Crowe, Josh Brolin, RZA, Ruby Dee

Genre: Action, Drama, Kriminalfilm
Svensk biopremiär: 2007-11-23
Hemmabio: 2008-04-16

Sök