I en artikel på cinema.com berättar Guy Ritchie i detalj vad han anser att "Revolver" handlar om och vad det hela egentligen betyder och jag har ingen anledning att tro att jag har ett bättre svar att komma med. Det intressantaste med intervjun är att Ritchie inte framstår som särskilt pretentiös, något som kan vara värt att ha i huvudet när man själv ser filmen och (med stor sannolikhet) finner den pretentiös.
Jag tänkte avstå från teorier om hur äktenskapet med Madonna och influenser från hennes Kabbalah kan ha påverkat hans filmarskap till det sämre respektive mer svårtillgängliga (även om jag uppmuntrar andra att spinna sådana teorier). Den här texten handlar om "Revolver", vars DVD-meny klantigt nog är uppbyggd kring en automatpistol.
Nyss utsläppta boven Jake Green (Guys gamle vapendragare Jason Statham, här med hår!) har en score att settla med kasinoägaren och skurken Macha (Liotta, med en nästan sjuklig solariebränna). Men han får mycket mer att tänka på. André från Outkast och Vincent Pastore från "Sopranos" berättar att han är döende, men ger honom en chans att rädda sitt liv. Strax är han sålunda livegen åt ett par märkliga lånehajar med en förkärlek för att spela schack och leverera spetsfundigheter.
I filmen huserar också en osedd figur kallad Max Gold, en revisorliknande hitman och en massa hoodlums som kan skjutas av när tempot börjar sacka. För visst är "Revolver" våldsam, men utan att riktigt likna Ritchies två hitfilmer ("Lock, Stock" och "Snatch"). Humorn är varken övervägande eller i den mån den existerar särskilt kul och musiken kan lika gärna bestå av klassiska stråkar som tunga basbeats.
Det handlar också om ego, fåfänga och ett koncept som har fått en rejäl revival i film och TV de senaste åren: lurendrejeriet. Sol-och-vårarna från "Lost" och de sluga proffsförbrytarna i "Ocean"-filmerna ingår i en trend som är både välkommen och lite överrepresenterad.
Att lura tittaren kan ibland kännas något som regissör och författare gör mest för sin egen skull, som om de tänker sig att de vinner någon slags poäng i himmelen för varje åskådare som går på bluffen. Ibland är det odiskutabelt skoj att inse att man blivit dragen vid näsan ("De misstänkta" hoppar till minnet), ibland vet man inte hur kul det egentligen var, särskilt när man inte riktigt är säker på i vilken grad man blivit lurad och i vilken grad man bara blivit förvirrad. Det är inte exakt samma sak och skillnaden är viktig.
Den här gången är det kanske inte så mycket ett häpet leende som sitter kvar på fejat när eftertexterna rullar utan snarare en skeptisk kisande min. Fick han ihop det här? Gjorde han det på ett bra sätt? Det där känsloutspelet från Liotta, var det starkt eller snarare pinsamt? Och hur många av scenerna var ren utfyllnad för att dra ens uppmärksamhet från lurendrejeriet? Den där bilkrocken, till exempel. Makalöst arbete med höghastighetskamerorna och en hypnotisk scen - men har den något som helst annan plats i filmen än att imponera och påpeka ett knappast revolutionerande faktum: små händelser (som ett samtal på mobilen) kan ha enorma konsekvenser?
I den nämnda intervjun beskriver Ritchie "Revolver" som en ganska enkel film. En intressant tanke klädd i underhållningskostym, eftersom koncept inte nödvändigtvis är så roliga i filmform. En hel del av handlingen borde därför kunna avfärdas som strössel utan annan uppgift än att hålla intresset uppe. Med viss tvekan utnämner jag det tillvägagångssättet till filmens största problem. Jag ser nog hellre en komplex idé förenklad och förtydligad i underhållningsform än en enkel idé dold bakom distraktioner.
Med tanke på att Stathams nya kompis Luc Besson varit inblandad ligger det nära till hands att på så vis avfärda filmen som ett misslyckat försök att få enkla grejer att verka mer komplexa och skaffa sig en stol i de cerebrala filmskaparnas hedersrum. Ett annat sätt att se på filmen presenteras i spoilern. Ett tredje sätt att se på filmen är att se på filmen och klura ut en egen slutsats.
Ritchie styr som avslutning på ett lite underligt sätt tittaren till att konstatera att det hela handlar om jaget. Jag tror inte denna vaga upplysning spolierar upplevelsen nämnvärt, särskilt som om jag inte är säker på att jag håller med. Allra mest handlar det väl ändå om lurendrejeriet som koncept, och de regler som här bör tillämpas (och räknas upp både en och två gånger i voice-over-form). En av dessa regler berättar om vikten av att få offret att investera något i bluffen - kanske bara sitt intresse.
Kanske är det så enkelt att "Revolver" inte är något annat än en tom väska med kombinationslås på. När tittaren väl har börjat försöka klura ut koden har investeringen gjorts, eftersom man så ogärna vill erkänna för sig själv att man slösat bort sin tid på något värdelöst.
Jason Statham - med hår!
Originaltitel: Revolver Storbritannien / Frankrike, 2005 Regi: Guy Ritchie Med: Jason Statham, Ray Liotta, Vincent Pastore, André Benjamin, Terence Maynard, Mark Strong. m.fl.