1408 (2007)

Vilsen författare i hotellrum - eller kanske flera stycken

Från en mycket enkel men ganska effektiv novell av Stephen King har "vår egen" Mikael Håfström gjort en långfilm, med manus av en trio halvrenommerade författare. Hans första Hollywoodförsök, "Derailed", fick ett så ljummet mottagande att jag faktiskt blev positivt överraskad när jag såg den. Lite, i alla fall... Här råder det motsatta fenomenet, med positiva recensioner och snack-på-filmgatan och en övergripande känsla hos mig av "jaha" vid utgången ur salongen.

Mike Enslin (Cusack) tror inte på spöken, men skriver om hemsökta platser. Han är en harvande hack vars signeringar i bokhandeln lockar en liten handfull besökare, varav en av dem är där för att inflika en antydan om hans barndom som sedan kan följas upp på ett märkligt antiklimaktiskt vis.

Det är tyvärr en hel del i filmen som inte alls trivs där. Novellen handlar kort och gott om författarens första möte med sann skräck, under en hotellrumsvistelse som han för en gångs skull måste tjata sig till. Vanligtvis mottas hans visiter med öppna armar eftersom hans skriverier brukar fungera som en slags morbid reklam, men föreståndaren för Dolphin Hotel i New York (Samuel L. Jackson på autopilot) gör sitt yttersta för att övertala honom att skippa just det här rummet. Det är ont, och folk har dött där. Massvis med folk. Givetvis får Mike sin vilja igenom, givetvis är rummet riktigt ruggigt. Det är det 35-sidiga skelettet, som för övrigt återfinns i läsvärda samlingen "Everything's Eventual". Filmen "1408" vill lägga kött på benen, och kanske till och med ingjuta en tvättäkta själ i skapelsen.

Det bästa med "1408" (vars titelsiffror tillsammans blir 13, helt i enlighet med Kings sentida numerologiska lekar) är nog den torra humorn från främst John Cusack. Det är väl mest i början som han ständigt lockar fram små garv, men även när skrämmandet dragit igång finns det plats för små lustigheter. "Alcohol", utbrister Mike bestämt efter en otäck episod och skrider mot kylskåpet. Uppskattas.

Uppskattas mindre gör den stigande känslan av att Håfström och kompani tagit sig vatten över huvudet. Det räcker inte alls att göra en enkel men kuslig rysare, det måste handla om MER! Rummet är av den typen att det vänder besökarens tankar och farhågor emot en, och som alltid i sådana rum - för idén är ju inte direkt unik - finns det plats för självrannsakan av den mer banala sorten. Övertydlighet är tyvärr ett av historiens signum. När Samuel L. Jackson vid ett tillfälle förklarar varför folk vill tro på spöken är det lika symptomatiskt för filmen som självimploderande. Vi kanske eventuellt kan få räkna ut det själva, utifall att svaret inte redan känns självklart.

Det är faktiskt rätt kusligt till en början, när de bygger stämning och håller igen lite. Vissa beslut (som looken på spökena) kan diskuteras men kapsejsar inte filmen. Men även om man siktar på en annan sorts skrämsel än tortyr och brutalitet så innebär det inte nödvändigtvis att allt är subtilt. Ibland känns det som rena rama katastroffilmen. För att uppehålla intresset i vad som i grunden är en film om en kille fast i ett rum så försöker man öka den mardrömslika och klaustrofobiska känslan med nästan slumpmässigt valda skrämselinslag, från plötsligt anfallande gestalter till vittrande väggar och självstartande elektronik. Det känns nästan lite som att spela "Silent Hill 4" (lämpligt nog undertitlad The Room), men mindre skrämmande.

Det finns tyvärr fler problem. Rejält tragiska ämnen från Mikes förflutna nästlar sig in i den katarsiska hotellvistelsen (som alltmer liknar en uppdatering av Dickens "En julsaga") och det är inte direkt så att de behandlas diskret. Inbakat i ett par twistar, som ryska dockor, bjuder filmen på närgånga sorgeskildringar och Stora Frågor som känns antingen klantigt malplacerade eller cyniskt ditplacerade. Hade det här varit en allvarlig skräckfilm med vad mer pretentiösa mänskor än jag kanske hade kallat en "egen röst" ("Don't Look Now" gör sig påmind), så hade det väl varit en sak men i standardkost med fokus på rysande underhållning för stunden känns det tokfel.

Kanske för filmen faktiskt en intern liten diskurs kring det här, i och med att Mike själv har skrivit exakt en seriös bok men nu lever på att skrämmas. Men jag vet inte om jag har lust till en så välvillig övertolkning. Framför allt vet jag inte om det gör filmen bättre. Förklaringen är nog enklare än så, och den är redan nämnd: tre manusförfattare. Det behövs inte tre manusförfattare för att göra en rysare. Det brukar dock ofta behövas en för att göra ett utkast, en annan för att strömlinjeforma det och en tredje för att peta in allvarsamma teman som det känns viktigt att ta upp för att göra en riktigt medioker film.

Tja, när allt är skrämt och gjort är jag inte alls så impad som lovorden (från bland andra Kungen själv) gav mig anledning att hoppas. "1408" är faktiskt en typisk överambitiös filmrysare, varken mer eller mindre. Det här är en film på famlande jakt efter en bärande idé, som tyvärr har fått lite för mycket beröm genom att trotsa den nuvarande trenden och helt enkelt inte vara särskilt våldsam. Att kalla det en psykologisk rysare är att göra hela den psykologiska rysargenren en otjänst.

Eller för att uttrycka det såhär: Det är verkligen inte så illa som "The Haunting (1999) det här, men det är sannerligen inte i närheten av "The Haunting" (1963).


FOTNOTER
Jag fick för ett tag sedan ett vykort med Dolphin Hotel-motiv och den koncisa och kryptiska hälsningen "Don't enter 1408". Från en finurlig kompis som nyss varit i NY, trodde jag, tills jag såg filmen - där Cusack får exakt detta kort. Kul marknadsföring, helt enkelt!

En av Mikes kommentarer om hotellrum är faktiskt hämtad från Kings förord till novellen.

© Anders Lindahl
2007-10-27

Originaltitel: 1408
USA, 2007
Regi: Mikael Håfström
Med: John Cusack, Samuel L. Jackson, Mary McCormack, Tony Shalhoub, Jasmine Jessica Anthony

Genre: Drama, Thriller
Svensk biopremiär: 2007-10-26
Hemmabio: 2008-02-27
Teman: Stephen King på vita duken

Ingår i följande teman

Sök