Hamlet (1996)

Värdig skrud åt världens bästa pjäs

En arg, smart och i grunden god ung prins får på ett övernaturligt vis veta att hans far, konungen, blivit mördad - av sin bror Claudius. Han är redan innan föga glad över det faktum att hans mor så snabbt gifte om sig, och när han nu får veta att det är med en lögnaktig mördare blir han knappast muntrare. Obeslutsam och förvirrad som han är pinas, tvivlar och tvekar han länge, spelar galen för att vinna tid och förvissa sig om sanningen, och ytterligare tragedier staplas runt honom innan tiden slutligen är kommen att skipa rättvisa. Mellan att Hamlet träffar sin faders vålnad och äntligen beslutar sig för att uppfylla sitt löfte till den, sägs så mycket om liv och död, mod och feghet, teater, gott uppförande och krig att behovet av några som helst andra pjäser, böcker och filmer kan ifrågasättas. Pjäsen känns också i viss mån som en resa mellan olika milstolpar i formuleringskonst gällande allt ifrån människans lott till rena trivialiteter.

Hamlet har filmats mången gång och ofta väl, men ytterst sällan i sin helhet. Ofta saxas sidohandlingen om den krigiske norske grannprinsen bort, scener flyttas, dialoger kortas. Här får vi allt, och trots ett drivet tempo och en nästan total brist på longörer klockar det in på fyra timmar. Fast det är fyra väl använda timmar, nästan helt oavsett vad man annars tänkt använda dem till.

Kenneth Branagh, som tidigare hade slipat klorna på något "mindre" pjäser som "Henry V" och "Mycket väsen för ingenting", samlade i mitten av 90-talet sitt mod, sin begåvning och en diger hög duktiga skådespelare och filmarbetare för att ge sig an den största utmaning en Shakespearetolkare kan tänka sig. Jag inbillar mig att stämningen hos teamet nog kan ha liknat den upprymda känsla av ansvar och inspiration som verkar ha funnits när "Sagan om ringen"-böckerna började filmas. Det svåraste är nog att inte låta respekten för originalverket paralysera en - att lita på att man har rätt att tänka själv när man gör sin tolkning, till och med om man tolkar ordagrant.

För det ska tilläggas att även om all Shakespeares dialog här är intakt och oförändrad, så tar sig Branagh vissa friheter i bild och miljö. Han har flyttat fram handlingen till artonhundratalet och ibland låter han tysta scener eller element vrida på eller motsäga orden vi hör. Under Ofelias beskrivning av Hamlets kärleksbedyrelser ser vi exempelvis henne i säng med densamme i betydligt mer konkreta handlingar än hennes ord låter påskina. När Polonius ber en vän om hjälp med att se till att hans son Laertes beter sig sedligt i Paris ser vi samtidigt en kvinna lämna rummet efter tydligt ärende. Tydligen är sedlighet något ämnat för de yngre, verkar Branagh säga. Och mot slutet finns det starkare drag av action än vissa tycker är rimligt ...

Det är också ofta roligare än vad som är fallet i vissa tolkningar. Inte för att pjäsen saknar humor, tvärtom, men i huvudrollen tar Branagh ut svängarna ovanligt mycket, med drastiskt minspel och tonskiften när manuset tillåter det och gör mörk komik av repliker som tidigare ibland bara blivit mörka.

Gör något av detta att hans filmatisering inte lyckas fånga pjäsens hjärta och ge den dess hittills mest värdiga skrud? Gör det att det förkrossande allvaret och den nästan skrämmande genialiteten i Shakespeares mästerverk fördunklas eller förloras? Nix. Det här är Hamlet i den allra bästa betydelse man kan tänka sig. En film som får en att fundera över sådant som är viktigt, samtidigt som den är ett totalt uppslukande stycke underhållning.

Beslutet att själv spela Hamlet inte bara unnar jag Branagh utan instämmer totalt i. Han gör det väldigt bra - och om det också innebär att han får lite närkontakt med den betydligt yngre Kate Winslet så må det väl vara hänt. Det var nog inte enda skälet. Kate Winslets Ophelia fångar för övrigt på ett imponerande sätt tragedin i hur sorgen berövar en ung kvinna förnuftet och slutligen livet, Nicholas Farrell känns som en sann vän i rollen som Horatio, och Derek Jacobis Claudius (den nye kungen, den store boven) är en av de mänskligaste varianter jag sett på denna klassiska figur. Han känns så sann i sin oförbätterlighet, i hur han trots allt verkar vilja vara en god styvfar till Hamlet, åtminstone tills han känner sig nödgad att försöka ta honom av daga. Och så vidare, ända ner till birollerna. Charlton Heston - vad man än kan tycka om hans nuvarande huvudroll som talesman för NRA - visar i sin biroll som kringresande skådespelare vilken duktig skådespelare han själv kan vara. Billy Crystal fungerar finfint som den slagfärdige gravgrävaren. Till rollerna har Branagh som synes plockat både oväntade och samtidigt passande skådespelare. Men för att försäkra sig om att inte bara göra en avfilmad teateruppsättning, så har han också bemödat sig om att göra Film av det.

"Mycket väsen för ingenting" slutar med en fantastisk, oavbruten tagning. Hamlet är full av dem, och det bästa är att man knappt tänker på dem. Så fångad är man av de snabba replikskiftena, så smidigt och lätt följer kameran med de raskt vandrande skådespelarna att man lätt missar de små filmtekniska konststycken som virvlar förbi. Undantaget är väl "my thoughts be bloody"-scenen, en underbar skrytåkning som man inte kan annat än applådera. Chefsfotograf är förresten Alex Thomson, en cool veteran som jobbat på alltifrån "Excalibur" och "Legend" till "Cliffhanger" och "Demolition Man". Som kompositör har Branagh som vanligt valt Patrick Doyle, vars första film också var Branaghs regidebut, nämligen "Henry V". Här är Doyle mer behärskad än i sin i mitt tycke bästa stund, "Frankenstein", men istället låter han orden komma fram utan att klä dem i alltför melodramatisk dräkt. Ytterligare ett plus. Jag skulle kunna räkna upp fler saker, men var skulle det hela sluta? Med den längsta russinrecensionen någonsin, förmodligen.

Perfekt? Hmm, det är kanske inte ett ord som över huvud taget har i en diskussion om konst att göra. Visst kan man hitta "fel" om man så önskar - tydliga tecken på Branaghs ego, en viss överdrivenhet vad gäller Claudius frånfälle, en ganska felcastad Jack Lemmon i en pytteroll - men det är oerhört mycket lättare att imponeras och framförallt att njuta av detta mästerstycke till film. Sådana här filmer dyker inte upp alltför ofta, och när det sker bör vi fröjdas och bringa våra hyllningsord. Och ge dem fem russin, om det står i vår makt att göra så ...

© Anders Lindahl
2003-02-17

Originaltitel: Hamlet
Storbritannien/USA, 1996
Regi: Kenneth Branagh
Med: Kenneth Branagh, Kate Winslet, Derek Jacobi, Julie Christie, Brian Blessed, Richard Briers, Nicholas Farrell, Michael Maloney, Rufus Sewell, Billy Crystal, Reece Dinsdale, Timothy Spall

Genre: Drama, Religion/filosofi
Teman: Shakespeare på vita duken

Ingår i följande teman

Sök