Heroes - säsong 1 (2006)

Många hjältar små...

Vem är du, vem är jag - levande charader... I fallet ”Heroes” kunde frågan vara: vem är ond, vem är god - och vem spelar charader med hela vår existens. Det kan inte vara någon slump att även sådana här äventyrshistorier med science fiction-anslag ser ut som de gör numera. Mer och mer komplexa, mer och mer ute efter att vrida om sinnena hos publiken och inte låta oss vila i något förrädiskt lugn någonstans, egentligen. ”Lost” kanske inte var först, men får stå som symbol efter sin exempellösa framgång med ett så vågat koncept. Jag undrar om ”Heroes” hade funnits utan ”Lost", i alla fall i den här formen. Och den hade säkert inte sett ut så här utan 9/11-traumat, som vi kanske inte helt kan greppa utan att vara amerikaner.

Hjältar; det låter så lätt att sammanfatta. Vanliga människor världen över (OK, mest i USA hittills i serien) upptäcker att de har ovanliga förmågor, lite som i ”X-men”, men de sticker inte ut i mängden och vet, ärligt talat, inte vad de ska göra med sina gåvor. Och de känner inte till några andra som kan ha förmågan att förstå vad det handlar om. Det vet inte vi heller; orsaken är något som ständigt ligger och skaver under ytan och efterhand börjar antydas, men det viktigaste är att det faktiskt kan finnas användning för extraordinära krafter för att förhindra en katastrof.

Nu ska jag inte avslöja allt för mycket om händelseutvecklingen, mer än att individer från olika platser långsamt rör sig mot en sammanstrålning, men det tar flera vändor och mycket förvirring för att komma till den punkten. Och det är inte självklart vilka som arbetar för den ”goda” saken och vilka som kanske luras att påskynda den hotande apokalypsen. Att en extremt kraftig explosion kan komma att inträffa, det avslöjas ganska tidigt. Var? New York, naturligtvis. Men vad är det i så fall som orsakar den och kan det förhindras eller är det förutbestämt, en del i en större process där mänskligheten går in i en ny fas?

Av någon anledning hade jag föreställt mig "Heroes” som riktad mot en yngre publik än ”Lost”, men det är jag inte lika säker på längre. Det finns en del i estetiken och dialogen som talar direkt till serietidningsfans mer än andra, men sett i stort bygger den på ungefär samma kombination av action, relationsdramatik och existentialism. Den kan kännas mer splittrad när den far fram och tillbaka mellan sina huvudpersoner (som blir ganska många ganska fort) och den följer ibland vissa av dem mer intensivt under ett par avsnitt, medan andra förpassas ut i marginalen, tillfälligt eller permanent. En del av dem som ser ut som stadiga A-lagsspelare i ensemblen överlever inte fram till sista avsnittet, medan andra tillkommer under vägen och gör anspråk på mer uppmärksamhet. Våldet är ofta påfallande brutalt, om än med en cartoon-karaktär.

Vilka ska man då hålla ögonen på till att börja med? Claire är den tonåriga cheerleadern i Texas som upptäcker att hennes kropp helar sig själv även efter allvarliga olyckor. Men hon vill hålla det hemligt för alla, inklusive sin familj, eftersom hon rimligen måste vara något slags ”freak”. Nicki är den ensamstående mamman i Las Vegas, med en intelligent son men en kaotisk tillvaro och ekonomiska trångmål. När riktigt hotfulla situationer uppstår, då verkar hon dock förvandlas till en helt annan person, med ett annat namn...

Matt Parkman är den desillusionerade patrullpolisen vars äktenskap är på väg att haverera, när han inser att han bokstavligen hör vad andra tänker. Bröderna Petrelli i New York City är sinsemellan helt olika, men står ändå nära varandra. En av dem kandiderar för en hög politisk post medan den andre är hemvårdare. Den ene har bevisligen en ovanlig förmåga, medan den andre verkar kunna suga åt sig andras, åtminstone tillfälligt. Svårmodige konstnären Isaac målar tavlor med motiv som sedan förverkligas.

Dr Suresh undervisar i Indien, och grubblar över teorier hans avlidne far haft om att vissa människor i sitt DNA kan avvika från de vanliga evolutionistiska principerna. Ska han ge sig ut på jakt efter sanningen och fortsätta där hans far blev avbruten under mystiska omständigheter? Och den käcke lille japanen Hiro kan med lite ansträngning förflytta sig i tid och rum. Hans öde att bli något mycket speciellt leder honom till USA, med den misstrogne polaren Ando i släptåg...

Ja, det här var några av dem - hjältarna, typ. Nu finns också hotbilder i form av en seriemördare som lämnar sin offer utan övre halvan av huvudet – varför har han siktat in sig på just dem och vadan denna makabra modus operandi? Och givetvis finns en organisation utan namn, med otvivelaktigt intresse för avvikande fenomen, med i gröten också.

Det kan låta som väl många trådar att hålla reda på; rent parodiskt överambitiöst. Men det håller ihop bättre än man har rätt att förvänta sig. Seriens skapare heter Tim Kring och bland regissörerna till de olika avsnitten finns veteraner som John Badham. Skådespelarna är överlag inte sådana vi omedelbart känner igen, men efter lite huvudbry kan man alltid minnas exempelvis Adrian Pasdar från den underskattade serien "Profit” eller Greg Grunberg som verkar så bekant, men väldigt svår att placera. De mest kända ansiktena kommer faktiskt in först i biroller under seriens gång, men jag låter bli frestelsen att droppa fler namn här. Om jag själv har invändningar mot hela paketet är det främst att studsandet fram och tillbaka är lite frustrerande inledningsvis. Och jag har efter hela första säsongen inte hunnit bygga upp samma engagemang för de olika karaktärerna som jag gjorde med ”Lost” (där kom den jämförelsen igen).

Men det är definitivt på väg. Ett par avsnitt är på väg att sopa ur sinnena rätt rejält med alla sina tänkbara scenarier; sina om och men och om inte och hur och varför... Möjligheterna är i stort sett obegränsade med de brott mot naturlagarna som sker regelbundet. Men det här fordrar också att seriemakarna håller sig till sina egna uppgjorda regler och inte ändrar förutsättningarna utan att förklara, så pedagogiskt det är möjligt i förbifarten, varför. Frågetecken uppstår, men det är sällan jag upplever att de fuskar och försöker sälja in en idé som inte har täckning. Och så har vi alltså de där märkbara anspelningarna på Amerika efter terrorattentaten 2001. När något exceptionellt händer och vänder upp och ner på det invanda, vart vänder man sig då för att söka trygghet och ordning? Vilka medel är tillåtna för att inge intrycket av att det mesta trots allt är under kontroll?

Det här är underhållning med ett påfallande väl understruket U i början, men med en mängd undertexter och möjliga tolkningar som hittills lämnats öppna. Den stora frågan, allt sammantaget, är i alla händelser: vad innebär det egentligen och vad krävs det för att kallas en hjälte? Fullkomlighet verkar i alla fall inte vara obligatoriskt.

© Johan Lindahl
2007-11-29

Originaltitel: Heroes - Season One
USA, 2006
Regi: Allan Arkush Greg Beeman John Badham mfl
Med: Hayden Panettiere, Masi Oka, Jack Coleman, Sendhil Ramamurthy, Greg Grunberg, Adrian Pasdar, Milo Ventimiglia, Ali Larter, Zachary Quinto, Santiago Cabrera mfl

Genre: Drama, Sci-fi, Thriller, TV-serie
Hemmabio: 2007-11-28
Teman: Superhjältar

Relaterat ur russinbloggen
2009-02-27: Ljummare hjältar?

Ingår i följande teman

Sök